She should have a medal,
she should be the queen of bike riding, she is pro of it. Det sa David idag när han pratade med sin mormor. Det var inte bara mormor och morfar vi ringde, nej minsan, vi ringde nästan alla i hela USA. Jag har plötsligt blivit placerad på en pelare mitt i all uppståndelse och jag fattar inte varför alla är så glada över att monstren kan cykla med två hjul. Alla som känner familjen Koestler är mycket medvetna om detta ögonblick och även en del människor som inte känner familjen råkade få höra. David är inte den blygaste.
Idag fick jag ett paket på posten, tack tack tack tack mamma. Du borde verkligen köpa brevpapper eller nått liknande, eller egentligen inte förresten, kollegieblock är billigare och då kan du spara brevpapper-pengarna till resan hit. Anyway, disktrasor, pray lord, jag har saknat dessa underliga städredskap. Jag kan verkligen inte torka bordet med en svamp. Jag är så lycklig, men det roligaste är att jag inte är den enda som uppskattar disktrasor eller "swedish sponges" som Jen säger. Jag berättade att det inte var em svamp, men ingen lyssnar. Swedish sponges. Anyway, Aimee testade disktrasan med texten "Stop messing around" och blev uppriktig sagt imponerad. Sen tittade hon på mig med solsken i blicken och sa "Wow, can you please ask your mum if she can get me some of this too, since i live them! Can we go on internet on a swedish website and check out different designs of them? Pleeeeeease Lina?" För sin mamma berättade hon att från och med nu var det ingen annan än hon som fick torka upp i köket för hon ville göra det. Hon undrade om hon kunde kalla den lila disktrasan med silvertext för hennes. Jag hummade något oförståeligt till svar för egentligen vill jag inte dela med mig av denna speciella svenska present, at all. Jag vill ha dem för mig själv, jag tänker gömma dem imorgon. När pappa Koestler klev in genom dörren denna eftermiddag fick han genast höra om svenska disktrasor och fem minuter efter föreslogs en tävling - svenska disktrasan mot amerikanska tvättsvampen för att torka upp 1 cup water. Sverige vann, his spot is still soaking wet. Jag är stolt över att komma från det vinnande landet.
Idag fick jag ett paket på posten, tack tack tack tack mamma. Du borde verkligen köpa brevpapper eller nått liknande, eller egentligen inte förresten, kollegieblock är billigare och då kan du spara brevpapper-pengarna till resan hit. Anyway, disktrasor, pray lord, jag har saknat dessa underliga städredskap. Jag kan verkligen inte torka bordet med en svamp. Jag är så lycklig, men det roligaste är att jag inte är den enda som uppskattar disktrasor eller "swedish sponges" som Jen säger. Jag berättade att det inte var em svamp, men ingen lyssnar. Swedish sponges. Anyway, Aimee testade disktrasan med texten "Stop messing around" och blev uppriktig sagt imponerad. Sen tittade hon på mig med solsken i blicken och sa "Wow, can you please ask your mum if she can get me some of this too, since i live them! Can we go on internet on a swedish website and check out different designs of them? Pleeeeeease Lina?" För sin mamma berättade hon att från och med nu var det ingen annan än hon som fick torka upp i köket för hon ville göra det. Hon undrade om hon kunde kalla den lila disktrasan med silvertext för hennes. Jag hummade något oförståeligt till svar för egentligen vill jag inte dela med mig av denna speciella svenska present, at all. Jag vill ha dem för mig själv, jag tänker gömma dem imorgon. När pappa Koestler klev in genom dörren denna eftermiddag fick han genast höra om svenska disktrasor och fem minuter efter föreslogs en tävling - svenska disktrasan mot amerikanska tvättsvampen för att torka upp 1 cup water. Sverige vann, his spot is still soaking wet. Jag är stolt över att komma från det vinnande landet.
Mrs pickle and mr mermaid
För hon älskar saltgurka och herr sjöjungfru älskar att klä ut sig till tjej. Dagen idag är ganska great, mina skruttar börjar fatta att de tjänar på att lyssna på mig, och jag börjar gilla läget. Fortsätter året som idag så blir det inga större problem att tacka ja till ett andra år. Det är så konstigt hur känslorna går upp och ner varje dag. Två år skulle vara super för engelska, kanske också för att växa som människa. Jag har redan växt en hel del och det har bara gått fyra veckor, jag är imponerad och stolt över mig själv.
Igår berättade du att du gick en promenad i höstmörkret för att titta på stjärnor. Jag gjorde detsamma och hoppades att vi blickade mot samma stjärnor. Dock var mina stjärnor alldeles för få vilket gjorde en stjärnälskare lite besviken. Om du tittade runt om på himlen för att inte missa en enda stjärna så kanske du tittade på en av mina. Jag hoppas det. Det tar mig lite närmre där du är. Nu när jag inte kan gå brevid dig, menar jag. Nästa höst så kanske vi kan gå tillsammans i den lilla lilla byn, bort i skogen, utanför Falu stad. Den tanken gör mig pirrig i magen. Det är konstigt, en annorlunda känsla mot förut. Jag borde verkligen tvätta nu, men jag är yr. Kanske beror det på febern, kanske beror det på dig. Det kvittar, det är ungefär samma känsla. Jag fattar verkligen inte hur jag kan vara en så dålig tajmare när jag är så bra på så mycket annat onödigt att vara bra på. Idioti.
Igår berättade du att du gick en promenad i höstmörkret för att titta på stjärnor. Jag gjorde detsamma och hoppades att vi blickade mot samma stjärnor. Dock var mina stjärnor alldeles för få vilket gjorde en stjärnälskare lite besviken. Om du tittade runt om på himlen för att inte missa en enda stjärna så kanske du tittade på en av mina. Jag hoppas det. Det tar mig lite närmre där du är. Nu när jag inte kan gå brevid dig, menar jag. Nästa höst så kanske vi kan gå tillsammans i den lilla lilla byn, bort i skogen, utanför Falu stad. Den tanken gör mig pirrig i magen. Det är konstigt, en annorlunda känsla mot förut. Jag borde verkligen tvätta nu, men jag är yr. Kanske beror det på febern, kanske beror det på dig. Det kvittar, det är ungefär samma känsla. Jag fattar verkligen inte hur jag kan vara en så dålig tajmare när jag är så bra på så mycket annat onödigt att vara bra på. Idioti.
