And I bet I'll stuck in this city forever. Det vore inte helt fel, men jag skulle sakna mamma och pappa, med flera. Åker jag ändå hem så vet jag att det finns människor i detta liv som jag kommer att sakna. Jag får lite beslutsångest, redan nu. Jag har en ny kompis. En kompis som jag kommer sakna vid hemresa. Nathaniel är ett vackert namn, han bor i en vacker stad, i en vacker lägenhet. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Idag regnade det i NYC men det gör mig inte så mycket, för duggregn gör din hy vacker, hörde jag en gång. Jag tror på det och blickade upp mot toppen av skyskraporna mest hela tiden. Tills jag råkade vandra rakt in i en M&M butik, proppfylld med godis av alla dess slag, vill säga. Mest M&M of course. Jag handlade upp alla mina pengar. Jag är glad över att jag redan hade handlat upp en hel del tidigare under morgonen, för annars hade det slutat med att jag och mitt godis tog upp för mycket plats på tåget, blev utslängda, och tillslut fick ta en gul taxi hem. Jag skulle säkert ha fått betalat övervikt även i taxin. Jag gillar M&M. Sverige, oroa er inte, det finns smakprov till er. Jag ska visa i bildformat vad jag har inhandlat idag, men det får bli en överraskning tills i morgon för jag ska ladda min urladdade kamera samtidigt som jag laddar en urladdad Lina, inatt. Jag håller tummarna för att min älskade mor inte redan har köpt en ryggräck till min älskade lillebror i födelsedagspresent. Om fallet är så, så har han två styckens sprillans nya backpacks medans andra stackars barn inte ens har skolböcker att bära. Det är en konstig värld vi lever i.

Grand Central är också en konstig värld i sig. Idag fick jag en hemskt konstig fråga av en ännu hemskare gentleman utanför spår 112. Jag ska försöka minnas exakt, för jag gapskrattade och hoppas att ni för göra detsamma. "Hej, är du från Ryssland?" Nej, svarade jag väldigt förvånad. (Är denna man galen, varför tror han det? Ser jag ut som en babuschka?) "Är du från Europa i alla fall?" fortsatte han. (Score! Han kanske inte är så dum ändå) Jo, det stämmer, svarade jag och Maria lite vilset och försiktigt. "Det lät som att ni pratade ryska. Min flickvän är från Bulgarien och jag tyckte det lät väldigt lika". Ryssland? Bulgarien? Lika? Jag var förvirrad. Maria ser funderande ut och säger sen "Men Lina, pratar inte de typ bosniska? Det är ju inte alls likt svenska?" Tydligen var hon lika förvirrad som mig i denna stund. Jag är fortfarande inte säker på om Maria tror att man pratar bosniska i Ryssland eller i Bulgarien. Jag är inte säker på att denna man verkligen känner sin flickvän så bra som han tror heller. Tack för mig.

Helt ärligt, när jag parkerade bilen utanför biblioteket idag så fångade en höstvind min klänning och jag blåste nästan omkull. En bil tutade på en flicka som vinglade ut på New Yorks gator. Eftersom det regnade skyndade jag mig, besvärad över den pinsamma händelsen, med snabba steg mot biblioteksdörren. Och in genom den. Jag han inte längre än några meter innanför entrén innan jag hamnade raklång på golvet. Jag önskar att jag hade kunnat visa er, det var för mig en hemsk syn, me ni skulle säkert gillat den. (Av erfarenhet så vet jag att alla gillar när andra gör bort sig). Jag tänkte aldrig, mitt i all pinsamhet, på att golvet var blött och halt. Därför fick genomlida ännu fler långa sekunder av pinsamhet. Jag hittade hur som helst en efterlängtad Pippi Långstrump-film. På vägen tillbaka till bilen smög jag. Var rädd för att någon skulle ha sett mig på väg in. Nu har jag tagit skydd mot regn och rusk i mitt hus, och tack och lov så lever jag än.

Jag kanske har glömt att nämna det, men snart pratar Aimee och David flytande svenska. "Tack för maten, Lina" är ett dagligt uttryck, men även "pussa tanten" och "godnatt" slinker in ibland. Jag är lite rädd att de ska lära sig så bra att de fattar allt jag säger. Ibland gillar jag att ha mina hemligheter och svenskan är ett bra hjälpmedel i denna situation.  Veckans projekt var att lära båda de svensktalane barnen att plocka in sin egen disk i diskmaskinen. För att vara ärlig så tror jag att jag har misslyckats med ett viktigt projekt för första gången i mitt liv. Hur svårt kan det vara att öppna en diskmaskin, seriusly? Amerikanska barn är för bortskämda och I can't stand it. De kommer lära sig inom några dagar, tro mig. Jag vägrar att bo med barn som lämnar sina gamla flingor i sur mjölk till mig. 
 
