Chappaqua, del 1.
Hej mamma. Sag hej till Anton fran mig, jag saknar honom. Och halsa Gustaf att det kryllar av t-shirts men att jag inte tanker kopa en enda till han forran han skickar ett urgulligt mejl till mig pa andra sidan Atlanten, haha. Och glom inte att saga till min Peak-galna bror att min lilla tjej Aimee ar pa Peak Perfermance swincamp right now. Forresten familjen, jag delade rum med en colombian som tror att hon ar natt och en kines fran tyskland som inte sagt ett enda korrekt ord pa engelska pa tre dagar. Jag forstar att du trottant pa att ringa nu men din dotter ar ute och upplever amerikans kultur (den ar galen, helt galen!) all day long och ar dum nog att lata colombia-tjejen skota telefonen. Hon kan inte heller engelska. Sorra att behova saga det men de flesta suger. Jag trodde for allt i mitt liv att jag skulle vara samst, men hej, jag ar lugnt i topp tio av oss som vagar oppna kaften. Pa kursen blev jag kallar "the funny girl" av livraddningsinstruktoren, fast jag vet inte ens hur man drar ett bra skamt pa engelska, really. Sista kvallen i NY testade jag och Dreamteam (Mikaela, Caroline Mandel, Erica, Emma, Henriette) "order in-food", ganska haftigt. Jag har gatt pa en av gatorna dar sex and the city spelas in och jag har statt pa trappan hem till Ross, i Helens favoritprogram, Friends.
Det som ocksa ar grymt ar att jag ar "hemma" nu. I Chappaqua. Det ar precis som jag forestallt mig, fast bra mycket storre. David ar ett praktexempel pa en amerikans sexaring - alskar att prata, alskar att bestamma, ater chips till frukost och flingor till lunch, avslutar alltid en mening med please och har visar varenda liten leksak i hela hans rum. Lovely. Det enda som saknas ar ett dussin brakiga broder som skriker mig i oronen.
Det som ar negativt ar: at att toatellpappret ar halften sa tunnt som i ovriga lander. Man far kiss pa handerna om man inte ser upp, seriously. Vatten pa flaska ar dyrare an whiskey. Snart blir jag alkoholist for jag har inte rad med Great Value purified drinkingwater. Och att fullkornsflingor ar sockrade(!) What? Vem fan i varlden ar sa dum att den sockrar ett nyttigt frukostalternativ, seriost? Jo, amerikaner. Visst finns det guldkorn i sanden, men det ar svart att hitta denna nyttiga mat. Jag hoppas det finns nan mening med det ocksa. Puss.
Dagarna pa ett sheraton lyxhotell ar inte sa lyxiga
Visst at det finare an jag nansin sett och visst ar jag imponerad over att vi fick chokladkakor och chipspasar till lunch, right, men det ar langa jobbiga och kravande dagar. Det ar ganska jobbigt, som i skolan, 8 - 15. If you got it, say "I got it!" ar den mening en liten tjej i America har hort mest av idag och igar. NYC var amazing, (allt ar sa stort, jag kanner mig sa liten mitt ibland allt, men anda sa stor. vuxen) och det ar annu mer amazing att jag precis skrev amazing utan att tanka pa att det var ett engelskt ord. Sparren slapper ganska fort, jag vet inte ens om jag pratar engelska eller svenska med mina kompisar langre. Igar var vi i city pa runttur, jag har sett det mesta pa fem timmar. Nar vi besokte platsen dar world trade center stod rann det nastan en tar, stackars manniskor. Frihetsgudinnan ar precis lik den pa mitt armband, lucky me. Sa jag kan tanka hem nar jag star ensam i varsta hurricanen.
Bittersweet
Om jag ska beskriva kanslan sa maste jag saga bittersweet. Bitterljuvt. Big apple, hej, jag ser hela vyn fran mitt fonster, 21 floor, Sheraton Plaza, East ruthford. Jag at nyss min forsta amerikanska lunch - guess what - det serverades sandwishes. Jattestora. Jag ar fortfarande forvanad over hur mycket har som skiljer sig fran Sverige. Speciellt ismaskinerna och vattnet. Ismaskinerna kryllar sa gott som overallt och vattnet ur kranen ar ungefar likt det som finns i en swimmingpool. Jag skulle lika garna kunna ta en klunk dar, utan att marka storre skillnad. Jag alskar verkligen rengoring med klorin. Jag ar fortfarande forvanad over hur stor forkarlek amerikaner har till luftkonditionering. Inte konstigt att man blir forkyld liksom, det ar jattekallt inne och drygt 33 grader ute. Nu ska jag lura med mig en nyfunnen van, Mikaela, ut i solen som gassar i narheten av manhattan. Puss.