Uppdatering
Jag har ingen aning om hur jag ska bli av med monstret. Ikväll vill han "snuggle" , precis som alla andra kvällar. Snyggle betyder ordagrannt "krypa ihop" men det liknar mer myspys. Han lägger sig så tätt som det bara går, kramar en arm och luktar i mitt armvecka. Lucky him att jag hoppar över min joggingrunda idag. Hur som helst så fick jag en anledning till allt snuggle idag, thanks god. "First of all, your skin is soft - all over your body. Second of all, I love you". Lite rörande, ganska jobbigt. Jag trodde jag gillade barn, men jag fattade aldrig, innan jag flyttade, att barn betyde Anton. Hm. Om någon över huvud taget ska snuggle med mig så jag får nackspärr och armen så gott som ur led så är det garanterat lillprinsen som nyss börjat åk 1 på Domnarvets skola. Det, jämfört med det här, skulle uppskattas. Jag fortsätter att jobba mig genom högen av intressanta och ointressanta filmer. Jag måste dock se upp så jag inte blir för trött under tiden då min dvd underhåller mig, för börjar jag bli pömsig glömmer jag bort att koncentrationen måste vara på topp för att jag ska förstå språket. Jag släpper allt som heter koncentrera och filmen tappar plötsligt sitt värde. Illa pinkat. Godnatt.
Det är svårt att förstå sig på omvärlden
om man är uppvuxen i amerika. Det verkar iallafall som att de flesta amerikaner tror att amerika är universums mitt och att de andra länderna är nått sorts bihang. Vi pratade om religion och andra viktiga saker vid middagsbordet idag och David frågade mig om jag var kristen eller jude. Jag svarade utan tvekan kristen, fastän jag egentligen inte är speciellt involverad i den kristna tron. Jag är mer kristen än jag är jude så därför övervägde jag aldrig saken. Han frågade också om alla i Sverige var kristna. Jag svarde att det finns en hel del judar och muslimer också. Då blev hela bordet plötsligt väldigt tyst, alla väntade med öppna, förväntansfulla munnar på en följdmening. Jag blev lite paff, för jag trodde det räckte som ett svar att det fanns mer än krista i mitt hemland. Aimee bröt tystnaden efter några väldigt långa sekunder "I thougth all snowpeople was christians". Jag skrattade oavbrutet i säkert tio minuter. Amerikaner kallar alltså oss skandinavier snömänniskor, hur kul är inte det!? Det är fasinerande hur lite de faktiskt vet om andra än sig själva. Skrattet bubblar inombords nu också, när jag återspelar hela situationen i mina tankar! Hej ho, tacka vet jag snömänniskor. (Lise, du och Heidi du är också snömänniskor hörde jag det ryktas om).
Jag pratade nyss med en människa som jag håller väldigt nära hjärtat (Jag kommer ihåg dig allt för väl. Jag minns en sommar allt för tydligt) och kvällens känslor kommer svalla och spegla sig i lycka, vilket känns oerhört skönt efter några jobbiga, långa, urtråkiga dagar med hemlängtan. Jag längtar fortfarande hem, men nu vet jag vart jag och vi står, jag vet att jag kommer stanna för att vinna, och jag vet att när jag kommer hem ska jag vinna dig, ingen tvekan om saken. Än så länge är jag ute på vilda vägar och vägrar att ta en genväg, Schultzbergs gör inte så. Attraktion är inget val, hörde jag en gång. Men att man föddes i en människa som ville utforska världen var tydligen inte heller ett val. Dagen har varit spännande, mycket spännande. Jag lärde båda barnen cykla på cyklar utan stödhjul, vilket de borde ha kunnat sen flera år tillbaka. Nu vet jag varför alla tittade så konstigt på mig när jag sa att jag ville köpa en cykel (kärlek kärlek kärlek) till att börja med - ingen använder cykel. Kanske beror det på cykel-hjälm-oberoende-ålder-lagen i NY. Jag hade hoppats på det, men förmodligen beror det bara på allt för mycket chips och brist på motivation när chipsen fått göra sitt. Nu börjar en väldigt bra film på tvn så jag ska ta min nyinköpta powerblanket och krypa ner i en av mina favoritsoffor. So long. Puss.
Jag pratade nyss med en människa som jag håller väldigt nära hjärtat (Jag kommer ihåg dig allt för väl. Jag minns en sommar allt för tydligt) och kvällens känslor kommer svalla och spegla sig i lycka, vilket känns oerhört skönt efter några jobbiga, långa, urtråkiga dagar med hemlängtan. Jag längtar fortfarande hem, men nu vet jag vart jag och vi står, jag vet att jag kommer stanna för att vinna, och jag vet att när jag kommer hem ska jag vinna dig, ingen tvekan om saken. Än så länge är jag ute på vilda vägar och vägrar att ta en genväg, Schultzbergs gör inte så. Attraktion är inget val, hörde jag en gång. Men att man föddes i en människa som ville utforska världen var tydligen inte heller ett val. Dagen har varit spännande, mycket spännande. Jag lärde båda barnen cykla på cyklar utan stödhjul, vilket de borde ha kunnat sen flera år tillbaka. Nu vet jag varför alla tittade så konstigt på mig när jag sa att jag ville köpa en cykel (kärlek kärlek kärlek) till att börja med - ingen använder cykel. Kanske beror det på cykel-hjälm-oberoende-ålder-lagen i NY. Jag hade hoppats på det, men förmodligen beror det bara på allt för mycket chips och brist på motivation när chipsen fått göra sitt. Nu börjar en väldigt bra film på tvn så jag ska ta min nyinköpta powerblanket och krypa ner i en av mina favoritsoffor. So long. Puss.
När en stannfågel ger sig av
Förut idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur min bodylotion luktar som dig, men jag började aldrig skriva det inlägget. Jag tänkte skriva nått i likhet med att jag tänker spara den i säkert förvar och sniffa på den varje gång jag saknar dig och våran sommar. Egentligen luktar den inte som dig, men den påminner bara om dig dig dig och lite mig. Kanske beror det på att jag använde den allt för många gånger tillsammans med ditt underbara sällskap. Just nu hittade jag en ny låt av Lars winnerbäck som beskriver samma sak bättre. Att jag luktar som dig, alltså. (Jag bara älskar det!) Fast allt i denna främmande låt stämmer inte så jag borde göra en egen version av den, så den blir bättre för min egen situation.