En sak till att rapportera. I början av min dag, precis innan biblioteksincidenten, lurade en charmig postkontorsarbetare med bred americans dialekt på mig frimärken för ett helt år fast ajg bara behövde två stycken. Grattis mormor din lyckans ost, nu blir det brevskrivning i högvarv, nästan så att du kommer drunkna i mina kråk-handstils-skrivna-brev. Egentligen vill jag inte att du ska drunkna så jag kanske borde ta det lite lungt med skrivandet ändå. Jag gillar egentligen inte att skriva brev, men jag gillar dig. Det kommer ett på posten snart, läs det med överseende för jag fick kramp i handen. Be mamma läsa om du inte kan tyda orden, hon är van, stackarn.

welcome to Manhattanville College. Jo, tack ska ni ha. Klassen är värdelös på engelska så jag kommer kunna glänsa mig genom alla skoldagar. Det finns en hel del trevligt folk, bland annat Thomas från Danmark, Sandra från Tyskland och Amor från Sydafrika. Vi allihopa tar en roadtrip och sticker till Long Island nästa helg (alltså inte imorgon), därför att jag alltid kommer upp med så bra ideer, som till exempel denna. Vi ska bada i havet vid en av världens vackraste stränder innan hösten faktiskt är här på riktigt och sen blir det väl en hel del annat skoj också, kan jag tänka mig. Jag är ganska dålig på danska har jag märkt, (norska är gud i himelen så mycket lättare, även om det är svårt) så dagens konversation blev engelsk. Vid extremt behov kanske kan jag prata svenska med dansken, han är ganska snabbtänkt och förstår mitt språk rätt bra, dessvärre kommer nog jag inte att kunna tyda ett enda av hans grötiga ord. I detta ögonblick sitter jag i min säng och funderar över om det verkligen är nödvändigt att ha en galleria, en teater, en bokaffär och ett postkontor inne på campusområdet? Ett vettigt svar från en vettig flicka från ett vettigt land borde bara "oh, bloody americans" men jag vet faktiskt inte. Ingenting förvånar mig längre, inte ens gallerior, swimmingpooler, tennisbanor och vattentorn på skolområdet får mig att lyfta på ögonbrynet idag.

När jag skulle till min första skoldag idag hade jag mer bråttom än vanligt. Jag duschade i sista sekund, tänkte på att Mrs Burney säkerligen inte ville ha en elev som gillar att löpa backe upp och backe ner innan skolan och sen anländer till klassen som en svettbomb. Hade jag blåst håret så hade jag garanterat kommit försent, så jag skippade det och hoppade drypande våt in i bilen. Till detta minimala problem hittade jag en lösning ganska snabbt. Som följande gick mina tankebanor. Alla som bor i NY vet att aircondition är poppis till max. Den stora populariteten borde göra airconditionen välutvecklad också. Jag testade och på mindre än tio minuter hade jag låtit bilens AC på högsta tryck blåsa mitt hår torrt. Det blev vackert och jag tjänade massvis med minuter som jag definitivt behövde tjäna in. Jag kom två minuter i prick och alla var imponerade över mitt underbara svall. Nu ljög jag. Jag kom faktiskt två minuter i prick men ingen berömde dock mitt AC-torkade hår. Hade nån berömt det så hade jag inte blivit det minsta förvånad. 1 - Inget gör mig förvånad längre. 2 - Det var verkligen berömvärt vackert, tack vare min egentillverkade hårblås. Wow, det avslutar jag dagens inlägg med.

Kofta från Rainbow, linne och jeansshorts från Forever 21.


Klänning från Victoria Secrets.

för det ska bli så underbart att vara ensam hemma. Första dagen i skolan för knattarna och det känns som en dag skänkt från ovan. Jag trodde inte jag gillade ensamhet och tystnad, men gud i himmelen så fel jag hade angående det. Idag väntar mig en (del av en) dag utan barn och utan skrik. Det känns som en befrielse att slippa höra gnäll och gråt 24/7, from now. För att få mina monster, som inte ens vet vad morgonpigg betyder, att kliva upp ur sängarna var en av de största utmaningarna. Jag kämpade och segrade, hell yeah. Jag kämpade lika mycket med frukosten, för att alla skulle vara nöjda och glada, men det gick käpprakt ner i backen. Ingen visar uppskattning till lite vänlighet, så nu ändrar jag min pannkaksplan som jag från början hade tänkt bjuda helhjärtat på. Från och med idag är det flingor året igenom, no deal. Jag hoppas att de gillar flingor, så att säga. Jag hoppas också att det snart tänds en lampa. En glödlampa som blinkar till och säger att vänlighet och uppskattning ger så mycket tillbaka till dig själv.