Every butterflies flies away some day
Och nu ar jag har, utan riktigta bokstaver. Det var en ganska haftig kansla att flyga in over Atlanten, se hudson river pa riktigt, blicka ner over empire state building. Frihetsgudinnan. Fran min sang i mitt hotell pa over 30 vaningar kan jag se hela staden, precis som pa film. Det kanns verkligen som en film, pa alla satt och vis. Jag ser flygplan landa pa John F Kennedy varenda minut och jag far lov att nypa min sjalv i armen varje minut - men hej, jag drommer inte. Jag ar i Amerika nu. Jag bor New York. Pretty amazing. Jennifer ar glad att ha mnig har nu, jag ar absolut lika glad att vara har. AVskedet pa arlanda var hart, men det skulle vara hardare att inte leva sina drommar, sa det kanns bra. Inatt kunde jag inte sova, tidsskillnaden ar galen. Jag varndrade runt pa hotellet ganska lange, sen hittade en snall arbetare for hotellet mig. Somnlos och glad. Han visade mig hela staten fran 31 vaningen, jag har aldrig uppplevt nagot sa haftigt forut. Wow, is all I have to say. Nu ar klockan snart sju, jag ska hamta mina nya (helt fantastiska) vanner och pysa till frukosten. Ikvall ska vi utforska spa:et och dessutom pa seeightsing i NY. Amazing. I really love this, I do. Tack alla dar hemma som skickat underbara meddelanden, jag kommer sakna er, jag svar. Puss. ps, mamma, jag alskar dig.
Start spreadin' the news; I'm leavin' today!
I want to be a part of it - New York, New York. I want to wake up, in a city that never sleeps and find I'm king of the hill, top of the heap. These little town blues, are melting away. I'll make a brand new start of it in old New York. If I can make it there, I'll make it anywhere, now it's up to you, New York, New York!
När ni läser den här texten sitter jag antingen i bilen påväg till Arlande eller på ett lufthansa med vingar, redo att ge mig av. Hela min dag spenderar jag med Mikaela och Erika, vilket dream-team. Förbannat snart landar jag i en dröm helt ovetande om framtiden. Erika frågade inatt om någon av oss hade lyckats somna och jo, jag sov som en stock, jag vet inte vad som är fel på mig. Att oroa sig sig för framtiden är ungefär lika effektivt som att försöka lösa en räkneekvation genom att tugga tuggumi, gissar jag. Onödigt. Meningslöst. Önska mig lycka till och förlåt alla som jag inte hunnit ringt. Jag prioriterar alltid galet. Puss.
När ni läser den här texten sitter jag antingen i bilen påväg till Arlande eller på ett lufthansa med vingar, redo att ge mig av. Hela min dag spenderar jag med Mikaela och Erika, vilket dream-team. Förbannat snart landar jag i en dröm helt ovetande om framtiden. Erika frågade inatt om någon av oss hade lyckats somna och jo, jag sov som en stock, jag vet inte vad som är fel på mig. Att oroa sig sig för framtiden är ungefär lika effektivt som att försöka lösa en räkneekvation genom att tugga tuggumi, gissar jag. Onödigt. Meningslöst. Önska mig lycka till och förlåt alla som jag inte hunnit ringt. Jag prioriterar alltid galet. Puss.
"Men tänk om vi glömmer bort dig, syrran?"
Det känns som att jag har kommit tll stunden i livet då jag är som mest rastlös. Gabriel säger ständigt "lugn och fin, kanin", nu gör det att jag sitter och ler för mig själv en söndagskväll. Jag är nog inte den lugnaste kaninen på de lugnaste vattnen, men det gör mig inte så mycket. Jag måste gasa mot branten, öka i kurvan och ge lite till om vägen känns hal, så att säga. Imorgon gasar jag mot den största branten nånsin. Men jag har levt i staden där jag växte upp i nära på 20 år, och jag märker inte ens hur fort det går. Hur mycket det än tar emot att säga det idag - jag kommer älska att jag vågade lämna precis allt som betydde något för mig. Lillebror är dock orolig över Orup "Men Caroline då, vad ska du göra med henne? Hur ska hon klara sig, halv? Hon kommer prata på som fan ojojoj och inte få några nya kompisar..." Han såg verkligen orolig ut, men har alltid glimten i ögat. Fastän hon är min absolut bästa vän känner jag mig glad över att lämna henne. Hon kommer klara sig fint, jag vet att hennes drömmar inte längre går åt samma håll som mina drömmar, men jag vet att vänskapen är en evig vänskap och att vi strax kommer sammanväva våra vägar igen. Jag tänker bara ta en omväg, för att lära mig lite på vägen. Att jagalltid ska krångla till det. Sån är jag. Love it, leave it. Jag lämnar imorgon. Nu ska jag och min troligen kommande resfeber sova. Puss.
Jag är inte ens nervös än
och jag flyttar till tolfte rikaste county i hela USA om mindre än 12 timmar. Jag ska leva lyxliv men vet inte alls vart nerverna tagit vägen. Dom brukar hoppa omkring som värsta stormen i en liten dansande kropp men verkar vara spårlöst försvunna. Min packning är för tung men jag löser det säkert snart. Utan korkar liknande diamanter på mina parfymflaskorna väger väskorna betydligt mindre, det kan jag garantera. Jag lämnar dem hemma. Korkarna. Jag har packat klart nu. Kul.
You rock my world, you know you did.
