Överskattat. Thats it. Jag var med familjen Wolfsen i norra NY, dutches county, för att fira amerikanernas största och mest populära högtid. Thanksgiving. Det lät speciellt och alla som hade firat det förut var väldigt förväntansfulla. Jag vet hur känslan i magen är på julaftons morgon, och samma känsla spred sig i huset denna morgon. Förutom hos oss som inte var amerikaner i hjärta och själ, vill säga. Lina Schultzberg. Kalkon skulle vara en fantastisk grej, men hej, det smakar ju som kyckling. Inte bättre än så, tänkte jag. Vi befann oss på en farm och som jag hoppats så fanns det inte speciellt många djur omkring. Däremot fanns det en hel tjock släkt med min värdmammas flicknamn, Grace. Hela släkten Grace är bedårande. Stora som små, vilka fantastiska människor. Sällskapet gjorde kvällen, för kalkonen var som sagt en besvikelse. De flesta kusiner och syskon i släkten var pojkar och en flicka i min ålder, så ojoj vilken överraskning. Ingen besvikelse. Jag hade bordsplacering brevid sonen i familjen, Eben Grace, och jag kan med lättsam ton i rösten säga wow vilket givande samtal. Han och alla hans kusiner var väldigt underhållande, tack för det. Hela bunten kom på en grym ide för att verka som gentlemän inför släkten - att fråga sina föräldrar vad de kunde hjälpa till med. Baktanken fanns såklart där eftersom vi snackar pojkar i 21-24 års ålder: när hela släkten över medelålder var samlad i köket behövde inte pojkarna hjälpa till men fick credit för att de erbjöd sig. Uslingar.

Ett moment under kvällen som faktiskt var ganska roligt var middagen. Eben förklarade i detalj vad man skulle äta, och hur, eftersom jag aldrig firat thanksgiving förut. Efter ett tag höll jag på att skratta ihjäl mig, för hej, jag vet hur potatis ser ut och jag har kunskapen om att skalet ska bort innan man sväljer. Han var söt. Under tacksägelsemiddagen skulle alla gäster - var och en - ställa sig upp och berätta något som man var tacksam för, eftersom det var thanksgiving. De flesta tackade för friska och krya människor, andra för att sonen hade blivit förflyttad till ett bättre fängelse, en tredje för rymd-alien-hamstrar. (Alla barn tackade också, därutav den sista tacksägelsen). Paniken steg ju närmre mig turen kom, och Eben bad mig att säga mitt tack på svenska. Pust. Sagt och gjort, det blev en succe. Hela släkten skrattade så hjärligt att både väggar och tak knakade i det gamla huset. Alla i NY hörde garanterat att vi hade den bästa thanksgivingen i hela staten, i våran gigantiska men djurlösa farm. Brad tackade sist av alla och jag började nästan grina. "I am really thankfull for our wonderful babysitter Lina, who taking very good care of our tresures. We really love her and our kids totally adore her, and obviously she having a great cense of humor, so yes, Im thankful for having her with us and our family". Släkten applåderade och jag fick tårar i ögonen. Antagligen såg jag lite chockad ut också, för Eben kramade om mig precis sådär kärleksfullt som kusiner gör och berättade att han höll med Brad om att jag var en adorable tjej. Senare på kvällen packade jag in mig i bilen med Natalie och Eben, för att ta oss tillbaka till NJ. Eben och Natalie, stackarna som glider runt på Wallstreet, skulle jobba dagen därpå och jag skulle förbereda mig för annat skoj. Eben pratade skit med mig i soffan hela natten, sen vandrade jag upp till övervåningen för att slumra sött. Thanksgiving är ingenting jag kommer fira igen, tacka vet jag jul, men trost detta är jag glad över att fått uppleva en riktig amerikans thanksgiving med familjen Wolfsen/Grace. Puss.