Skola i all ära igen, för i morgon anländer jag till min första skoldag på Manhattanville, vilket är det häftigaste stället jag sett sedan jag kom hit! Ett campus så stort som min nya skola trodde jag inte var möjligt, men jag såg det rätt framför mig med egna ögon igår när jag skrev in mig på några intressanta kurser. Och pojka, pojkar, pojkar. Amanda och Carine sa att de inte hade sett några snyggingar alls under det senaste året, men innan jag ens hade parkerat min bil kunde jag inte längre räkna dem på fingrarna. Det konstiga är att dessa flickor också pluggar här. Jag passerade säkerhetsvakterna vid entreen och sen var jag såld. College är min grej. Manhattanville College är definitivt min grej. Jag stormtrivs redan. Jag är nervös inför imorgon. Jag kommer säkert gå fel och totalsumpa min självsäkra men oj så naturliga entré till klassen "What's new's in America", som jag har en bild av i mitt huvud. Wow. Puss.

Jag är ganska säker på var jag kommer bränna mina pengar nånstans. Jag är ganska säker på varför. Musikaler har sedan barnsben alltid förtrollat mig och gjort mig lycklig som få, den känslan har inte förändrats sedan dess. Jag är min mormor evigt tacksam, hon som visade mig musikalernas värld. Står jag på broadway så har jag inte hamnat helt fel. The Lion King Musical. Mary Poppins. West Side Story. Hair. Bye Bye Birdie. Mamma Mia. Billy Elliot. Hamlet. Sessions. Wicked.  The Phantom of the opera. Chicago the musical. Girls Night: The Musical. Next to Normal. Listan skulle kunna fortsätta i evighet, men jag valde att sortera ur lite för att inte tråka ut er. Jag har hittat mina favoriter och jag känner redan nu hur plånboken börjar bli platt som en (svensk) pannkaka. Jag skulle gör allt för att få se Chicago, så jag ska gör allt för att hitta en biljett till helgens föreställning imorgon. Hittar jag bara en enda en så får jag leva med det. Krävs det att jag går själv så går jag själv. Chicago, oh yeah.

Mandatory. Mandatory. Mandatory. Jag kan inte upprepa det nog många gånger. Ett enda skäl - lunch i Central park borde vara obligatoriskt, världen över. Jag har aldrig varit med om en mysigare dag (med undantag för min 18årsdag hos mr Ekengren) och jag börjat bli riktigt flink på norska språket. Flink är förresten ett norskt ord som jag lärt mig idag. Carine, älskade flicka, tog mig på rundvandring i New Yorks uptown idag. Vi hamnade bland annat i Central park och jag vet efter idag att mycket stor del av min fritid kommer spenderas där. Hela NY i sig är egentligen ganska fantastiskt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det befinner sig fler människor på manhatta varje dag är den finns invånare i hela sverige, awesome. Med den lilla tanken i min hjärna köpte jag bakteriedödande medel på miniflaska idag, för säkerhets skull. Varenda american eller möjligen turist äger en sådan, jag ville bara känna samhörigheten. Dessutom så är svininfluensen ett populärt samtalsämne i detta land och man vill ju helst inte dö på kuppen. När jag kommer hem ska jag pressa mitt lilla ansikte mot din hals så tätt att jag får svårt att andas. Hålla kvar så länge att jag svimmar. Lukta och lukta och lukta tills jag aldrig mer vill lukta på dig. Jag saknar dig i mitt liv lika mycket som du säger att du saknar mig. Jag hoppas att du inte skämtar, kan man säga så? Jag inhandlade en parfym idag, samma parfym som du har. Jag vet inte varför men det tar mig lite närmre där du är.