Jag sitter på ett proppat plan, det luktar lite dig om mig. Jag har en ambition att jag ska bort någonstans, till samma syfte som jag haft för dig. Jag blir så trött på mig själv, jag blir så destruktiv. Du fick inte följa med. Jag har en situation med ett annat liv och du har ingen del av det. Men jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis. När en stannfågel ger sig av. Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut. Det går inte att sakna tid och jag har en öppen hand. Det här är slutet på en lycklig början. I en annan del av samma runda jord har löven börjat falla nu. Jag har lämnat mina rader så länge jag minns med ett tvivelaktigt mål. För att du syns överallt (kameran var med mig i somras) är det det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Och jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen och jag kan också ha drömt. Det är en känsla som jag alltid kännt. Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast, men det lilla hjärtat pulserar än. Jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta en ton igen. Kom ihåg att jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.
Jag sitter på ett proppat plan, det luktar lite dig om mig. Jag har en ambition att jag ska bort någonstans, till samma syfte som jag haft för dig. Jag blir så trött på mig själv, jag blir så destruktiv. Du fick inte följa med. Jag har en situation med ett annat liv och du har ingen del av det. Men jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis. När en stannfågel ger sig av. Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut. Det går inte att sakna tid och jag har en öppen hand. Det här är slutet på en lycklig början. I en annan del av samma runda jord har löven börjat falla nu. Jag har lämnat mina rader så länge jag minns med ett tvivelaktigt mål. För att du syns överallt (kameran var med mig i somras) är det det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Och jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen och jag kan också ha drömt. Det är en känsla som jag alltid kännt. Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast, men det lilla hjärtat pulserar än. Jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta en ton igen. Kom ihåg att jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.
Förlåt för försening
men med dessa ungar finns ingen tid i världen kvar till mig och mitt liv. Det är en tidig lördagsmorgon och jag sitter och läser "1-2-3 magic" just nu. En effektiv handbok i diciplin för barn. För att få det här året att ens bli ett år lär vi behöva en hel de magi. Hur som helst, idag är jag ledig (mer eller mindre), och tänkte ge er ett smakprov från resan till Pennsylvania. Enjoy. 
Hejdå.
Jag längtar efter er
Det är way better att längta än att sakna, 
§
You got a smile that can light up this whole town
I haven't seen it in a while. Jag saknar dig mer än jag nånsin saknat någon, jag behöver dig nu nu nu. Det är inget emergency, jag menar bara att jag behöver dig lika mycket nu som alltid. Jag trodde NYC skulle vara helt underbart, lika fantastiskt som i en film, men utan dig är ingenting värt nånting. Skyskrapor skiner inte ens lite jämfört med dig, time square är nothing. Jag minns varenda sommarnatt tillsammans med dig (och dem spred ljus över tammefan hela sverige!) och hur länge jag än blir borta från dig så kommer jag tänka på dig och dina dumma ideer vareviga dag. Orup, Orup, Orup, du har ingen aning om hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Idag köpte jag massvis med nya möbler och inredning till mitt rum, ditt lilla söta iranie-face syns i mer än hälften av ramarna. På bordet, i hylla, brevid tängen, på väggen. Just can't get enought. Jag funderar på att tapetsera med dig. Med alla våra ögonblick, som (de flesta) faktiskt finns på fotografiskt minne. Äh, ingen fattar hur mycket jag vill ha dig här. You belong with me. Other people never knows your story like I do. I remember you driving to my house in the middle of the night. (Efter en spela-spel-kväll med grabbarna grus i Roxnäs och du hade fått ditt körkort samma dag) You'r the one who makes me laugth when I know I'm 'bout to cry. I know your favorites songs and you tell me all about your dreams. Think i know there you belong, think I know it is with me. Yes.
Idag var fröken big boss här, kollade så jag kommit i ordning och hade det bra i mitt nya hem. Jag grinade oavbrutet i 30 minuter med start från att vi började prata om hemlängtan. Jag längtar hem. Celia tycker det är bra, det är ett tecken på att jag kommer bli en familjemedlem och antagligen grina lika mycket när jag åker hem. Amerikaner har en tendens att komma försent, varför vet jag inte för det är oförskämt. Det kanske är en dålig vana de flesta här har, för idag väntade jag på Celia i över 45 minuter. Hur som helst, om några veckor börjar jag studera vid Manhattan College och förhoppningsvis blir det fäktning, balett och juridik, hoho. Jag menar förmodligen, jag har till 99% bestämt mig men än kan allt byta riktning totalt. Det gör det oftast för mig. Som imorgon till exempel - jag och Carine planerade lördagsförmiddagen vid poolen (för hon fixade nyss medlemskap vid min pool, Twin Oaks) men vädret är regn och lightning, inte bra. Lördag kväll kommer spenderas i NYC och jag hoppas Amanda har blivit frisk och också följer med för jag gillar henne, a lot. Nu ska jag börja jobba på min filmsamling för imorgon har jag sovmorgon. Puss.
Idag var fröken big boss här, kollade så jag kommit i ordning och hade det bra i mitt nya hem. Jag grinade oavbrutet i 30 minuter med start från att vi började prata om hemlängtan. Jag längtar hem. Celia tycker det är bra, det är ett tecken på att jag kommer bli en familjemedlem och antagligen grina lika mycket när jag åker hem. Amerikaner har en tendens att komma försent, varför vet jag inte för det är oförskämt. Det kanske är en dålig vana de flesta här har, för idag väntade jag på Celia i över 45 minuter. Hur som helst, om några veckor börjar jag studera vid Manhattan College och förhoppningsvis blir det fäktning, balett och juridik, hoho. Jag menar förmodligen, jag har till 99% bestämt mig men än kan allt byta riktning totalt. Det gör det oftast för mig. Som imorgon till exempel - jag och Carine planerade lördagsförmiddagen vid poolen (för hon fixade nyss medlemskap vid min pool, Twin Oaks) men vädret är regn och lightning, inte bra. Lördag kväll kommer spenderas i NYC och jag hoppas Amanda har blivit frisk och också följer med för jag gillar henne, a lot. Nu ska jag börja jobba på min filmsamling för imorgon har jag sovmorgon. Puss.