för att ha en dålig kontroll av sina sökanda och godkända au-pairer. För att klara sig genom testen från Sverige måste man kunna göra sig lite lagom förstådd på engelska, ha ett körkort och dessutom säga att man har god hand med barn och allra helst lite childcare experience i bagaget också. Alla som inte har god hand med barn säger det ändå, för att komma till USA för att jobba utan krångel. De flesta au-pairerna åker inte för att få jobba med barn, utan för att uppleva USA på sin lediga tid. (Tro mig, det är inte värt det! För så många dagar ledig har man faktiskt inte på ett långt jävla år). Anyway. Jag sa precis som alla andra att jag gillade barn, vilket jag inte längre gör, och klarade testen med goda resultat. Organisationen trodde alltså på fullt allvar att jag skulle klara livet som en aupair om jag kunde prata engelska lite halvknaggligt och hade ett körkort i plånboken. Varför fick jag inte genomgå ett test som verkligen bevisade sanningen.  Varför stängde ingen in mig i ett litet rum med tio skrikande treåringar i en timme, för att kolla stressfaktorn. Varför bad ingen mig att torka bajs på toalettringar och skura kiss från heltäckningsmattor innan jag fick mitt arbetsvisum? Varför fick jag inte äta middag med ett gäng snorigaa ungar som spillde ut mjäklen över bordet varje gång de vände sig om och som skulle snytas varje minut? Varför fanns det inte tester som verkligen bevisade om man pallade trycket som barnflicka? Varför fick jag ingen varning om hur vidrigt det är att få en puss full av yoghurt och en hand med smör insmetat i håret? Hade dessa test funnits, vilket de borde göra, så hade jag failat redan där och faktiskt inte behövt faila nu. Det hade kanske varit bättre att inte skickat iväg mig. Det hade kanske varit bättre att låta många unga flickor genomgå liknande tester, för att faktiskt hitta de riktiga pärlorna. Jag menar sådana som min smålandsbrud, ingen är en bättre barnflicka än henne, wow. För hennes tålamod och rättvisa beundrar jag henne. (Hon borde beundra mig för det faktum att jag inte är så fisförnäm när det gäller ansiktskräm, men det gör hon tydligen inte, haha). Som jag sa, jag ska stämma Aupaircare för superdålig urvalsprocess. Jag hade iallafall gett stämningen ett tappert försök, om det inte var så att jag hade så mycket annat att göra i livet. 

Som jag kanske också har nämnt förut: treåringar driving me crazy, rent ut sagt. Det går inte att leka någonting all med ett tvillingpar på tre år, utan att det blir sort of kaos. (notis nummer ett - de springer åt olika håll vad jag än gör) Trots detta testade vi att måla med kritor igår eftermiddag. Ganska underhållande till en början, men om jag så mycket som blinkar har det vita bordet plötsligt ändrat för till något som liknar "regnbåge". Helvetesleksaker. Det tar 10 minuter att skrubba bort färgen, med stålull (vilket är en liten överdrift) och starka medel, som hon på en minut målade dit. Under de där tio minuterna har Noah stoppat resterande kritor i munnen och råkat bita sönde en som han också svalde. Ringer Natali, smått panikartat. "Ge honom ett glas vatten att svälja ned kritorna med" svarar hon väldigt lugnt och som om ingen fara var skedd. Jag antar att hon är van, det är ju trots allt hennes tvillingar. Under samtalet med Natali, när jag har båda ögonen på barnen (hela tiden!), hinner ändå Autumn spruta ut mitt giftiga skrubbmedel över bordet och sedan slickar upp det som en katt. När sjutton hann hon göra detdär, jag vände fan inte bort blicken en enda gång?! Ringer upp Natali igen med tanken "hon måste tro jag är galen, har världens minsta koll, är den sämsta barnvakten ever". Natali skrattar och säger "Då är det lika bra att du ger henne ett glas vatten också, hon gillar inte smaken av skurmedel. Ha en fortsatt trevlig dag. Take care". Jag fattar ingenting. VART FINNS NATALIS NERVER? Inte där de borde finnas iallafall. Filbunke! Mitt tålamod är inte ens i närheten av Mrs Filbunkes, nej nej, och det är nog väldigt få människor som kommer upp i filbunkens nivå. Jag beundrar även denna kvinna. Från och med idag ska jag säga "mitt dåliga tålamod är förmodligen min svaga länk, men alla mina andra egenskaper väger upp den lilla svagheten" när någon vill höra en historia om mina brister och styrkor. Jag har många anställningsintervjuer framför mig de närmsta månaderna. Yes. Om så mycket som en arbetsgivare nämner ordet barn ska jag begrava mig levande och hänvisa till min aupairorganisation som kan ge dem sanningen svart på vitt. (För jag är säker på att nån jävel har skrivit ner allt har som hänt mig, over here!) Tack för mig. Ps. Ovanstående historia är ingen påhittad historia. Det är gårdagens bravader och en dag lik många andra dagar i detta hus. Puss.