Idag är min sista dag i sverige på väldigt länge. I got to do it, but I hate this part right here. Jag hatar just denna stund men jag kommer fullfölja det. Imorgon lämnar jag allt jag äger och har för ett annat liv. Och jag kommer sakna många av er. Men många kommer jag inte ens sakna litegrann. Jag blir helt mållös när jag funderar på hur vissa människor går omärkbart förbi dig i livet medan andra sätter sig hårt som sten i hjärtat och hjärnan. Jag brukar oftast vara en ärlig tjej, kanske ärligare än nödvändigt ibland, men det gör hela mig till just mig. Jag kan erkänna att jag lät en hel del tårar rinna igår. Av tacksamhet för fina band jag knutit till fina människor och för att jag vet att snart kommer saknaden krypande som en liten jävul. Självklart rann tårarna rakt ner i en bästa väns jackkrage, självklart förstod hon det, fastän ingen annan lade märke till det. Hon vet alltid allt och det känns skönt. Jag älskar att hon alltid är den som tröstar mig men jag hatar att det hon försökte trösta är svårtröstat. jag fattar inte hur fyra veckor kan påverka en m'nniska så starkt. Ingen har gjort intryck på mig såhär på så kort tid. Förbluffad. Den senaste månaden är en tid jag sent glömmer. Eller inte glömmer alls. You are simply the best, helt enkelt.
De flesta suger på att säga hejdå, men du är grym. (Du är grym på det mesta och slår faktiskt de flesta med hästlängder. Jag har träffat många okej-bra, men ingen som du). Du bara gick som om inget hänt, jag blev kanske chockad men på dig verkade det naturligt att bara gå. Som att vi skulle träffas imorgon igen spatserade du därifrån. Som om du inte fattade att det skulle bli annorlunda, allt skulle förändras. Vi kanske aldrig ses mer, ever. Men du verkade lugn. Ingen big deal. Jag får en känsla av att du är ganska säker på att jag kommer tillbaka. Det gör mig lite nervös att jag ska tackla känslan av att bara vilja stanna nära dig för alltid när du går. Egentligen är det jag som går, sa du. Det är sant till hundra procent. Jag ville aldrig vara den som lämnade en dröm, jag ville bara vara hon som flyttade från stan. Jag hade inte räknat med dig. Du ger mig iallafall en grymt bra känsla i magen (och hjärtat) när du är så säker på att ett riktigt avsked inte är nödvändigt! Tack.
Klockan är tio över tolv nu och neverna som är miljoner börjar spela sin roll. Försöker visa mig att den finns och lever. Sammarbetar för att knäcka mig, visa sig starka. MIg lurar ni aldrig, inte en chans! Jag är aldeles för tuff för att påverkas av er, haha! Och tur är väl det, för om några timmar sitter jag på ett plan som möjligt kan krascha rakt ner i Atlanten. Mamma kommenterade nyss ett blogginlägg och skrev nått i stil med "att det var skönt att ha mig hemma ett tag, om än bara för en rekordkort tid. Sen skrev hon att hon var supernöjd med att ha lyckats skapa en liten människa som törs ta steget ur i världen, därefter en lyckoönskning från hjärtat. Jag blir tårögd. Snart forsar det. Kanske får jag spår av en rännil i kinden.
Jag kan inte sova
Jag känner mig ovanligt pirrig i kroppen. Jag vet att det är mer än flygresan det beror på. Jag kommer aldrig somna inatt, jag vill leva i nuet - inte ångra mig sen. Tänka igenom kvällen, om och om igen. Drömma mig bort. Jag ligger nerbäddad i min säng och njuter av livet och allt det ger mig, samtidigt som jag smuttar på en kopp peach-vanilj-te. Det här är kvalitetstid. Egentid. Jag får chans att analysera allt jag upplevt. Kvällen var precis som förväntat helt perfekt. Finns det nånting jag ångrar i livet så är det att jag inte lärde känna dessa människor långt långt innan jag faktiskt gjorde det. Dreamteam lekte massa aproliga lekar och skojade som vanligt, det var samma härliga stämning som förra gången. Jag älskar det. Idag planerar vi inför en morgondagens grillning. Om vädret tillåter - bad, kubb, grillning, mys, prat, skratt. Det blir en sorglig dag imorgon. En dag då jag troligen kommer grina över spilld mjölk, även fast ingen i världen skulle behöva göra det. Det blir min sista dag, tillsammans med de jag gillar mest, på väldigt länge. Jag ser skräck i mina ögon nu.
Fredag
Dagen idag spenderade jag med gangsterungen och morsan. (Noel och Ulrika). Det var en dag av allra bästa slag. Förutom vissa detaljer. Egentligen behöver man inte bry sig om detaljer, men denna detalj är ganska rolig och handlar om en moster och hennes hunger. Jag märkte nyss att hennes humör i jag-har-tom-mage-läge inte är det minsta perfekt. Ungefär som mitt. Exakt som mitt. Att Caroline känner väl igen det kan ingen neka. Mer än väl, så att säga. Tålamodsmätaren sjunker till noll eller i värsta fall minus och omgivningen skrattar åt en lättretlig attityd. Idag lät det som nått i stil med "Ta och jucka ut din jävla Suzuki nu då! Kom igen, backa här ifrån! Stick och brinn!" ´. Jag kan inte mer än älska denna brud! Tack för idag, älskade moster, älskade kusin, älskade mormor, älskade morfar. Kvällen kommer också bli av allra bästa slag. En sista kväll i Roxnäs känns mer är helt rätt. Att gå hem kommer kännas ungefär som en rad ur favvomosters nya favoritlåt, som låter så exakt "falling out from a perfect dream". För snart faller jag ur en perfekt dröm. Kanske, förhoppninsgvis, landar jag i en ny. Hittar ett nytt dreamteam, ett gäng skojigt folk som jag kommer älska att umgås med, även om det aldrig blir lika bra som nu.
Du måste chansa mer, våga se vart det bär!
