Jag hade de mest underbara stunderna på 48e gatan de senaste dagarna och dessa är något jag sent kommer glömma. Jag kom till mitt nya hem i New Jersey ikväll, men saknar mitt manhattan-crew. Förutom saknaden till dem så vill jag berätta om det nya och minst sagt uppdaterade. Låt gå.

Jag var nervösare än nervösast mest hela dagen, men slutligen hämtade Brad upp mig i en fancy car. Jag stod och klängde på alla som var i närheten och ursäktar mig till Oscar om han hittar spår av lite små tårskvättar på tröjan. Stackarn fick ta hejdå-smällen när alla andra redan hade flytt fältet. När jag hade tagit mig genom Lincoln tunneln och över Hudson River kom tårarna igen. Jag vände mig bortåt och blickade ut mot floden så att Brad inte skulle se att jag redan saknade NY och allt vad det innebar.  Strax efter att jag torkat tårarna från mina kinder svängde våran fancy car in på uppfarten till 310 Upper mountain boulevard i Montclair. Huset är gigantiskt från utsidan och ännu värre när man får ta del av alla rum. Mitt rum (eller min egen våning) är kanske det bästa i hela huset. Stort, rymligt, dyrt och med snedtak över sängen. Eget badrum med hushållerska-service och garderober i mängder. Egen kaffemaskin på mitt rum (ifall jag inte heller än en sån som vaknar utan en kaffekopp, förklarade Natalie!) Mitt fönster ovanför sängen ger en ganska underbar vy: Hela manhattan med sitt sken och sin glans. Att jag nästan kan, om jag kisar kanske, se 48e gatan tar mig lite närmre där ni är. Amanda Jensen tar mig också lite närmre där ni är så därför lyssnar jag på 'happyland' och drömmer mig bort nu. Jag kommer säkert trivas som fisken i vattnet här, Autumn och Noah är urgulliga och kommer göra mitt år, men just idag trivs jag bäst där jag var igår kväll. Sida vid sida, varm, bekväm, utan krav. Jag vill inte bli vuxen, jag håller mer O om att "föralltid 23" skulle vara drömmen. Godnatt. Förresten pappa, grattis på födelsedagen. Extra puss till dig.

Jag tänkte skriva ett inlägg om hur irriterad jag är över hur folk uttrycker sina känslor i denna stad, genom grovhångel som jag råkade få åskåda denna kväll påväg hem från Brooklyn, men väljer att ta det i ett senare skede när jag just nu är ännu mer upprörd över något annat. Dörren in till lägenhet 6D i hus 224 på östra 48e gatan. Jävla helvetes pissigaste pissdörr som inte ens funkar att låsa upp fastän man har rätt nyckelknippa. En liten kort detalj: Jag var ensam och redan förbannad över hur alla kan ha nån att pussa när jag åker hem helt alléna för att spendera hela lördagskvällen by myself. Jag hade från början rätt inställning eftersom jag visste att låset var svårt. Jag gav mig fan på att jag skulle fixa det. När jag hade kämpat med låset på denna tröga dörr i cirkus 20 minuter när jag gav upp och svalde all stolthet. Jag började knacka dörr i trapphuset och frågade om hjälp. Hela sjätte våningen vägrade öppna dörren för en ung stackars dam, fastän jag hörde fötter tassa innanför dörren, vilket avslöjade att de var hemma. Tre personer på femte våningen gav ett försök men var tydligen lika trögfattade som mig. Jag tackade och bockade. En fjärde person öppnade dörren med ett snabbt litet knyck, lade till ett snett leende och frågade om jag var nyinflyttad. Jag visade upp ett utmattat leende som svar, klev in i hallen och lade mig raklång på golvet lycklig över att vara räddad. Jag började med både rätt nyckel och rätt inställning, men den goda inställningen försvann inom tio minuter. Nu är jag äntligen inne, känner mer eller mindre halva kvartert, är en början till svettig och kan inte för mitt liv förstå hur Maria kunde låsa upp dörren förra (halloween-)helgen när hon inte ens var nykter. Eloge till henne.