 

Jag vandrade runt motsols i Leonard park idag, mest grundat på rastlöshet. Jag gick och funderade på livet och tittade på människor jag mötte. Jag fantiserade ihop historier bakom alla ansikten som jag mötte. Jag mötte en hel del människor med tanke på att jag valde att gå motsols och alla andra gick medsols, kanske i rädsla för att myten om att bringa otur med sig inte var en myt. Eftersom parken är såpass liten att man kan strosa runt hela varvet på endast 15 minuter hann jag med många varv. Jag mötte Harald 4 gånger, vi bytte några snabba ord, men fjärde gången började han skratta och sa att det var löjligt att jag vandrade motsols. Sen började han vandra med mig. Motsols. Jag har aldrig tagit en promenad med en okänd man på närmare 70 år förut och blev lite nyfiken på vad denna man kunde dela med sig av. Han hade säkert en grym livshistoria, det kunde jag gissa på hans rynkor. Jag som redan tidigare, under de föregående fyra varven, hade målat upp en klar bild av hans liv blev minst sagt förvånad över vad han kunde berätta. Inte mycket av min fantasi matchade med hans historia. Harald är en mycket frågvis man och jag tror jag har berättat hela min livshistoria på mindre än en timme. Tillsammans klagade vi på flickor som inte är självsäkra nog att våga göra vad de vill med sina egna liv. Han berömde mig för att vara en äventyrlig och nyfiken ung dam. Han berättade att han aldrig någonsin hade haft ett jobb, inte ens ett sommarjobb, när jag berättade om mina advokatdrömmar. Han hade sagt till sig själv när han var ung att han inte skulle skaffa sig ett arbete förrän han kände för att jobba, och än så länge kände han inte för det, avslöjade han för mig under varv nummer 9. Han blev min idol när han sa att han faktiskt bara gjorde saker som han gillade. Han sa "I can actually call myself a succes" när han pratade på om att göra saker som man gillar och leva livet som man vill, utan krav. Då har man lyckas. Han gillade att promenera och därför gjorde han det, nästan jämt. Vilken drömmare. Han älskar att upptäcka nya platser men vägrar att flyga flygplan. Han totalvägrar att lägga sitt liv i någon annans händer. Hans pappa var pilot och alkolist. Han körde passagerarplan till Europa för många år sedan. Kontrollerna var nog inte så noga då för när Harald var 12 år var han och pappan på en bar i NY och pappan drack sig dyngrak. Han skulle mönövrera planet proppat med folk bara några timmae efter barbesöket, och Harald sa att det var väl allt för tur att han skulle 'köra' eftersom han inte kunde gå. Min nya vän har ingen familj heller, vilket förvånade mig för han såg ut precis som en morfar. Lite lik min egen morfar Leif var han. Han hade svar på alla mina frågor och denna var enkel. Han hade säkert svarat på den många gånger förut. Han kunde inte leva med att behöva ha ansvar för någon annan, så med andra ord ville han inte bilda familj. Varken fru eller barn kunde göra honom mindre rastlös. Han var en riktig glidare, verkade nöjd med livet i Montclair, trots att han var helt ensam. Inte ens en hund hade han, för de var för mycket ansvar med en hund. Jag gillar verkligen den här mannen, han är störtskön. Om jag tar fler promenader i Leonard park denna höst så kommer jag vandra brevid denna öppna bok som handlar om livet. Jag är imponerad över hur mycket intressant han har att säga, ja jag tappar nära på öronen. Min huvudvärk dunkar, jag hatar influensa.