Det var korta sommardagar som i regel går för fort, fick aldrig år eller månader i en dröm. Ville stoppa tiden, stanna jorden, hoppa av. Jag har aldrig haft världens bästa tålamod, tålamod klingar falskt. Paniken över för kort tid var stor. Tålamod kändes inte okej i någon form och jag tror du förstod redan från början. Nu får jag en känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Försvinn inte än, jag menar det. Varje gång du ringer mig - lovar mig - allting kommer att ordna sig. Och varje gång du tar min hand eller ler mot mig, du fattar - då hör jag fåglar sjunga, marken börjar att gunga. Det kanske låter löjligt, men möjligt. Håll om mig och lova mig att stanna världen en stund. Jag tänker ringa upp dig och skrika. Försvinnn inte än ska jag säga. Fast det gör du. Försvinner. Juli månad och 09 är nog något jag kommer sakna och med leende mun titta tillbaka på om flera år ellre redan på flygplanet. Is it still beautiful? Det kommer alltid vara fint. Do we care at all? Kanske mer än nånsin. Jag vet inte ens när jag ska hinna med ett hejdå. Jag vill inte ens säga hejdå. Jag kanske låter bli, låter det rinna ut i sanden, för att slippa ett snyggt avslut. Om man aldrig gör att avslut finns det möjlighet att återvända. Hejdåsamtal är ändå överskattade.
Med mycket möda och stort besvär stänger jag snart en sista väska
men kommer garanterat få öppna dem igen om några timmar. Jag märker nog då att jag inte har nått att klä på mig imorgon och inser sedan att jag missat att packa i något riktigt viktigt. En hjälpsam mamma Annika, även kallad "surkärring" efter fyllda 44 år, har alltid en hjälpsam hand i beredskap. Kanske allt för hjälpsam. Allt som jag ansåg var av värde och därför placera i "spara och kanske ta med"-högen ligger nu i bostadsrättsförenings sopkontainer, punkt slut. Mamma är nöjd men jag har inte tagit ställning i den frågan ännu. Hade hon inte haft stenkoll kanske jag hade smugit ut i natten för att plocka in hälften igen, så kanske jag slipper resa naken till flygplatsen, men icke. Örnens ögon vakar, precis som en örns ögon ska, och inom kort uppstår en nakensensation på Arlanda because of that. Lyckas jag rejält kommer även min snygga moster och min rynkiga mormor att visa upp säsongens badmode. Nakenchock 3 augusti, välkommen.
Är huttrar ett ord?
Isåfall huttrar jag. Min hud huttrar, fryser, ser ur som en kycklings nakna kropp Jag funderar starkt på om det som resfeber. Det skulle kunna vara. Igår utökade jag min samlingt av resväskor och tror faktiskt att jag ska nöja mig här. Kanske borde jag börja packa snart, men för att tala sanning - jag har ingen som helst aning om har man packar ner hela sitt liv i två lagomstora och en liten. Vi snackar om min kollektion alltså. Jag borde kanske inte packa ändå. Snälla låt en inbrottstjyv komma och stjäla halva min garderob, så lovar jag att packa resterande sen. Varning, stjäl inte min nya klänning från Indiska förrän imorgon om du absolut vill ha den, för den ska användas på mammas 25årskalas i eftermiddag, om vädret tillåter. Det gör det förmodligen inte, så förresten, ta den också vettja.
Mamma och miniprins sällskapade med mig på Torsångs cafe en sväng mitt i all panik och uppståndelse angående resväskeinköpet och jag är hemskt glad över att kaffet i Usa är svagare bryggt än hemma. Really. Kvällen igår slutade med förlust i vattenkrig, vad mer kan man begära? Jag tackar gud för fem fina bröder. 
Dagen då jag flyttade hem på kortvisit
När jag i eftermiddags flyttade tillbaka till mamma, för att sedan resa vidare till annan ort, märke jag på alla sätt och vis redan efter en timme att jag verkligen kommit hem; Gustaf hade inte varit snäll mot Anton mer än en minut i sträck, om ens det. Saften stod på köksbänken varje gång jag tittade dit, fast jag stoppade tillbaka den i skåpet om och om igen. Alla möjliga fötter dundrade upp och ner i trappen - 100 km/h - och tvättmaskinen öste på med dunk dunk dunk ka-bom nästan som en melodi. I miniprinsens rum var det bombnedslag som vanligt och det blev inte bättre av att mina saker välkomnades dit. Ändå var det hemtrevligare än på väldigt väldigt länge.