Nu tillbaka till rubriken. Grovhångel på tunnelbanor. Påväg hem från Brooklyn efter en kväll med två punkter avprickade på "att-göra-i-NY-listan" (1. vandra/springa över Brooklyn Bridge. 2. Äta på USA's listade bästa pizzeria) åkte jag tunnelbana 6 uptown helt ensam när tigerligan var påväg åt andra håll. Efter dagens beslut om att investera i sånglektioner (för att slippa svälta när jag och OW lever som uteliggare/gatumusikanter nästa sommar!) övade jag på tunnelbanan hem på att våga sjunga out-loud bland folk. Jag sjöng och sjöng, övade och övade. Ingen verkade bry sig i att en ung dam satt och trallade på allt från Elvis till Melissa Horn till svenska klassiska julsånger, där vagnen rullade fram långt under marknivå. Någon vände sig om och tittade till, men ingen engagerade sig mer än så. Ingen sa åt mig att hålla käften och ingen applåderade. Reaktionerna var fattigare än jag föreställt mig. Det kände som en bra start på min övning för att bli modigare och våga sjunga öppet bland folk. Jag sjöng vidare ett tag men blev distraherad strax efter 23 gatan, då ett puss-par klev på i min vagn. De slog sig ner exakt mitt emot mig och sekunden efter att de satt sig till rätta slängde de sig över varandra. Händerna hölls hårt, näsorna gnuggades mot varandra sådär löjligt kärleksfullt och läpparna deras började lite försiktigt med småpussande utan stopp. Totalt utan stopp. En minut efter att de väl klivit på var småpussandet fortfarande inte slut. Tungorna började istället jobba för fullt, vispade och sliskade. Hade tjejen råkat sluka sin pojkvän mitt i hela sekvensen så hade det inte förvånat mig ett dugg. Det såg ut som att hon ville äta upp hans ansikte, med början från läppen, men han verkade oberörd. Uuuh. Jag blev illamående och hade lust att hoppa av för tidigt och gå resterande gator. Från 23e gatan till 51 gatan satt vi mott emot varandra, (eller jag mitt emot dem eftersom de ändå inte la märke till andra än varandra under hela resan) och mellan dessa gator tog de inte mer än en enda paus i hånglandet för att andas. Max en, om ens det.  Jag är inte avundsjuk över att folk är kära, inte alls, bara lite förbannad över att de måste visa det så tydligt, dessutom mitt ibland oss singlar, på tunnelbanan. Blä. Hur kär jag än är (blir?) så ska jag aldrig bete mig sådär snuskigt. Jag ska tänka på alla stackars singlar som sitter ihopkrupta i sina jackor och längtar efter lite närhet innan jag uppför mig som en slusk, när jag också vill pussas som en slusk på tunnelbanan. Behärska er yorkers, annars sticker jag hem. Nu ska jag välja mellan att lyssna på Amanda Jensen och fortsätta att äta aldeles för stark salsa med tacochips och i min ensamhet eller att byta ut Amanda till Miss li och ta mig en lycklig dansstund (också ganska ensam) i denna lilla lägenhet på manhattan. Alternativ två kommer att ta hem segern denna afton, jag känner för att dansa och låta lyckan sprida sig i hela kroppen, yes. Godnatt.

Jag har lovat Isabelles Ola min eviga kärlek som tack för att han skickade en spotify-invite till mig (och jag kan lyssna på Melissa Horns nya album "säg ingenting till mig" som för övrigt prickar i mitten av hjärtat). Jag kan inte hjälpa att jag älskar spotify mer än jag älskat något annat förut, och då räknar jag med alla mina pojkvänner. På tal om förflutet - New York är snart något förflutet för en dalkulla med vind i seglet. Väskorna står packade och klara (eller har egentligen gjort det i över en vecka nu) och jag hälsar New Jersey välkommen i mitt liv. Om planerna går som planerat kommer jag pysa in till favoriterna på Turtle bay(?) imorgon bitti strax efter gryning, och förmodligen kommer jag inte ha tid till en uppdatering av bloggen förrän jag kan speja ut genom mitt nya fönster och se en ny stat breda ut sig framför mig. Jag är ingen Jersey-girl, har fastnat rejält för NY, men kan säkert lära mig att älska på nytt.