Farenheit
Jag har längtat efter att få känna lite sval luft blåsa förbi och jag började nära på länga efter att få frysa. Idag frös jag för första gången sen jag flyttade till NY. (Dock hade jag endast bikini på mig, men still). Det var en häftig känsla att gå förbi ett öppet fönster och faktiskt se huden knottra sig sådär typiskt svenskt, jag minns inte ens när jag senast frös. Kanske var det dagen då jag tog mitt pick och pack och drog till flygplatsen. Jag har ingen aning. Frysögonblick var dock inget ögonblick utan håller fortfarande i sig. Jag bor hemma hos en doktor som ni säkert vet vid det här laget och tänker alltså inte berätta för henne att jag har feber. Nästan 100 grader. Jag vet inte vad det är i svenska grader, sånna där celcius, men det är en bra bit över normaltemperatur. Jag ska gå och lägga mig i sängen med bums. Det ska bli helt underbart med en tidig kväll. Jag har laddat upp med filmer jag vill se oc h musik som jag nyligen fastnat för. Eftersom min filmhög bara växte (dvd-filmer kostar ungefär ingentind här) med de soliga dagarna i USA så känns det bra att vara lite smått hängig nu. Så jag inte har köpt filmer som inte kommit ut i sverige än, i onödan, menar jag. Om jag fortsätter lägga dem på hög så kommer de bli officiella i sverige innan jag ens börjat titta på dem. Jag ska börja redan om tio minuter. Dessutom, jag älskar musiken här. I och för sig så har jag ingen aning om vad som spelas i sverige nu, men mina nya favoriter är värda attt lyssna på. Ladda inte ner musiken, småglin, det är olagligt. Använd youtube. Det där var till minderåriga som följer bloggen dagligen. Jag har faktiskt en hel del trogna läsare, tack till er.
Jay Sean - down
The All American Rejects - Gives you hell
Martina McBride - In my daughters eyes
Miley Cyrus - Party in the USA
John Mayer - Free falling
Black Eyed Peas - Tonight's gonna be a good night
Boys like girls - Love drunk
Miley Cyrus - The Climb
Pink - Please don't leave me
Jordin Sparks - Batterfield
Simple Plan - Almost had you
Jay Sean - down
The All American Rejects - Gives you hell
Martina McBride - In my daughters eyes
Miley Cyrus - Party in the USA
John Mayer - Free falling
Black Eyed Peas - Tonight's gonna be a good night
Boys like girls - Love drunk
Miley Cyrus - The Climb
Pink - Please don't leave me
Jordin Sparks - Batterfield
Simple Plan - Almost had you
WOW HOHO
Jag var nyss och hämtade upp min lilla prinsessa efter dagens swimcamp och råkade stöta på en filmstjärna bara sådär. Vanessa Williams och hennes dotter kom gående, hade parkerat sin feta bil brevid mig. Vi pratade om dagen på simlägret och om vem jag var. Jag fattar inte varför vi pratade om henne istället, för hon är kändis. Om ni har sett Ugly Betty så har ni sett henne också. Hon spelar Vilhelmina Slater, i guess. Dessutom var hon den första svarta Miss America. Hennes dotter Sasha verkar dock inte fatta att mamman är känd över hela världen och har tagit emot både grammis, tony och emmy flera gånger, och dessutom är R&B/popsångerska, för hon beter sig som en helt vanlig unge varenda gång jag ser henne. Leker, simmar, spelar fotboll, svettas, ler. (Dock håller hon show i flickornas omklädningsrum varje dag, men det gör väl alla som har talang, antar jag). Hennes pappa är också kändis, dock i basket. Jack Fox, NBA spelare, kanske säger det något, kanske inte. Hur som helst så är Vanessa trevlig. Om ni nu undrar varför jag nämner henne vid förnamn så tycker jag att det är okej om man har pratat i sammanlagt mer än en kvart. Då är man ungefär budys. Jag och Vanessa, hoho. Hejdå, nu ska jag springa bort lite fett.
För er som inte känner till min andra kända granne,
låt mig presentera Vanessa W; 
Onsdag
Hela gården är full av trädgårdsarbetare. Några klipper gräsmattan, några rensar rabatter och några bara krattar lite var stans. (Stackarna, det måste vara varmt och klibbigt att göra trädgårdsarbete idag. Jag rensade nyss balkonglådorna på altanen, imponerande 10 meter, det var svettigt nog!) Jag känner mig lite som en kung när andra jobbar utanför mitt fönster och jag sitter inne och njuter av lugnet i huset en morgon som denna. Lugnet beror endast på Aimees kompis, fröken Potter. I love her, hon är en supertjej att tas med. Hon sov över inatt och jag minns känslan av spänning och bus när en kompis sov över som barn. Det var tider det, flickorna i dåvarande klass 4C. I och för sig var det inte länge sen jag hade kompis på nattligt besök, hihi, för Orup mest bodde tillsammans med mig i min lilla vindsvåning de sista året på gymnasiet och följande sommar. Jag saknar det också, även om det inte var på spänning och rackartyg-nivån längre. Jag sitter nu och beundrar mina inbakade flätor. Jag fick lov att lära mig när jag stack, för Orup och hennes flinka flät-fingrar stannade hemma. Nu har jag lyckats väldigt bra idag, och Jen sa nyss att hon är mycket vackrare när hon inte står brevid mig, haha. Hon åt havregrynsgröt idag, för hon vill bli lika smal som på korten som hon skickade till mig i april. Jag ska nog lura med henne på en långpromenix ikväll. Kanske jogging.
DC, Quicksilver, Billabong, Take That, Hurley
Jag har fått en känsla av att om man är storasyster så rullar dollarna fortare ur handen än om man vore ensambarn. Jag var nyss och shoppade loss för första gången (på riktigt) sen jag kom till NY, och jag vet inte hur många dollar jag lagt ner på fantastiska tröjor till mina ännu mer fantastiska bröder. Kvittot slängde jag på vägen ut, i närmaste soptunna. Det var nog lika bra, för börjar jag räkna ihop det så kommer jag förmodligen svimma med detsamma. Märkesnörden och våran ännu mindre pojk, som gärna vill vara en härmapa kommer blir glada och att få se deras tacksamma leenden är mycket mer värt än alla dollar i världen. (Ungefär). Tyvärr är det inte jag som får se leende bröder, jag sitter lite olägligt till, men ni där hemma får se grabbarna grus ansikten skina upp inom cirkus en vecka. Först ska jag bara försöka komma ihåg vägen till postkontoret som Mr Koestler hjälpsamt har visat mig. Det vore oerhört pinsamt att behöva fråga om vägen en gång till. Jag har inte det bästa lokalsinnet, det kan jag inte säga, men alla som har varit här måste faktiskt medge att de flesta gatorna ser ut som varandra. Det är sanning rakt igenom att alla heter 117 och att alla har miljoner kurvor och trafikljus där man är tillåten att svänga på röd signal, hm. Jag ska tänka över situationen med hjälp utav en film som jag har längtat efter att se - Aquamarine. Jag tror den är barnslig, men det är jag också, så det kvittar. Godnatt. Ps. Jag saknar många av er där hemma jättemycket. Jag ger det tre månader. Hemlängtan alltså. Annars tar jag ett flyg.