Som du kanske förstod så lånar jag för tillfället min brors rum, honom skickade jag in till mammas sovrum vägg i vägg och han är förmodligen ganka nöjd med det, den morsgrisen. (Kom absolut inte från rätt mun, hoho!) Jag har plockat ihop bilar, flygplan och dinosaurier i miniformat, spridda som skurar över hela golvet, säkerligen 5 gånger idag. Fortfarande fasar jag för att vakna en morgon och inse att en av alla spiderman-gubbar griper tag i mina barfotafötter när jag inte har tid att leka eller för att gå efter ett glas vatten nattetid och samtidigt av oförsiktighet råka trycka igång en brandbils syrener med ett hejdundrande liv och skrämma ihjäl mig själv och resterande kvarter. Vore inte toppen att få en hjärtattack sådär oväntat och tvingas dö på en på tok för luddig ludd-matta innehållande kritor, indianer och snäckor samlade i Danmark, right? (Varning! Allt gömmer sig i luddmattorna från Ikea, se upp)
Det absolut mest underhållande idag var konversationen påväg från Onoff, där jag precis fyndat (Eller mamma, räknas det där ens till kategori "fynda"?) en sprillans ny bärbar laptop i reseformat. Widescreen och massa annat häftigt som jag inte fattar någonting alls av men som jag ska försöka lära mig lika flitigt som mamma försöker lär sig facebook. Hur som haver, Anton 6 år och gulligast i världen utbrister plöstligt "Hörrni, jag fick sms av Klara, jag ska läsa vad hon skrev" och börjar sen med sin mobiltelefon i handen rabbla något som låter ungefär som ett sms skickat från en sexåring. Anton, fortfarande 6 år, kan inte läsa mer än sitt eget namn. Klara, ännu mindre, kan varken skriva eller läsa förståeligt. I mobilen saknas dessutom ett fungerande batteri men det bryr sig inte en enda i. Alla nickar, jaha, vilket fint sms, vad skriver hon mer tro. Anton tänker noga. Länge. Bilen upplever sin första tysta stund denna dag, dock varar den endast i cirkus 30 sekunder, sen frågar allas vår mamma "Ska vi åka och handla tacos på ica maxi?" Godingen svarar precis som en sexåring brukar - helt ärligt och utan att skämmas. "Nej för jag är grymt bajsnödig!" Välkommen hem, välkommen hem.
Som du kanske förstod så lånar jag för tillfället min brors rum, honom skickade jag in till mammas sovrum vägg i vägg och han är förmodligen ganka nöjd med det, den morsgrisen. (Kom absolut inte från rätt mun, hoho!) Jag har plockat ihop bilar, flygplan och dinosaurier i miniformat, spridda som skurar över hela golvet, säkerligen 5 gånger idag. Fortfarande fasar jag för att vakna en morgon och inse att en av alla spiderman-gubbar griper tag i mina barfotafötter när jag inte har tid att leka eller för att gå efter ett glas vatten nattetid och samtidigt av oförsiktighet råka trycka igång en brandbils syrener med ett hejdundrande liv och skrämma ihjäl mig själv och resterande kvarter. Vore inte toppen att få en hjärtattack sådär oväntat och tvingas dö på en på tok för luddig ludd-matta innehållande kritor, indianer och snäckor samlade i Danmark, right? (Varning! Allt gömmer sig i luddmattorna från Ikea, se upp)
Det absolut mest underhållande idag var konversationen påväg från Onoff, där jag precis fyndat (Eller mamma, räknas det där ens till kategori "fynda"?) en sprillans ny bärbar laptop i reseformat. Widescreen och massa annat häftigt som jag inte fattar någonting alls av men som jag ska försöka lära mig lika flitigt som mamma försöker lär sig facebook. Hur som haver, Anton 6 år och gulligast i världen utbrister plöstligt "Hörrni, jag fick sms av Klara, jag ska läsa vad hon skrev" och börjar sen med sin mobiltelefon i handen rabbla något som låter ungefär som ett sms skickat från en sexåring. Anton, fortfarande 6 år, kan inte läsa mer än sitt eget namn. Klara, ännu mindre, kan varken skriva eller läsa förståeligt. I mobilen saknas dessutom ett fungerande batteri men det bryr sig inte en enda i. Alla nickar, jaha, vilket fint sms, vad skriver hon mer tro. Anton tänker noga. Länge. Bilen upplever sin första tysta stund denna dag, dock varar den endast i cirkus 30 sekunder, sen frågar allas vår mamma "Ska vi åka och handla tacos på ica maxi?" Godingen svarar precis som en sexåring brukar - helt ärligt och utan att skämmas. "Nej för jag är grymt bajsnödig!" Välkommen hem, välkommen hem.
Jag luktar som en sockermunk efter en lång dag tillsammans med tusentals sockermunkar
Tack och lov att jag än så länge inte ser ut som en sockermunk. Det hade varit döden. Igår, för första gången i mitt liv hade jag strösocker i örat. För första gången i mitt liv hade jag socker i ögat. Faktiskt hittade jag socker lite varstans när jag landade i en egendomligt tom lägenhet som ekar. För första gången i mitt liv fick jag be en dam om ursäkt för att hon också fick sig ett släng socker i ögat av mig, haha. För första gången i mitt liv sjöng Orup offentligt, inte alls så vackert som man skulle kunna tro utan kanske mest för att underhålla den munkälskande kön medan vi friterade och sockrade och chockladdoppade på löpande band. För första gången i mitt liv hörde jag Mandy, med glimten i ögat, fråga en främling om han ville köpa sex(?) men glömde att tillägga ...munkar. Sex munkar. Mannen ser lite förbryllad ut, men svara ändå ja. Mandy ville säkerligen sjunka genom golvet, ner under vagnen och vidare genom jorden för att slutligen dyka upp i ching-chong landet Kina. Jag tycker hon borde hitta ett bättre raggningsställe eftersom hon också luktade munk för tillfället, men hon gav sig inte. En kille vill ge sitt nummer till henne men då vägrade hon plötsligt. Jag gav honom hennes nummer i smyg, tror att hon kan behöva det och hoppas nu på det bästa (-att hon låter bli att läsa min blogg idag alltså).