Awesome höstdag i NYC med min aldeles egna sydafrikan och en herr från danmarks sköna land. En hel del andra flickor och pojkar från världens alla hörn hakade så småning om också på oss till central park för lite skridskoåkning på den berömda skridskobanan som nyss blivit isig och glansig. Tyvärr var åsikterna länderna emellan inte riktigt delade och skridskoåkningen lämnades åt en annan dag för flickor från Sverige och andra snörika countries. Däremot var dansshower i hela parken något som föll oss alla i smaken. Jag kommer alltid försent om jag genar genom Central Park för att ta mig någon annan stans, på grund utav att jag alltid fastnar framför gatumusikanter eller gatudansare. Idag när jag skulle möta upp Amor på Time Square såg jag ett gäng grymt duktiga dansare mitt på fifth avenue och där stod jag medan tiden rann ur timglaset. Jag kom försent och alla mina singels (endollarssedlar) var totalt slut. Jag var så imponerad att jag droppade en efter en dollar, medan jag stod där med öppen mun,  i den kokande grytan. Det var lungt värt det. I Grand Central park, precis vid sjön, satte vi oss till rätta och tittade på ytterligare en dansshow. Jag njöt av dagen och dansen mer än ni kan ana, och it ended up with me together with she dancers on the stage, woho. Av hela publiken valde de ut mig samtidigt som de sa "hey, we need a bitch from the audience, lets take this sexi girl over here" Jag har det på film och jag skattar värre än en skrattmås genom många minuter. När någon har tagit sig tid att lära mig hur man lägger upp mediaplayer-filmer på bloggen så ska jag visa er alla en mycket rolig videosnutt. En middag avnjöts på o´reillys bar innan jag drog mig tillbaka med många tunga shoppingpåsar som jag också hann fylla denna vacka höstdag i världens (JAG SKOJAR INTE NÄR JAG SÄGER 'VÄRLDENS'!) bästa stad. Att jag fyndade en efterlängtad cap på forever21 och dessutom hann med en sväng på Coldstone- ice cream bar innan bussen gick fulländade min redan underbara dag. (Jag önskar att jag fick visa dig det vackraste på denna planet - Central Park. Strolling around with you close to me, när solen går ner. En vacker dag, möjligen).

Nyss hemkommen från storstaden har jag med myskläderna på plats dimpit ner i soffan med Melissa Horn spelandes i högtalarna. På gigantiska Port Autorithy i väntan på bussen hem smög jag in på Duane Reade och förberedde för denna mysiga men ensamma lördagskväll. Mys kändes perfekt efter en långdragen jobbvecka, så chunky salsa (Mild denna gång, jag lovar mina vänner, aldrig samma misstag igen, buuurning!!!!!!!!!!), cheddardipp, scoops och juice kastades ner i shoppingkorgen i lite smått panik. Jag tror jag fick med allt utom lite sällskap, för att få en väldigt lyckad hemma-mys-kväll. (På mina hemmamyskvällar ingår dock ingen julmust, jämfört med Smålands traditionella lördagskväll med svenska julkänslor som framkallar saknad till landet där vi hör hemma!)  Utan det önskade sällskapet blir kvällen inte riktigt lika bra, men ändå på god väg. Jag har tänt värmeljus i hela rummet eftersom det är min passion, och som jag sa, Melissa är med mig denna lördag. Happily.