Jämförelse
Jag gillar Orups paraleller bara för att de är galna och helt oförståeliga för de flesta förutom mig, men jag har nu en som jag gillar (och som säkert bara hon kommer kunna tyda). Som att plötsligt vara 1 dm lång och bli placerad i mitten av en normalstor krusbärsbuske. Alla vet hur fantastiskt gott krusbär i mitten av sommaren smakar, och alla vet att är jag i närheten av busken när den är sådär fantastisk så plockar jag åt mig så mycket som möjligt för att jag älskar det. Jag vill äta hela kakan själv, så jag hamstrar, som en äkta hamster. Jag plockar till och med de krusbär som inte riktigt mognat ännu, för att inte missa något. Någon väldigt bra del av det smaskiga. Samtidigt som jag står i mitten av busken, fortfarande inte längre än en decimeter, så vet jag att det är svårt att ta sig därifrån. Det är snårigt och taggarna är många fler än nödvändigt. Skulle jag försöka springa iväg, ut ur busken, så skulle jag få det svårt. Antagligen inte klara det utan att bli sårad på vägen. Kanske försöker jag aldrig ta mig därifrån fastän jag vill slippa vassa taggar. Kanske beror det på att jag vet att jag skulle ångra mig, sakna krusbären som jag älskade. Om jag trots allt skulle ta mig därifrån så är vägen tillbaka till krusbären ännu svårare än att stå ut med snårig omgivning. I slutet av sommaren eller till hösten kommer taggarna böja sig, vissa ramlar av och andra ruttnar. De tappar sin stolta hållning och plötsligt kan en liten människa pusta ut och börja trivas. De krusbär som inte var mogna i mitten av sommaren är nu underbara, bättre än de jag redan tidigare fått en smak av. Jag kan förhoppningsvis bara skatta mig lycklig (nästa år, när jag tänker tillbaka på krusbär) som stannade kvar istället för att sprang iväg och missade den riktiga upplevelsen och njutningen av livet. Så känns mitt nya äventyr i stora drag. Eller mindre drag, vad vet jag. Tålamod är allt som krävs, fråga vem som helst. Tålamod tjejen.
Jag sökte lyckan, och fann den.
USA har sina fördelar, trots allt, även om jag oftast drar upp det främst förekommande, det dåliga. Dear mom, jag har flera stora påsar Reeses Pieces framför mig, adresserade till dig. Hope you enjoy it. Jag och Ämända gillar det, hur som helst. Jag skulle ljuga om jag sa att vi för några minuter sen vräkte i oss men vi åt så det räckte, så att säga. Mustigt. Mastigt. Jordnötssmör. Denna sort onyttighet ska vara den enda onyttighet som jag tillåter mig själv att missbruka under 2010. Resten, lägg märkte till resten, har jag full kontroll över, (för dessa fantastiska karameller är helt omöjliga att kontrollera). Jag har också, efter endast tre veckor i joggingskorna, full koll på var de bästa joggingslingorna ligger. De flesta invandrare (för jag och resten av människorna som flyttat hit från andra länder är väl invandrare?) ger upp träningen efter några månader med tanke på alla cupcakes, men jag har gett mig fan på att inte lägga på mig hull bara för att det finns ett stort utbud snask. Gedneypark, vi ses. Det är svårt att springa och samtidigt överleva när det är ett tropiskt klimat man kämpar med. Jag har nu, i många dagar, försökt att hitta lösningen på syreproblemet. Brist-på-syre-problemet, menade jag. Svaret är regn. Så fort det regnar slinker jag ut, andas halvbra och svettas floder. Det låter kanske inte speciellt lockande med floder, men floderna syns aldrig som färgförändring på mitt gråa, nya peakträningslinne när det regnar, wiho. Tacka gud för det. Ni som tror på Allah kan tacka honom istället. Det är mysigt att springa i regn också. Man känner sig fri. Förutom friheten så kan man se ånga stiga upp från de stekheta gatorna i NY, när regnet svalkar staden. Det är känsla det - att ta sig fram med fina löpsteg genom en dimma av sommar. Just love it. Imorgon blir det Mahopac och halvledigt, tacka gud för det också, för I cant stand it. Aimee är kanske inte så lätt att tas med som jag trodde.
Till en början;
Megastort grattis till min moster som precis fick det perfekta jobbet! En anställning i dessa hemska tider måste betyda att hon är fantastisk! (Vilket hon också är) Tydligen charmade hon dessa kvinnor och män rätt rejält och kammade in storvinsten. Jag hoppas att även charmen, precis som allting annat, gick i arv till systerdottern i Amerika. Kanske är det ett faktum, för Aimee gillar mig starkt. "Oh, this book reminds me of my childhood. I really love Pippi Longstocking". "And I really love you". Äntligen någon som hajjar att jag har ärvt charmen från mostern där hemma, after all. Idag var en av mina tråkigaste och slappaste dagar på flera långa veckor. Man skulle kunna tro att en slappdag helt alléna ska vara bara sådär härligt slapp som alla säger att slappdagar är, men jag finner dem mer långtråkiga. För att tala sanning så är jag en ganska dålig slappare. Näste gång någon ber att få veta min sämsta egenskap ska jag svara att jag är en dålig slappmänniska. Först ska jag bara försöka hitta ordet slappmänniska i mitt (älskade) engelska lexikon. Vill de veta fler sämre egenskaper som jag har så får de lov att lära känna mig först. Då slinker allt fram, tro det den som vill. Fråga min ödla, fröken Orup. Hon vet allt angående humörsvängningar och "aldrig vill ha fel". Nu försa jag mig, det blir så fel ibland när jag skriver utan att tänka. Jag har annat i tankarna just nu, och det är ordet divingboard. Jag kommer inte på det svenska ordet för divingboard och det är riktigt irriterande att redan börja tappa språket man talat i över 20 år. Jag antar att jag inte ploppade ur mamma med hela språket färdigt, så åtminstånde 19 år. Nu ska jag sova och imorgon ska jag ta hand om ungarna för första gången tillsammans. Nyss frågade prinsessan mig om jag visste hur man lagade mat, hihi. Hon var väl orolig, stackarn, att hon skulle få samma gamla chicken nugget imorgon igen. Jag svarade att min pappa är kock och att mamma är pretty good hon också. Prinsessan blev nöjd och pussade mig godnatt.