Idag bestämde jag och smålänningen oss för att 'hit the road' och ta oss en aning vilse och en aning österut. Vi siktade mot White Plains men det var ingen enkel match och visst tusan körde vi vilse, ja. Det var inte heller  enkelt att växla mellan de sex filerna på väg in mot WP, eftersom klockan var närmare bestämt halv sex, även kallat stillastående rusningstrafik. Jag har aldrig fattat varför det heter rusningstrafik när det aldrig rusar, men det hör inte hit det minsta. Det som hör hit är att vi tillslut svängde in i Westchester mall's parkeringshus, arga och frustrerade, och äntligen fick oss en middagsbit på Nathels. Och ja Orup, du är den enda som än så länge fått genomlida mina arga hungerattacker med humöret i botten, men jag måste erkänna att idag var Maria bra nära. Vi avslutade på en Ben&Jerrys glassbar och konstaterade tillsammans att Coldstone slår alla andra glassbarer med hästlängder. Utan att veta vad klockan var föreslog fröken Småland att vi skulle påbörja den timme vi hade tillbaka norrut i bilen. Jag log av tanken som slog mig - hon var lika trött som mig efter min första (men inte sista, Wallén!) vecka som hemlös.  Jag tackade uppskattande ja till erbjudandet och slängde ett öga på klockan. Kvart i sju en fredagskväll var damerna från Svea rike färdiga för kvällen. Drygt en timme senare är mina tänder färdigborstade och jag kryper ner under mitt underbara täcke med det gräsligt fula överkastet för att ropa på John. Mr Blund. Jag kommer sova sött inatt. Det enda som hade varit bättre än tidiga sängen denna kväll hade varit den efterlängtade höstpromenaden på långbryggan. En annan gång. Godnatt.

Idag har jag gjort ingenting. Det låter mycket tråkigt inser jag när jag läser det jag skrivit, men det har varit ganska underhållande trots allt. Orup ringde i morse och oj vad jag skrattar när hon visar sitt gamla vanliga jag. Den tjejen är helt fantastisk, jag kan inte tro mina öron när hon påstår att hon kommer förbi NY en sväng (en vecka eller två) i Januari, för att spendera dagarna med mig! Redan i förväg vet jag att de två veckorna blir de bästa veckorna under hela min USA-vistelse. Annat kan jag inte ens föreställa mig.

Idag är det torsdag och jag börjar bli pirrig i magen. På söndag går flyttlasset (bestående utav tre resväskor, ett vaniljdoftande ljus och en blomma i plast) och nerverna börjar påminna mig om hur många de faktiskt är. Hoppar och skuttar gör dem, fy. Jag känner för övrigt att detta blir bra tillslut. Jag känner för att baka pepparkakor med två vilda treåringar inom kort, tack för pepparkaksdeg, mamma! För att skratta bort nervositeten denna afton (det ska vara bra har jag hört skvaller om) ska jag följa en av Walléns bästa youtube-sökningar. Jag kan inte säga mycket mer än enjoy, jag skrattar så jag nästan dör.   