Dagen var minst sagt degig. Hemkommen inpå gryningen (fast det inte ens är skymning och gryning i NY) gjorde att det kändes skönt att sova ut denna morgon. Gårdagen var fantastiskt rolig, fem av fem getingar. På tal om getingar skulle man kunna tro att jag läser expressen, men det stämmer inte nånstans. New York times är det som står på menyn för tillfället. Det känns lite inne att läsa den största morgontidningen i NY, så jag fäljer trenden. Däremot läste jag ur en svensk Aftonbladet, som Oscars bror råkat packat med sig när han kom på besök, denna vackra (men ack så degiga) morgon. Tack vare mina egna skills och min egen blogg känner jag fortfarande igen de svenska meningsbyggnaderna, vilket kändes skönt. Med lättnad läste jag hela tidningen och glömde helt bort att det betyder otur att läsa gamla horoskop. Jag blev så ivrig att läsa tidningen när jag såg att den var skriven på svenska att jag inte ens nöjde mig med mitt eget horoskåp utan också läste mammas, pappas, Orups, mormors, mosters, Adams, Isabelles, lillebrödernas och Marias. Med stor säkerhet kommer jag få otur hela följande vecka, på grund utav detta minimala misstag. Dagen fortsatte lite segt och dansarna i huset pallrade sig sakta till dansskolan. Vi latmaskar tog oss en sväng till NYSC (New York Sports Club) vilket låter ganska hurtigt. Vi var inte det minsta hurtiga och var endast där för att uttnyttja ångbastun. Otroligt bra val av oss. Jag borde ge Oscar all credit, jag hade inte kommit på soft-söndags-ideen själv. Anyway, när jag stod där i duchen, rödblommig om kinderna efter ett långt tag i en svettig bastu, blommade plötsligt andra kinder lika rött. En flicka, lite äldre än mig, öppnade mitt duschdraperi med världens fart och började nästan grina när hon insåg att det stod en spritt språngande naken kvinna (jag tror att jag har tillåtelse att kalla mig själv kvinna i dagsläge) framför henne. Antingen darrade underläppen på henne för att jag var en så otroligt ful nakenfis. Eller så grinade hon för att jag var väldigt vacker där jag stod helt naken. Eller så blev hon bara förvånad och lite rädd. Jag vet inte vad, hoppas på det mittersta men antar att det sista är närmst till sanningen. När jag mötte henne i omklädningsrummet fem minuter senare såg det ut som att hon önskade att "sjunka genom golvet" inte bara var ett uttryck utan något som kunde ske i verkligheten. Stackars besvärade flicka. Efter bastun nästan sprang vi hem för att hinna innanför dörren innan min vän Oscar svimmade av hunger (och bakfylla?) Vår egen lilla husmor (Ica-Oscar) lagade sedan middag bestående av broccoli och broccoli med broccoli. Vi åt med varsin gaffel ur en gemensam skål framför TV'n och jag kände mig sådär otroligt lik en ungkarl. Jag som inte ens är en karl. Good night, sleep tight and don't let the bedbugs bite.

Ingen beskriver livet i dagsläge bättre än min älskade Orup. Känsla av frihet i en sluten förpackning. Hon sätter ord på mina känslor, om och om igen, så henne är jag evigt tacksam. Äntligen blir det en aning ordning i tankebanorna efter dagar i förvirran. Ska jag ge mig, ska jag inte? Ska jag satsa, ska jag inte? Ska jag våga, ska jag inte? Vem fan vågar ge sig ut på banan "arbetslöshet" när världen är som den är? Jobbig tanke. Jag har lite svårt med att komma underfund med vad mina känslor verkligen försöker att säga. Är livet jag lever ett liv jag vill leva? Magkänslan talar sitt tydliga språk och förhastade beslut är nära medan Sverige är långt borta. Landet jag saknar är längre bort idag än alla andra dagar, men ändå så nära i tanken. Denna lilla notis behöver ingen kommentera, jag blir förbannad när folk vill styra och ställa i mina val. Jag gör mina val utan en extra hand, och är ganska glad över att vara hon som har en egen vilja. Även om valen ibland har lett till något som liknar pannkaka(!!!) så ska jag fortsätta växla mellan rätt och fel beslut i resten av mitt liv och dess val jag måste ta. Ingen behöver dirigera mig. För att hålla sig på god hand med mig så är det lättast att bara hålla med när jag har bestämt mig. Hur korkat än beslutet blir.