Talor Swift
Jag kan verkligen inte sova när syrsorna utanför mitt fönster håller på som de gör! Verkligen inte! Till en början, ungefär de tre första dagarna, var det mysigt. Det gav staden, landet, kulturen och mitt nya liv lite mer charm än om det hade börjat utan syrsor som sjunger natten lång. Nu skulle jag helst vilja ta död på varenda en. Det låter förfan som kvinnliga skator, ni vet kråkor, som har kafferep. Lägg märke till kvinnliga. Det är alltså ingen enkel lek att lyssna på detta som jag just nu lyssnar på. Förbannade djur. Det finns cayoties (nån varg ungefär) i nordamerika också. Det är inte ens lite roligt att man kan höra dem yla mitt i natten ibland. Jag är livrädd för enligt Amanda är dem livsfarliga. Varje kväll när jag svänger in på uppfarten efter en njutbar strawberry&cream på nått cafée springer jag det fortaste jag kan in till dörren och in genom den. Lock the door, lights on. Safe. Om jag inte sprang så förbannat fort i rädslans tecken så skulle ni kunna se mina vacka löpsteg.
Idag lät jag dagen passera mig på ett av mina favoritställen - Mahopac. Jag lärde känna en fantastisk kvinna, Darleene, som bor på samma gata som Talor Swift! (Wow wow wow) och jag vattenskidade som aldrig förr. Jag börjar bli en hejjare på detta, jag borde testa något mer svårlärt, kanske fiske. Jag har hört att det ska vara svårt att lära sig få tillräckligt med tålamod för att bli en bra fiskare. Vissa har det inte i generna liksom. Jag tror jag är den sorten, utan gener. Fiskegener. Imorgon hoppas jag på en mycketr stillsam dag i ensamhet. Tvingas jag umgås med dessa americaner en dag till nu, utan vila emellan, så kommer jag garanterat lacka ur. Americaner försöker vara så präktiga för omgivningen hela tiden: Servett i knät, armbågarna utanför bordskanten, ett glas vin till maten (Jo tjena!), flickorna i köket och männen i båthuset, tack tack tack och tack, snälla du, rara du. Innåt är de rent ut sagt odrägliga: Äter med händerna i likhet med grisar, pussar varandras fötter, sullar värre än fyraåringar på sina älskade servetter i knät, har skamvråer för olydiga barn och kör bil som tioåringar skulle kunna göra - helt utan vett. Inte en enda kan laga mat heller, hej pappa, släng över några recept på mejlen är du gullig, det här måste få ett stop. Jag fixar inte att äta mer pizza med ost. Eller ost med pizza kanske jag ska säga, för det är sanningen. Kallar nån mer mig sweetheart inom de närmsta timmarna exploderar jag. Jag är ingens sweetheart, jag är mormors gullhöna och mammas lilla stumpa, thats it. Lägg ner ert smörande och fjäsk för det funkar inte på mig. Jag faller för uppriktighet.
Idag lät jag dagen passera mig på ett av mina favoritställen - Mahopac. Jag lärde känna en fantastisk kvinna, Darleene, som bor på samma gata som Talor Swift! (Wow wow wow) och jag vattenskidade som aldrig förr. Jag börjar bli en hejjare på detta, jag borde testa något mer svårlärt, kanske fiske. Jag har hört att det ska vara svårt att lära sig få tillräckligt med tålamod för att bli en bra fiskare. Vissa har det inte i generna liksom. Jag tror jag är den sorten, utan gener. Fiskegener. Imorgon hoppas jag på en mycketr stillsam dag i ensamhet. Tvingas jag umgås med dessa americaner en dag till nu, utan vila emellan, så kommer jag garanterat lacka ur. Americaner försöker vara så präktiga för omgivningen hela tiden: Servett i knät, armbågarna utanför bordskanten, ett glas vin till maten (Jo tjena!), flickorna i köket och männen i båthuset, tack tack tack och tack, snälla du, rara du. Innåt är de rent ut sagt odrägliga: Äter med händerna i likhet med grisar, pussar varandras fötter, sullar värre än fyraåringar på sina älskade servetter i knät, har skamvråer för olydiga barn och kör bil som tioåringar skulle kunna göra - helt utan vett. Inte en enda kan laga mat heller, hej pappa, släng över några recept på mejlen är du gullig, det här måste få ett stop. Jag fixar inte att äta mer pizza med ost. Eller ost med pizza kanske jag ska säga, för det är sanningen. Kallar nån mer mig sweetheart inom de närmsta timmarna exploderar jag. Jag är ingens sweetheart, jag är mormors gullhöna och mammas lilla stumpa, thats it. Lägg ner ert smörande och fjäsk för det funkar inte på mig. Jag faller för uppriktighet.
Boston är inställt
Sorgligt men sant. Det ska nämligen blåsa orkan över Boston idag, imorgon och på söndag, så att strosa på de vackra gatorna där vore ingen bra ide. Om jag får en supertråkig helg med tanke på förväntningarna på Boston så tänker jag skylla på Amanda som är dum nog att kolla väderrapporterna! Eller tacka henne för att jag slapp dö i en orkan. Regnet står som spön i backen och det åskar inklusive blixtrar. Vi hade en great dag på Twin Oaks men blev bedda att kliva upp ur poolen nyss, när ovädret började. Trots att det är värsta skyfallet utanför så smyger graderna sig inte neråt. Det är förvånandsvärt varmt, nära på 32 grader. Nu kröp AImee upp i mitt knä precis, hon gillar min groda men är rädd för blixtrar. Nu ska jag försöka få på henne en klänning, innan vi åker på middag hos en typisk americans familj som familjen umgås med. Eli´s familj. Tyvärr än det inte familjen Clinton, men close to. Och ganska mycket härligare att umgås med, än tråkiga Clinton, skulle jag tro. Jag vet inte, men jag anar att sånna som är lika högt uppsatta som självaste presidenten måste vara förjävligt tråkiga som personer. Tacka vettja Eli´s family, love them. Förhoppningsvis får jag chans att klå Eli (Uttalas IIIIIIIIII-laj) i American Idol, hihi. Han sjunger pretty good. Om jag, mot förmodan, gifter mig i United States så ska han sjunga på bröllopet. Då kommer jag grina och min man kanske lämnar mig, hm. Jag vet inte ens vad jag skriver nu, jag ska kila. Godnatt Sverige. God eftermiddag USA.