Min tennis-annons har varit upplagd på bloggen i över ett dygn nu och trots det har ingen anmält sitt intresse till tennis-sällskap. Gabriel hade kanske rätt när han nämnde att jag kanske bil en tjockis och att han kanske måste bryta kontakten då, för idag råkade jag dricka några klunkar sirap när jag kom hem från min dagliga joggingrunda, och jag spelar fortfarande inte tennis regelbundet. (Kanske beror det på det svenska språket i annonsen. De flesta av mina nya vänner pratar tyvärr bara franska, spanska eller engelska. Ibland nått mitt emellan som är svårt att förstå). Jag funderade på att inte berätta siraps-incidenten för någon i hela världen, men jag kan inte låta bli att dela med mig av denna hemska stund, då jag stod och spottade sirap på köksgolvet. Jag torkade upp det sen, oroa dig inte mamma, jag sköter mig. Hur detta moment kunde komma sig vet jag inte riktigt, jag brukar inte vara så klantig. I brist på vattenflaska lånade jag en tom sirapsflaska och fyllde med vatten. Under tiden jag var ute och svettades så kylde jag vattnet som smakar klor i det gigantiska kylskåpet. Jag vet inte vem, men den som svitschade de båda sirapsflaskorna ska få stryk. Jag hoppas den jäkeln som bytte plats på flaskorna hällde vatten på sin pannkaka också. Jag hoppas att den personen också fick känna besvikelsen efter förväntningen. Jag förväntade mig iskallt vatten och absolut inte att få klunka sirap för första och sista gången i livet. I just love it. Kanske bytte nån plats på flaskorna med flit efter att första ha hällt vatten på pannkakan? Pay back time? Jag ska söka efter ett svar på sirapsproblemet, men inte ikväll. Ikväll ska jag ringa min blivande man, Öyvind. Jag hoppas att telefonpriset till norge är lagomdyrt för jag spar fortfarande mina pengar till en damcykel.

Pirret i magen i och med resan och flytten till andra sidan jorden har lagt sig för länge sen, den ännu konstigare känslan av att inte höra hemma börjar sakta men säkert försvinna nu. De första veckorna i mitt nya hem, i min nya stad, i mitt nya land, på min nya kontinent kände jag mig som a deer in the headlight, så att säga. Varenda människa jag mötte verkade stirra på mig som att jag inte hörde till och jag var i fokus hela tiden. Jag kände mig precis som ett rådjur i strålkastarljuset, fick panik. Jag som brukade trivas i rampljuset och kände mig bekväm i centrum av allt kände mig osäker och uttittad, det var inte lika roligt. Jag förstår hur rådjuren i mitten av vägen känner sig när strålkastaren träffar deras förvirrade ansikten. Stackars djur. Nu börjar jag hitta i området, vet vägen till Carine och Spencer, känner badvakterna vid poolen, hon på affären och mina grannar (Sams familj), språket flyter på rätt bra. (Denise du skulle vara så stolt över mig om du hade hört mig flörta med badvakten Ryan idag, haha!) Jag känner mig bekväm med det mesta, allt utom maten och matvanorna, vill säga. Bara jag lär mig vägen till Coldstone så kommer livet ordna upp sig, känner jag. Men jag saknar er (där hemma) fortfarande. Jag trodde jag hade kommit på en stategi för att inte sakna er så mycket - den jag saknade mest placerade jag en bild på, som bakgrund på min älskade dator. Den strategin var urkass, jag saknade mer än nånsin när jag tittade på ditt (eller vem det för tillfället var) söta fejs, du hajjar.

Jag spelade tennis vid sim-och tennisklubben idag, försöker uttnyttja mitt medlemsskap som jag dock inte betalar själv. Att spela tennis med en nioåring och en sexåring är hopplöst. Meningslöst. Det är synd för jag gillar att spela tennis. Jag ska försöka värva Carine eller Amanda att börja spela med mig, regelbundet. Det finns väl ingen i världen som har dött av att motionera, right? Om det finns nån så är det ganska självklart i America (herregud!)och på grund utav fetma, men jag ligger nog inte i riskzonen än på ett tag. Hur som helst så har jag ungefär 10.000 tennisbollar (38 närmare bestämt), 10.000 tennisracket och 10.000 ensamma timmar så om nån känner sig manad, ring mig. Jävla skit att Sam stack ifrån mig, flyttade till Californien. Jag slår vad om att han hade slagit mig stort varenda dag och sen ropat "I schooled you" så högt att varenda kotte i NY hörde att jag precis förlorade en tennismatch. Jag skulle ha älskat det, trots förlusterna i repeat. Nu ska jag ringa Carine och beklaga mig över att jag jobbar kväll ikväll, hell yeah. Puss.

Inatt kunde jag inte sova alls. Jag vet inte varför, jag funderade nog för mycket. Jag funderade nog inte på något speciellt, utan lite av allt i en blandning. Jag minns att jag tänkte på sverige, och svenskar. Frågan, när jag tänkte tillbaka på det jag hade och lämnade i sverige, var inte en. Men en fastnade rätt rejält. När släpper man en dröm? Jag funderade i flera timmar och tog sedan hjälp av en mycker klok person som jag känner och saknar. Aldrig, svarade han. Det känns tryggt att höra. Jag släpper härdanefter aldrig en dröm.