Jag sitter denna morgon på Manhattan och räknar pengar. Igår hade jag en mycket trevlig kväll med ett gäng Broadway Dance Center-bruttor och även några manliga dansare.  Fest på upper west ledde till att Lina Ulrika vinkade in onödigt många taxibilar, mest grundat på skoskav och irritation över felbeskrivningar. Sanningen är att jag åkte traditionell, gul, NYC-taxi för flera hundra genom staden när tunnelbanesystemet inte var lika lätt som mitt manhattan-crew påstod. Jag har en färdighet i att vinka in taxibilar i NY, som jag aldrig haft förut. Tänker jag efter så är det kanske det största som jag har fått ut av New York livet, so far. Ingenting jag kan tillägga på framgångslistan med ett wow precis, men kanske ändå en del sanning i uttalandet. Däremot kan jag säga "Hej, jag heter Lina, en varmkorv med bröd och bla bla bla ketchup, tack!" (ordagrant!) på japanska sen efter igår, vilket kan räknas som framgång i mitt språkrör. Jag fick beröm för uttalet av japantjejen igår, och växer lite över att kunna säga こんにちは私の名前はリナです。パンとホットドッグと少しケチャップなしなしなしおかげで. Det låter ungeför som jag skriver, för dem som inte kan uttala den japanska meningen by their own.  [Wa da shi waan Lina dec, i hökuruku ket schuppu, na na dev, arrigasto]. Jag vet inte om jag kommer få någon användning av min japanska, men jag tvivlar också på att Seriena från Sweich kommer få användning av sina svenska meningar. Fäljande sweich-svenska uttalas med skånsk dialekt eftersom att Jonna har lärt henne det mesta. "Vill du ha en avsnugninnnn?", "Jag ör kåöt", "Oscar, jeg öälskaerrrr däei". Hon kommer få problem med att hålla konversationen i liv med sin fattiga svenska. Dessa meningar vägs tack och lov upp utav "kåååååårrv mejd brroäääd", även det på skånska. Både Seriena och skånskan är charmig,  oh ja. Med en bugning tackar jag för igår. Med en suck tar jag mig snart ut i köket och lagar söndagsfrukost.

Föregående natt hade jag en mardröm  (ganska självklart om familjen Koestler) och vaknade kallsvettig, fy. Jag är out of there, och när jag öppnade ögonen imorse fick jag påminna mig själv om vart jag befann mig genom att speja ut genom fönstret (blicka ut över manhattans alla skyskrapor) och inse att jag var i paradiset. New jersey-paradiset. Allting omkring mig, (förutom min nya tjeckiska kompis engelska uttal!!!!!!!) är väldigt vackert här. Jag brukar inte använda ordet vackert speciellt ofta, kommer mest sporadiskt inlaggt ibland, men vackert är det ord som beskrivet NJ bäst. Det beskriver mitt hus, min gata, min familj, mitt liv. Till och med två klibbiga händer, rent ut sagt doppade i gröten, är vackra - de klibbiga händerna tillhör en av två treåringar med hjärtat på rätt plats. (Jag har tydligen också hjärtat på rätt plats, vilket är ganska irriterande ibland. I get high on you babe. För att vara en fair lady borde jag kanske berätta det för dig inom kort. Hade jag varit du hade jag velat veta).

Back to Jersey. Jag är ett big fan of havregrynsgröt och hon som är ett big fan av mig är också ett big fan av nyttig frukost. Jag har aldrig varit med om maken. Urgulliga (vilket inte hör till saken, jag tappar tråden!) treåringar som bönar och ber för osötad havregrynsgröt och äckligt nyttig sallad - jag tappar hakan. Den skrapar i golvet av förvåning. Jag har kommit till ett hus där texten lyder "organic" på allt vi införskaffar och finns det inte mängder av sallad på bordet så är det inte middagsdax. Två lätta regler som ingen verkar strida emot. Att livet som au-pair (trots detta underbara ungar med fantastiska föräldrar) inte är något framtidsyrke är ganska klart. Det står skrivet i stjärnorna att jag har ett annat kall än barnflicka, men äntligen har vi kommit till den delen av livet som jag har längtat efter. När någon som jag inte har pratat med på länge frågar mig "hur livet är nu för tiden" kan jag svara "Jag lever livet som i mina drömmar) med ett leende på läpparna. Ett leende i hjärtat också, för den delen. I September sitter jag i en flygstol på ett flyg som tar mig mot Sverige, ganska garanterat, men tills dess njuter jag av att ajg from now on kan njuta av livet som äkta Jerseygirl. Do you know, that everyday's the first of the rest of your life. Puss på det. Nu ska jag tillbringa kvällen genom att försöka ta ett dugligt kort ut från mitt fönster, över mycket upplysta NYC och dess skyskrapor.  Ps. Grattis till min vän, tillhörande manhattan-crew, som har blivit 20 (helt oväsentliga enligt/i USA) år.