Historien om Pennsylvania
Bilresan till Pennsylvania var den längsta resan i bil, ever. Kanske inte beroende på avståndet utan mer på sällskapet. Jag förstår inte hur dessa ungar kan bråka precis hela tiden, jag förstår inte varför inte mamma gett mig och mina syskon ett fredspris eller liknande. Hon har inte träffar syskonen Koestler ännu, det är det som är felet. Sen kommer fredspriset till familjen Schultzberg/Nordkvist, det kan jag garantera. Visst bråkar jag och mina syskon, men detta som jag upplever nu på en helt annan nivå, så ni fattar inte om ni inte sitter mitt emellan. Exempel 1: Om man smygtittar på barnen kan man se roliga och underliga saker. Aimee sitta med båda händerna i knät och titta på film i ena sidan av bilen, samtidigt skriker David från andra sidan av bilen "Ahhhh, hon nöp mig!!!!!!!!" med världens gällaste röst, nästan så att ruterna på bilen spricker. Snacka om att vilja sätta sina syskon i trubbel. Och sina Aupairer i trubbel, Dr Koestler och Mr Koestler låter alltid mig vara den som säger sanningen, högt och tydligt. Alltid börjar den som nyss ljög störtgrina och skrika "Jag hatar dig, du är den sämsta barnvakten i världen, varför ljuger du Lina, jag haaaaaaaaaaatar dig". Hade de kunnat säga "jävla svenne" så hade de garanterat gjort det. Exempel 2: David köper ett mjukisdjur med knytskor. Aimee berättar att man man knyta upp skosnörena på honom om man vill. David testar det hans syster föreslog och en sekund senare så spricker rutorna på riktigt. (ungefär). Han skriker och gråter i cirkus en halvtimme att hans syster hade sönder hans leksak. (Utan att ens vara i närheten av den?) Han har inte lärt sig att knyta skor ännu så Mr Hershey som var nyinköpt och mer värd än allt annat i världen just nu är trasig enligt Gnällspik. Jag blir galen. Jag kommer hem efter detta år. Det fajtas som, ja, jag vet inte vad, men det är inte av denna värld. Jag blir inte kär, jag gifter mig inte, jag stannar inte föralltid - på grund av en enda anledning - jag vill inte ha en familj bestående av proud americans, så att säga. Jag vet inte om jag kan kalla det något annat, faktiskt. Jaga tvingades dessutom dela rum med David på hotellet och det innebär att man är monstervakt hela natten. Eller skyddsängel, whatever. Jag tvingades ligga i nedre delen av en våningssäng och hålla i ett snöre hela 8 timmar, för att han skulle kunna dra i det och väcka mig om han såg något monster. Han såg massvis, men jag låtsades sova. På morgonen fick jag anklagelserna om att svinga han genom rummet till ett tydligen jättefarligt monster mitt i natten när han försökte sova, hm. Jag har ingen aning om hur mamma kan tycka att året i USA var ett av de bästa åren genom tiderna. Jag kanske inte är ett ship of the old block trots allt.
Förutom dessa små detaljer så har jag haft två trevliga dagar på många trevliga ställen. Vi började i Herseypark, vilket var en vattenpark-tivoli-chokladvärld. Jag skojar inte när jag säger att jag såg miljontals Reeses pieces tillverkas på löpande band i en svindyr guidad chokladguidning genom chokladvärldens chokladfabrik. Andrew köpte mig en 5kilos Herseychokladkaka. Det värsta med det är att 5 kilo inte heller är ett skämt. Jag kommer kanske bli tjockare än jag tänkt. Vi besökte människorna som tror på att världen inte behöver elektricitet, at all. De lyckades olyckligtvis inte övertala hela om detta och fick nöja sig med en liten by i södra Pennsylvania där alla lever som för 2000 år sedan. Inte en enda bil i sikte men förjävligt många häster med vagnar. (Jag blir som vanligt allergisk och ser ut som en uppsvälld tomat, inte speciellt attraktivt). Utan element och airkondition men öppen eld för att värma sig och tillaga maten. Visst smakade det bra (utan elektricitet) men tacka vettja kylskåp som tillverkar sin egen is! Det sista stället vi absolut inte fick missa var ett Pretzelbageri inklusive en guidad tour om hur man gör dessa sötsaker. Jag visste inte ens vad en pretzel var så jag var inte speciellt imponerad, men tydligen vet varenda amerikan från och med födsel vad en Pretzel är. Annars är man inte värd att kallas amerikan. När guiden stod där och slö-pratade kände jag för att slänga mitt urtuggade tuggumi på honom, bara för att se folksamlingens reaktion. Jag skulle älska att se de feta människorna reagera så jag blev så lockad. För min egen stolthets skull lät jag bli, men om jag åker dit igen så tänker jag göra slag i saken, för guiden var för sedan länge pensionerad och hemskt tråkig. Dessutom mummlade han bara om sina älskade salta pinnar så ingen hörde. Det är förresten vad en pretzel är - en salt pinne i kringelform. Inte mer intressant än så. Jag hade förväntat mig ett stordåd med tanke på människornas uppståndelse angående Pretzels. Flyg aldrig förhögt av dina förväntelser för du faller snabbt ner av din egen besvikelse. Sant som nån har sagt det. Tack iallafall, för två jobbiga men lagomroliga dagar.
Detta var bara en tjyvstart, för bilderna kommer imorgon. Svimmar av utmattning. Godnatt.