Idag ska jag packa ihop min sista kartong och lämna min sista lägenhet i Falun. Den första också i och för sig. Jag flyttar hem till mamma, på bestämd tid. Det är med blandade känslor, really. Jag har blivit självständigare än någonsin i min egen värld, har färdigställt mina egna regler och mina egna principer. Nu ska jag, åter igen, anpassa mig efter andra. Ändå ska det bli mysigt att tillbringa kvalitetstid med mamma i fyra dagar non-stop. Jag hoppas hon vet hur dagarna kommer sluta. Jag hoppas hon har räknat med att jag kommer vara antingen en svans eller en huvudbonad till henne de närmaste dagarna. Hoppas hon vet att hon kommer få hjälpa mig packa väskan, fast jag inte ens behöver hjälp, bara för att vi ska få en anledning att prata om ingenting speciellt. (Precis som på bilden, dagen innan Spanien). Förresten, det har hon nog räknat med redan - hon känner sin dotter bättre än någon annan gör, tjohej.
Idag ska jag packa ihop min sista kartong och lämna min sista lägenhet i Falun. Den första också i och för sig. Jag flyttar hem till mamma, på bestämd tid. Det är med blandade känslor, really. Jag har blivit självständigare än någonsin i min egen värld, har färdigställt mina egna regler och mina egna principer. Nu ska jag, åter igen, anpassa mig efter andra. Ändå ska det bli mysigt att tillbringa kvalitetstid med mamma i fyra dagar non-stop. Jag hoppas hon vet hur dagarna kommer sluta. Jag hoppas hon har räknat med att jag kommer vara antingen en svans eller en huvudbonad till henne de närmaste dagarna. Hoppas hon vet att hon kommer få hjälpa mig packa väskan, fast jag inte ens behöver hjälp, bara för att vi ska få en anledning att prata om ingenting speciellt. (Precis som på bilden, dagen innan Spanien). Förresten, det har hon nog räknat med redan - hon känner sin dotter bättre än någon annan gör, tjohej.
Ingenting är lika kort som mitt måttband
För första gången i mitt liv blir jag nervös när jag ser ett på tok för kort måttband. 4 centimeter - 4 dagar. Jag minns så väl när mormor och morfar köpte ett två meters måttband till mig, för nära på 200 dagar sen. Saxen har ständigt varit med mig nu i flera månader, snart finns det ingenting mer att klippa av. Ingenting att räkna ner till. Moster och mamma, förlåt om ni börjar grina nu men - snart ska jag slänga min sista centimeter i sjön och göra den största chansningen i mitt liv, so long. Det kan gå precis hur som helst. Åt helvete eller precis som jag drömt. Det värsta är att jag tror att jag kommer trivas som fetaosten i salladen! (Eller fisken i vattnet för er som inte hajjar en ny och egenpåhittad metafor).
When 'follow your dreams' is hard, just remember: to ignore them is harder.
Grundat på rubriken sitter jag om fem dagar på ett skakande plan mitt över atlanten och dess hajjar! Save our souls, eller nått. Första avskedet är avklarat, första tårarna har runnit. Tårar som jag på måndag morgon kommer ha förbannat om och om igen, av hela mitt hjärtas kraft. "Nått säger mig att du blir borta en lång lång tid" sa du, och jag vände på klacken. Klacken på mina nyklackade skor. Jag snurrade aldrig huvudet ett halvt varv för att se dig en sista gång som jag brukade göra, ville inte bli för blödig. Vänner och ovänner, detta är att sticka kalla knivar i ett varmt hjärta, ska ni veta.
Kära hemliga läsare K,
hela min förmiddag på jobbet har gått åt att fundera på vem du är, snälla ledtråda mig. Jag är absolut för nyfiken för att ha en blogg som anonyma är tilllåtna att kommentera. Nej nu ljög jag, jag har också gjort en hel del annat idag. Nyss utrustade jag mig med vindruvor från den efterlängtade dagliga fruktkorgen, och tog en vindruvestrid med min kära kompanjon "Tidningsanden?", det var underhållande och ganska klibbigt. Sen gick vi på rast och Orup doppade sin macka i min mjölk, äckliga tjej. Hon håller ner mackan (eller vafan hon doppar för nått, för hon doppar allt) alldeles för länge, man märker det när brödbitarna stiger till ytan som små badankor. Dum nog tror hon att hon får doppa i nån annan mjölk. Jag vet inte alls vart Helena var nånstans den stund i livet då hon skulle förväntas lära dottern lite hyfs och vanligt logiskt tänkande. Inte där iallafall. Haha.