Viktigpetter (hon jämte igen) försöker vara rolig och påstår att det är fjärde november och inte alls tredje oktober, som jag skrev i föregående inlägg. Jag antar att hon har rätt även denna gång. Jag är dagvild och tydligen också månadsvild. Nu är det jul igen och julen varar ända fram till påska är lika sant som att jag helst firar jul närmare 7000 mil ifrån mina nära och kära. Jävla judaland. (Gillar man inte vissa speciella judar så får man faktiskt använda jude som ett slagord, enligt södra sverige)

Icke helt sant, men en hel del sanning finns i påståendet iallfall. Maria bjöd nyss in till julmys i hennes rum, brevid mitt gästrum. Hon bad mig ta med mitt ljus, och släcka lite lampor. Jag fattade ingenting. När jag landade i smålands säng hörde jag att musiken på ipoden, som var nyinlagd för dagen, bestod av julmusik rakt igenom. Jag satte mig till rätta bland kuddarna, nynnade med i "prästens lilla kråka" och brände handen över mitt vaniljdoftande ljus. Nu luktar det brända hårstrån. Ungeför nyss sa jag att det enda som fattas är pepparkakor, (men Annas pepparkakor är det bara Oscar som har fått skickade till sig ännu, hans mamma kan hon!) Maria stämde in i min mening men avslutade den med "är glögg". Hade det funnits glögg i detta hus hade varken jag eller hon jämte mig tackat nej till att krydda kvällen med det. Vad är det för månad nu egentligen? Jag brukar inte ens ha julafton-noja när det är julafton och nu är det endast tredje oktober. Stackars människor som försöker fira jul flera månader tidigare.

1. Det snöar i Svea rike idag och det är första gången i hela mitt liv som jag också skulle vilja befinna mig där snön faller ner.  2. Jag slog nyss mitt huvud i Marias vindstrappa så jag har en bula på pannan lagomt till första intrycket med NJ, just snyggt. 3. Jag tittar nostalgiskt på bilder från hela mitt liv och tårarna rinner när jag närmar mig albumet som jag har döpt till "Den bästa påsken - Ammarnäs 2007 - med Helen Forsvall". Efter tre månader borta från Sverige saknar jag det mesta som inte finns här. Jag saknar att det inte finns A4 format på papper i USA, (löjligt jag vet) så när man skriver ut ett dokument med svenskt ursprung försvinner en hel del i överkanten. Jag hatar att ställa mig på vågen och komma upp i ett tresiffrigt tal istället för de välbekanta 60. Pounds gör mig förvirrad, jajjamänsan. Jag hatar att jag börjar vänja mig vid dollar och jag hatar att jag reagerar med ett ryck när någon tilltalar mig på svenska. Mitt dalmål är också utslätat och blandat med de flesta dialekter och ett släng amerikanskt slang. Jag trodde att jag skulle bli glad om jag blev kvitt en dalkullas mål, men även det gör mig upset.

Det som gjorde min dag idag var (som vanligt) fröken smålands goda gärningar. När jag hörde henne ropa "godmorgon, tjohooooo" i trappen imorse blev jag först irriterad, hon kunde väl vara lite tyst iallafall, så smart som hon är, tänkte jag. När hon berättade att hon hade svängt in på Dunkin dounuts och köpt frukost (bagel och kaffe!!!!!!!!) till oss förlät jag henne utan större eftertanke. Jag älskar denna bruden alltså. Wow. Hon vet vad jag behöver för att vakna upp med ett leende. Puss på alla som kommer från småland och heter Gandskog.

It's only been today I wished that time would have stopped so I could have stayed (hemma i Falun, där stjärnorna glittrade om man tittade extra noga mot himelen i mitten av sommarnatten) Maybe I'm not guessing this time. What if baby I just want you to be mine? It hurst when something beautiful has to end before it really starts. I thought I packed it all but I forgot my heart. Although I'm kind of lonely I feel fine - because I've done the discovery af all time. Won't you come a little closer, and I'll give you a clue: I've figured out that happiness equals you. Dagar som idag önskar jag att du ringde mig och sa "Darling go home".