Förutom dessa små detaljer så har jag haft två trevliga dagar på många trevliga ställen. Vi började i Herseypark, vilket var en vattenpark-tivoli-chokladvärld. Jag skojar inte när jag säger att jag såg miljontals Reeses pieces tillverkas på löpande band i en svindyr guidad chokladguidning genom chokladvärldens chokladfabrik. Andrew köpte mig en 5kilos Herseychokladkaka. Det värsta med det är att 5 kilo inte heller är ett skämt. Jag kommer kanske bli tjockare än jag tänkt. Vi besökte människorna som tror på att världen inte behöver elektricitet, at all. De lyckades olyckligtvis inte övertala hela om detta och fick nöja sig med en liten by i södra Pennsylvania där alla lever som för 2000 år sedan. Inte en enda bil i sikte men förjävligt många häster med vagnar. (Jag blir som vanligt allergisk och ser ut som en uppsvälld tomat, inte speciellt attraktivt). Utan element och airkondition men öppen eld för att värma sig och tillaga maten. Visst smakade det bra (utan elektricitet) men tacka vettja kylskåp som tillverkar sin egen is! Det sista stället vi absolut inte fick missa var ett Pretzelbageri inklusive en guidad tour om hur man gör dessa sötsaker. Jag visste inte ens vad en pretzel var så jag var inte speciellt imponerad, men tydligen vet varenda amerikan från och med födsel vad en Pretzel är. Annars är man inte värd att kallas amerikan. När guiden stod där och slö-pratade kände jag för att slänga mitt urtuggade tuggumi på honom, bara för att se folksamlingens reaktion. Jag skulle älska att se de feta människorna reagera så jag blev så lockad. För min egen stolthets skull lät jag bli, men om jag åker dit igen så tänker jag göra slag i saken, för guiden var för sedan länge pensionerad och hemskt tråkig. Dessutom mummlade han bara om sina älskade salta pinnar så ingen hörde. Det är förresten vad en pretzel är - en salt pinne i kringelform. Inte mer intressant än så. Jag hade förväntat mig ett stordåd med tanke på människornas uppståndelse angående Pretzels. Flyg aldrig förhögt av dina förväntelser för du faller snabbt ner av din egen besvikelse. Sant som nån har sagt det. Tack iallafall, för två jobbiga men lagomroliga dagar.
Detta var bara en tjyvstart, för bilderna kommer imorgon. Svimmar av utmattning. Godnatt.
Jag längtar efter hösten, tro det eller ej.
Mamma pratade om vinterkläder, skolstart och stövlar och jag har redan beslutat att Usa är inte min dröm. Jag behöver fler årstider. Fler klädalternativ. Jag börjar tröttna på sol och klänningar. Jag gillar täckbyxor och vantar. Det är mysigare så. Idag kom jag på en viktig sak; David och Lina är som olja och vatten- det funkar liksom inte. Hur mycket vi än försöker så passar det (vi) inte speciellt bra tillsammans. Som Simba och Scar, för att Orup ska fatta. Hon gillar Lejonkungen. Vi två kommer kanske inte tycka likadant om någonting under hela det kommande året, men det kan jag leva med för det än ändå jag som får ta besluten som måste tas. Stackars unge som fick en babysitter med både mål i munnen och vilja i kroppen, ojojoj. Det är tur för mig att jag kan relaxa med hans syster 'prinsessan' emellan åt. Aimee är som grädden när jag är som moset. Myran och myrstacken, gröten och sylten, you got it. Vi hör ihop som en swimmginpool och en varm dag i augusti. Godnatt gentleman, over there. Nu ska jag drömma, förhoppningsvis en fortsättning på gårdagens dröm. (Och nej mr Kratschmer, det var ingen sexdröm! Sluta fantisera!) Förlåt mamma, haha. Om inte min önskan går i uppfyllelse så ska jag dagdrömma i bilen imorgon istället. Det är pretty långt till Pennsylvania. "Egentligen är dagdrömmar bättre, då kan man lättare kontrollera drömmen dit man vill", berättade Gabriel för sådär ungefär en minut sedan. Kanske borde jag hålla med honom lika bra som han brukar hålla med mig. PUSS.
Twin oaks, my dear
Jag börjar bli världsvan; jag läser New York Times varje morgon och tänker inte på att kilometer i timmen har förvandlats till miles per hour. Jag äter inte chips, men verkar vara den enda NY-bon som vet att det är onyttigt. Jag verkar också vara den enda som fattar att löpning är healthy, för i motionsspåret är jag alltid ensam. Jag vill tala om för er att det är bra mycket längre att springa en mil här (32 grader ikväll ungefär) än att springa en mil på jungfruberget i Falun (en kväll så kall att man behöver tjocktröja hur fort man än springer). Idag var vi på Twin Oaks, Koestlers favoritställa på hela jorden verkar det som, men idag behöver jag inte använda lika mycket aftersun när jag kom hem, för Aimee hjälpte mig med solskyddafaktor 50 på i stort sett hela kroppen och lite till. Hon är så söt så jag kunde verkligen inte göra henne besvikne och säga nej. Mitt skinn kanske ska tacka henne. Jag har märkt att Jessie, den snyggaste badvakten på Twin Oaks inte längre sköter sitt jobb. Han tittar mest åt fel håll hela tiden, stackars ungar som ska behöva drunkna. Han tittar mot trampolinerna fast hans område är mellanstira poolen men mellanstora barn. Kanske ska jag försöka rädda dessa stackars ungar som nu är utan lifeguard, genom att börja leka i mellanpoolen. Det svåraste blir nog att få min prinsessa, även så kallade tävlingssimmaren, att leka där hon faktiskt för en gångs skull kan nå botten med tårna. Det blir inte lätt att hitta en passande sexåring som hon kan leka med, men jag ska ge mig fan på att fixa så livvakten iallafall ser ut att kolla ungarna. Att han tittar åt rätt håll kanske lungar mammorna lite iallafall, höhö. Jag ska kila in till min prinsessa och säga godnatt nu, hihi, jag gillar henne. Tack gud för att du gör nått bra här i världen. Ps, imorgon åker jag till Pennsylvania och nånting liknanden ett vattenland blandat med Gröna lund - Hersheypark. Propotionerna är inte riktigt lika som i Sverige, så för den som är nyfiken på vart Lina Ulrika håller hus hela veckan - http://www.hersheypark.com. Ni som gillar våldsamma karuseller, speedade vattenruschkanor och liknande galenskaper borde verkligen kolla. Jag blir riktigt imponerad. A few pictures from the day at TO, för er tjatiga :)