Nyss ringde det en man till mig och skröt om hur rik han är, och hur brun man blir om man är rik. Det lät ungefär såhär med bred manlig medelålders stockholmsdialekt, " Och så kommer man hem från sex veckor i soliga Thailand, brun och fin, och hoppas på en tidning i lådan, men sen finns det ingen, klart man blir besviken va, ja man blir ju det, hm, ja, och jag har ju ingen aning om vad som har hänt i regniga sverige på över en och en halv månad då va, och man blir ju besviken när man förväntar sig ordning och reda, ja, det blir man, du fattar va tjejen, att man vill ha en tidning och komma ikapp?" Lite smått irriterad över dialekten frågar jag artigt och enligt anställningsavtal "Vad har du för adress?" och mannen svarar "Jadu tjejen, jag vet inte, ingen aning faktiskt..." Hm, jobbigt läge tänker jag och frågar istället efter ort och postnummer. "Betta, vet du vart vi bor?" ropar han till bakgrundens dam. Jag hör henne lite svagt skrika "Ingen aning!" till svar. Så jag har ingen aning om någonting. Det enda jag vet är att mannen och Betta har varit i Thailand överklassigt länge, blivit brun och nu ringer runt till alla han vet bara för att få berätta om sina fantastiska semesterminnen. Han saknade säkert inte ens sin tidning - ville bara skryta, den jäkeln. Vilket skohorn!, brast Carro ut när jag berättat. Så säger hon alltid om abonnenter som tror dem är "för fina för vanligt folk", kommer från Stockholm och spenderar sommaren i Dalarna, på en gård de inte kan adressen till, i en postort som är okänd. Idiot brukar andra använda på dessa skrytmånsar, men båda alternativen passar rätt utomordentligt. Käften, sa jag och la på. Eller önskar att jag hade gjort i alla fall. Det var han som slängde på först. Han tröttnade på mig, Det var ganska ömsesidigt.
Nyss ringde det en man till mig och skröt om hur rik han är, och hur brun man blir om man är rik. Det lät ungefär såhär med bred manlig medelålders stockholmsdialekt, " Och så kommer man hem från sex veckor i soliga Thailand, brun och fin, och hoppas på en tidning i lådan, men sen finns det ingen, klart man blir besviken va, ja man blir ju det, hm, ja, och jag har ju ingen aning om vad som har hänt i regniga sverige på över en och en halv månad då va, och man blir ju besviken när man förväntar sig ordning och reda, ja, det blir man, du fattar va tjejen, att man vill ha en tidning och komma ikapp?" Lite smått irriterad över dialekten frågar jag artigt och enligt anställningsavtal "Vad har du för adress?" och mannen svarar "Jadu tjejen, jag vet inte, ingen aning faktiskt..." Hm, jobbigt läge tänker jag och frågar istället efter ort och postnummer. "Betta, vet du vart vi bor?" ropar han till bakgrundens dam. Jag hör henne lite svagt skrika "Ingen aning!" till svar. Så jag har ingen aning om någonting. Det enda jag vet är att mannen och Betta har varit i Thailand överklassigt länge, blivit brun och nu ringer runt till alla han vet bara för att få berätta om sina fantastiska semesterminnen. Han saknade säkert inte ens sin tidning - ville bara skryta, den jäkeln. Vilket skohorn!, brast Carro ut när jag berättat. Så säger hon alltid om abonnenter som tror dem är "för fina för vanligt folk", kommer från Stockholm och spenderar sommaren i Dalarna, på en gård de inte kan adressen till, i en postort som är okänd. Idiot brukar andra använda på dessa skrytmånsar, men båda alternativen passar rätt utomordentligt. Käften, sa jag och la på. Eller önskar att jag hade gjort i alla fall. Det var han som slängde på först. Han tröttnade på mig, Det var ganska ömsesidigt.
When your life is going to fast
Forsränning i Fänforsen blev en aning ändrat. Vattnet där var livsfarligt, enligt professionella guider. Vi tog oss istället längre norrut, hamnade i Kärringforsen och hade en underbar dag. Forsränningen var precis som förra gången en upplevelse utöver vanlig grå vardag, och det gick alldeles för fort, högt och lågt för de flesta själars nerver. Helen berättade innan vi åkte att det rann (forsade?) 376 kubikmeter vatten i sekunden i forsen vi skulle till, jag trodde hon skämtade. Hon skämtade inte. Jag är glad över att det var järngängen som tog modet och drog dit, för otroligt nog var vi bästa gänget under en fullsmockad dag. Vi fick åka turer ingen annan fått gjort. Kanske beror det på att Helen paddlade på fort som fan, inte alls i takt, för att slippa ramla ur. Hon är verkligen söt, my girl. Tillslut låg varenda kotte i vattnet, och guiden var glad över att slippa höra mig babbla på allt mellan himmel och jord, som jag gjort föregående timmar. (Jag är förvånad över att han inte paddlade ifrån oss när vi låg och sprattlade i en brusande älv. Han beskrev känslan av att ta hand om sina systersöner och att paddla med Lina Schultzberg 20 år på ett annorlunda sätt. "Som att man bara vill leta på ett par gamla smutsiga strumpor och stoppa i öronen". Amazing day, tack hej.
Dagen blev inte sämre av att Gabriel K bjöd in till grillkväll på kvällen. Flickor och pojkar av alla dess slag i en stadsdel som kallas Roxnäs gjorde min kväll. Orup var självklart en av dessa människor, för hon är min bättre hälft. Mys mys mys och mera mys skulle kunna förkorta kvällen och natten och till och med morgonen, men jag gillar detaljer. Etage var lagom, liksom okej. Mandys efterfest, i ett ödelagt hus sen föräldrarnas semester på annan ort började, var toppen! Mer än toppen, till och med. Gabriel, Philip och Martin visade sina talanger i en underhållande tjejer-mot-killar-singstarduell. Vilka som vann vill inte Philip prata om, så vi låter bli för vår väns skull. En hel del skratt och en hel del naket på en helt galen efterfest. Jag har tre meningar jag tror vissa redan har hört. 1. Du är galen. 2. Det här är galet. 3. Jag blir galen. För actually, ibland blir jag verkligen galen av att veta att jag inte kan stanna tiden. Ibland vill jag verkligen stanna tiden. Take my breath away. Igen. Jag borde ha svarat det på ditt "Såhär skulle jag kunna ligga kvar hela livet".I morse när vi vaknade blev Mandy förbannad på att killar inte hyvlar osten på rätt sätt, (Den är helt hackig och sne fast den är sprillans ny för dagen!) och jag hällde ut juice över hela golvets vänstra sida samt tackar gud över att jag satt längst ut i kanten och slapp dränka någon i bravos tropik. För att ändå dra till med en sammanfattning, (alla gillar sammanfattningar) kvällen/natten/morgonen var en perfekt start på en sista vecka Fler bilder från denna sommarnatt hittas på www.facebook.com/linaschultzberg, puss.