Söndagen spenderades med en större luciakör än jag någonsin sett. Alt, supran, och julkänsla så det hette duga. Det kommer bli proppat i Holy Trinity Lutherian Church den 12 december, då konsertdagen infinner sig. Den som vill komma är välkommen, med val om tre olika konserttillfällen under dagen, men de flesta som läser detta befinner sig nog tyvärr inte i NY denna vinterdag och kan vara en av 600 åskådare per föreställning. Hur som haver, dagen var till belåtelse och jag är frälst i låten "En stjärna lyser så klart", som vi ska framföra när det närmar sig. Längtan till lucia är lika stor som längtan till en födelsedag. För att förklara ytterligare en sak så fyller jag halvår varje luciadag, så det blir som en halvfödelsedag. Jag tycker man kan få fira halvår också (speciellt om man fyller på lucia) så det blir myspys den trettonde.

Dagen idag var också svensk-inriktad. Med en budget på åtta dollar och begränsad tidsram tog jag och storstrykaren (som var dagens sällskap) oss till Svenska kyrkan, 48st, för en fika. Det var väldigt länge sen jag såg kanelbullar och det var en evighet sen jag läste en svensk bok, därför köpte jag och Wallén oss kanelbullar och avnjöt medan jag läste högläsning, "Mamma mu åker bob" och "totte bakar"  för O där han satt och sörplade i sin kaffekopp. Det var en trevlig stund, dock lite för kort, och våra samtalsämnen gick nästan över styr. En sak är ganska säker efter denna dag - antingen tycker han att jag är en kaxig och otrevlig tjej och ser ner på andra bara för att jag är snygg, eller så tycker han att jag är en ganska ful ung dam. Jag vet faktiskt inte vad jag föredrar.  En sak jag mer säkerhet vet att ajg gillar är att vara försenad. Tio minuter innan mitt tåg skulle ta mig tillbaka till Maria jag bad honom kolla på klockan, och oj vad vi spurtade mot Grand Central när jag insåg att vi var sex block/kvarter ifrån det ställe jag skulle behövt infinna mig i just den stunden. På tåget hem visade jag upp ett av mina största leenden, som uppskattning för en trevlig dag. Det blir utan tvekan en favorit i repris, inom kort. Vi måste dock vara två om saken, så jag ska fråga innan jag lovar mig själv något.

Hade inte min vän Wallén varit så helskt seg så hade jag redan varit ute på New Yorks gator just nu. Men icke. Han står framför mig i kallingar och skryker sina byxor och sin förminskade tröja, samtidigt som vi diggar till Amanda Jensén (the rebounder och happyland!) Snart ska vi ut på äventyr, men eftersom han dansar och skrattar mer än han stryker så vet jag inte hur snart det blir snart. Nu ska jag be honom öka takten. Puss.

Om du uppdaterar dig och läser min blogg idag - tack för en awesome helg tillsammans med dig! Och en annan sak, jag behöver lite hjälp. Ring antingen Oscar, Emelie eller Alexander. Jag är lite lost i NY, och utan telefon. Jag ska vandra till korsningen mellan 34 street och broadway och skramla lite pengar (inte prostution) men sedan ta mig norrut. Kan du beskriva gångvägen till dig, eller skicka en färdigbetald taxi. 

Uppdatering för en andra, som inte är babes i high heels: Om en vecka bor jag i en egen våning i New Jersey - Montclair. Jag blir en jerseyflicka. Blandade känslor men urgulliga twins. Go girl!

Hemkommen, väl hemkommen. Klockan har ställts om till vintertid för någon timme sedan när jag var i full gång och dansade loss, därför tycker jag att tiden jag landade hemma i lägenheten efter halloween är mycket duglig. Jag sitter i soffan och äter chips helt ensam, (resten har inte kommit hem ännu) och tänker tilllbaka på en fullt duglig kväll men med ett litet litet fjasko som grädde på moset. Trump world tower. Ett mysigt ställt, helt okej, men som vanligt var förväntningarna för stora. Långt upp åt skyarna för stora. Filippe är någon jag kommer dissa nästa gång det ska till med fest. Trots detta lilla snedsteg så hade vi VIP-biljetter till Trump tower, det fick vi glädja oss åt. Med min showgirlboa har jag stämplat hela Trump World Tower genom att dansa så vildt att boan släppte ifrån sig små fjädrar på hela golvet. Alla kommer minnas att jag var där med den kortaste klänningen och städaren kommer garanterat minnas mig, för stackarn, han sprang och sopade mer och mer ljusrosa fjädrar och glitter för varje steg jag tog. Han gav upp efter någon timme och jag dansade ostört vidare.

Många danssteg kände jag en bultande huvudvärk komma krypandes i mina fötter. Det kanske inte heter huvudvärk om det är lokaliserat i fötterna, men känslan var densamma fast en aning längre ner än huvudet vanligtvis är. Mina higheels (Adam!) var snygga men ack så osköna efter många långa timmar som Vegas showgirl. Jag och bumblebee lånade en nyckel och vandrade några avenyer upp, för att sedan fippla med dörrlåset ett onödigt långt tag när vi helst ville slänga oss i sängen och stanna där för alltid. Med mjukisbyxor och håret fortfarande uppsatt i en mycket vacker frisyr vandrade jag sedan tillbaka till lägenhetsägarna som befann sig på trump tower, för att överlämna den enda nyckeln i cirkulation. Jag vandrade ensam ner för Nwe Yorks gator, och jag ska erkänna - jag var mindre rädd än jag vanligtvis är i Sveriges kära land. När en taxi stannade och släppte ut två människor strax efter att jag passerat andra avenyen och jag kunde beskriva vägen till trump tower kände jag att en gång i livet vill jag kunna känna att NYC är det jag kallar hemma. Nu kom resten hem. Oj och herre min gud vad fulla alla är. En tjej som någon av grabbarna har släpat hem, som kommer från Sweitch, sitter nu i soffan brevid mig och säger "Hej, är du kåät? Jag älskrarr dig ocksaa" på svenska. Jag pallar inte mer. Hejdå.

Jag strosade runt i New York City en lördagförmiddag, med fröken småland på min högra hand. Jag shoppade upp mina sista dollar och levde livet. Även fast jag får leva knapert (och utan hem) de närmsta veckorna framöver känns livet ganska bra. Jag trodde inte för tre månader sedan att jag skulle vara utslängd och hemlös i dagsläget. Jag trodde aldrig heller att livet som utslängd skulle vara så fantastiskt. Fötterna värker av all min shopping, gatorna och avenyerna är gångna upp och ner allt för många gånger. Jag har lärt mig east och west, uptown och downtown, på grund utav att jag har gått vilse så många gånger i denna storstad. Motionen får jag också av snedsteg och rappa fötter i rusningstrafiken. Tack för många och långa avenyer.

Idag sitter jag hemma hos grabbarna grus och Emelie, på 48st between 2nd and 3rd avenue. Vi peppar för brakfesten på trumpf tower denna halloweenafton. Eftersom att halloween är ganska festligt i denna stad och detta land så är dräkterna inte som dräkterna i Sverige. I detta hus befinner sig nu två jättebäbisar, en gravid nunna, en showgirl direktimporterad från Vegas, en björnliga på tre, ett bumblebee och en sexig polis. Paraden (världens största) börjar klockan sju och snart ska vi börja pimpa oss med kostymerna. Förfesten blir sedan i lägenheten här, vi välkomnar många många vacka människor med mycket vackra kostymer. Utklädnad är ett tvång och det är kanske det bästa med dagen. När vi kommer hem i natt är det ingen som vet. Niko har lovat att vara färdigkissad och klar när vi möts upp, så vi slipper samla fler rättegångstider, vilket vi andra tacka oerhört för. Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan tvinga nån av de nyss hitflygna dalatjejerna att locka mitt vackra svall för att passa in i Vegasvärlden. Tack och bock.