Dagen blev inte sämre av att Gabriel K bjöd in till grillkväll på kvällen. Flickor och pojkar av alla dess slag i en stadsdel som kallas Roxnäs gjorde min kväll. Orup var självklart en av dessa människor, för hon är min bättre hälft. Mys mys mys och mera mys skulle kunna förkorta kvällen och natten och till och med morgonen, men jag gillar detaljer. Etage var lagom, liksom okej. Mandys efterfest, i ett ödelagt hus sen föräldrarnas semester på annan ort började, var toppen! Mer än toppen, till och med. Gabriel, Philip och Martin visade sina talanger i en underhållande tjejer-mot-killar-singstarduell. Vilka som vann vill inte Philip prata om, så vi låter bli för vår väns skull. En hel del skratt och en hel del naket på en helt galen efterfest. Jag har tre meningar jag tror vissa redan har hört. 1. Du är galen. 2. Det här är galet. 3. Jag blir galen. För actually, ibland blir jag verkligen galen av att veta att jag inte kan stanna tiden. Ibland vill jag verkligen stanna tiden. Take my breath away. Igen. Jag borde ha svarat det på ditt "Såhär skulle jag kunna ligga kvar hela livet".I morse när vi vaknade blev Mandy förbannad på att killar inte hyvlar osten på rätt sätt, (Den är helt hackig och sne fast den är sprillans ny för dagen!) och jag hällde ut juice över hela golvets vänstra sida samt tackar gud över att jag satt längst ut i kanten och slapp dränka någon i bravos tropik. För att ändå dra till med en sammanfattning, (alla gillar sammanfattningar) kvällen/natten/morgonen var en perfekt start på en sista vecka Fler bilder från denna sommarnatt hittas på www.facebook.com/linaschultzberg, puss.
Mandy, min mandy...
Vi håller ihop än, jag och min vän. Men inte så länge till, kom jag på. Föralltid i tankar, min underbara älskade. Idag jobbar vi flitigt, eller kanske inte så flitigt trots allt. (Detta är by the way min sista lördag på detta företag) Orup klättrar omkring och tror fortfarande att hon är värsta tidningsanden. Hon har sovit alldeles för lite inatt, det märks på hennes humör. Hon ligger (allvarligt talat ligger!) ner med sin kontorsstol mellan skrivbordet och hyllan bakom, spänner musklerna för att hålla sig fast. Och skriker. "Hjälp mig, jag kommer ramla", jag kan inte låta bli att skratta. Nu skriker hon igen, ett hjärtskärande skrik denna gång, och ord som handlar om att det faktiskt är allvar, hon kommer slå ihjäl sig inom kort. Med tanke på hur hon bär sig åt - det kommer hon kanske. Dö alltså. Igår lärde Gabriel mig något viktigt, som kommer att bli ett av mina favoritmotton - Jag vill inte dö nyfiken. (Mottot uppkom i samband med att vi pratade om att fröken löken är nervös inför flytten. Gabriel tycker jag ska tänka om och göra det jag verkligen vill, så jag slipper dö nyfiken!) Mandy är way to nyfiken för att dö idag, så jag ska nog gå och rädda henne trots allt. Puss
Uppdatering:
Hon ramlade. (Jag han faktiskt inte ens lyfta min vackra bakdel från stolen innan hon föll som en fura. Hon är så snabb i vändningarna, det är nog därför jag inte han agera "bästa vän" idag) Svor, skrattade, grät och svor ännu mera. Bröt nacken enligt sig själv, men jag tvivlar. Det roligaste med detta är att jag börjar bli så van nu. Så pass van att jag hinner ta fram kameran när jag vet att något, som är värt att minnas i bild, kommer att hända. (Till mina lite äldre men ack så trogna läsare som inte är uppvuxna med datorer och blogg - klicka på bilderna så syns de i större format, hihi).
Uppdatering:
Hon ramlade. (Jag han faktiskt inte ens lyfta min vackra bakdel från stolen innan hon föll som en fura. Hon är så snabb i vändningarna, det är nog därför jag inte han agera "bästa vän" idag) Svor, skrattade, grät och svor ännu mera. Bröt nacken enligt sig själv, men jag tvivlar. Det roligaste med detta är att jag börjar bli så van nu. Så pass van att jag hinner ta fram kameran när jag vet att något, som är värt att minnas i bild, kommer att hända. (Till mina lite äldre men ack så trogna läsare som inte är uppvuxna med datorer och blogg - klicka på bilderna så syns de i större format, hihi).