Jag är fortfarande hemlös, och jag är fortfarande förbannad. Just i denna stund sitter jag i Marias säng (tack gode gud i himelen för att hon finns!) och funderar på mitt liv och min framtid. Jag blev ombedd att packa mina väskor och lämna huset tidigare idag, vilket kom som en chock, men också som en glad överraskning. Aldrig mera Chappaqua och aldrig mera helveteshuset, (tjoho!) vilket kommer resultera i en mycket lycklig tjej framöver. Eftersom att det var på kvällstid jag blev utslängd så kunde ingen i Sverige hjälpa mig, och eftersom att min ansvariga i NY inte jobbar kväll så var jag i en lite smått krisliknande situation framför mig. Jag hade inte längre en telefon och inte heller mina telefonnummerkvar. Maria körde långt över hastighetsgränserna för att rädda mig så fort som möjligt. Innan jag kvävdes i deras skitsnack och dåliga attityd. Jag grinade när jag lämnade huset, jag kommer säkerligen sakna barnen ibland, det nekar jag inte. Tårarna var helt klart glädjetårar blandat med ångest över att behöva lämna ungarna kvar hos otroligt barnsliga vuxna människor. Jag valde att inte skaka hand med föräldrarna innan jag gick, utav en enda anledning - de förtjänar inte ens min handsvett. Inte ens min svett. Inte ens. Botten var nådd. Jag har ingen aning var jag bor om två veckor och jag har ingen aning om vad jag gör tills dess. Tankarna snurrar omkring, det känns som värsta hurricanen. Jag är hemlös, arbetslös och om 14 dagar även visumlös. Orup, kanske kommer min dröm som illegal flykting äntligen att bli mer än en dröm. Om jag blir tvingad att köpa en biljett hem så kommer jag gå starkare ur detta hopplösa aupair liv. Jag kommer komma hem en aning förändrad, men bara en aning. Jag kommer hem som samma tjej som åkte, med med lite extra erfarenhet i bagaget. Egentligen vill jag inte hem, det vore förjävligt för NY är inte klar med mig än, så jag korsar alla mina fingrar och ber alla mina läsare att hålla sina tummar hårt och länge. På lördag har jag ett viktigt möte och jag ska tammefan visa vem jag är. Jag ska visa att jag inte är färdig på manhattan än. Att jag har mer att ge. Jag är en myckt stark tjej, ännu starkare nu än tidigare idag, och detta är faktiskt inte mission impossible, berättade en god vän till mig. Tack till dig som fick genomlida mina gråtattacker från andra sidan.

Lise, om du läser detta så vill jag att du ska veta att informationen ovan inte är något som familjen eller de anhöriga till familjen behöver veta. Hade jag velat vidarebeforda informationen till dem så hade jag varit smart nog att skriva på engelska från början. Tack.

Ni som behöver veta dagsläget har fått ett mejl.

Jag har väntat i tre månader och jag väntar fortfarande. Men jag tror jag är i närheten nu. Jag tror jag ser slutet av nuet och början av framtiden. Jag vill påstå att jag är ute på osäkert vatten, det finns ingen hamn i närheten (Förutom i Brewster!) och jag kan inte ens simma.  Det är förjävligt. Igår drack jag tre koppar kaffe innan klockan hade slagit 11 am. Det är ett tecken på nervositet och jag är med all rätt nervös. Med hundra procentig säkerhet, jag kommer minnas mina sista veckor i NY för resten av livet för det här (ursäkta ordvalet!) suger kuk! (Mamma och pappa, för att förklara mig - detta är ett uttryck som eran dotter har lärt sig av sin omgivning men aldrig använder. Tyvärr så kom det till nytta även för en fin flicka med propert språk en dag som denna!) Puss.

Everybody's always talking at me. Everybody's trying to get in my head. I wanna listen to my own heart talking, need to count on myself instead. How will I know if there's a path worth taking, should I question every move I make? Did you ever loose yourself to get what you want? Did you ever get on a ride and wanna get off? Did you ever push away the ones you should've held close? Did you ever doubt your dream will ever come true? Did you ever blame the world and never blame you? Did you ever let go? Did you ever not know? Svar: nej och ja i en konstig kombination.