Fortsättning till min föregående replik, "människor som tror har en chans",
för även om man tror och har en chans så kan det gå käpprätt ner i backen. Precis så gjorde det för mig, märkte jag precis. Lovely. Nya tag. 18 dagar kvar tills flyget går, jag fick klisterlappar till bagaget idag, och tips på hur man rymmer hela garderoben i en väska på 23 kilo. Tack liksom.
Jag råkade skymta min framtida man, prinsen, på tv igår när syrran hans fyllde år. Viktoriadagen. Han är ursnygg men något säger mig att jag inte kan ha en man som inte kan klappa i takt. För det kan han inte. Förresten så dejtar han en annan lyckligt lottad dam, om man ska tro på tidningen. Det kanske är lika bra för jag vill helst ha en pojk som kan både klappa och dansa i takt (första bröllopsdansen, hej!) Mina och hans barn skulle ändå aldrig kunna bli dansare, som dem säkerligen vill, för han verkar inte ens fixa att prata och klappa händerna samtidigt, i takt till Jill Jonssons stämma. Puss på en söt prins som jag inte vill ha. Dra dig baklänges, Fille.
Småtokig juliromantik?
Jag läste nyss min vän Orups blogg, som garanterat är den sämsta bloggen jag någonsin läst, och var nära att falla i gråt. Börja störtböla fast texten, på grund utav hennes ordval, inte ens blir gripande. Man får ha överseende för sånt om man har en halviranier till bästa vän, right. Hon skrev iallafall om skilda vägar, skilda världar, skilda liv, och jag blir helt paff. Stum. Jag var idiotsäker på att vi skulle dela alla minnen genom livet ihop, men plötsligt märker jag att jag har fattat fel. För hej, min underbara älskade har kommit in på Göteborgs universitet (Grattis grattis grattis!) och jag vet at hon snart kommer att leva i den dröm som hon så många år planerat. Overkligt, jag vet, men jag kommer inte heller hålla mig vid den idiotsäkra planen jag trodde vi hade. Det skulle aldrig funka, för jag har för mycket förstånd att förlora än. För mycket pirr i kroppen, för mycket spring i benen. Ändå går mina tankar fram och tillbaka som pendeltåg idag. Hur ska jag klara mig utan min andra hälft, min bättre hälft, min favvotjej? Som om jag inte längre kunde stå på egna ben. Det har jag alltid kunnat gjort, men plötsligt betyder vänskapen mer. Jag vet att jag är stark nog, att jag fixar det jag vill, men mina ben kommer kanske darra utan dig Mandy. Det kommer dem. (Och försök inte lura mig, jag vet att dina också kommer dallra när du inte fattar dialekten i götet. Som fan. Ring mig vid sånna tillfällen).
Jag har varit här förut:
kunna drabba mig om igen,
och ljuga de vackra historierna
om den stora kärleken.
Jag kan ha förlorat min heder.
Jag kan ha förlorat allt.
Men när solen går upp är vi långt från varann,
så jag håller huvudet kallt.
Du och jag har ingenting
och vi kan inte knäcka varann.
Vi måste inte hålla tankarna klara.
Du och jag är kanske inget vidare bra
men jag kan inte säga nej.
Jag kanske rent av behöver dig.
Ge mig en dröm att försaka
Ge mig ett fel som jag kan rätta till
och ett annat efternamn
(människor som tror har en chans!)
Du kanske tycker jag verkar borta i tankar.
Det kanske stämmer. Som om jag hade nått bättre för mig. Som om jag inte lyssnade längre. Och det gör jag inte heller. Nej, jag tänker på annat. Really. Känslar är mysig.
Till dig som har slutat läsa min blogg. Idioti.
Du var definitivt den person som lyste upp livet mest för mig, på så enkla sätt som jag aldrig förstod var möjliga, genom mina 20 år. Du är kanske också den som mörklagt mest för mig, tråkigt nog. Den som sårar mig om och om och om igen. Hugger av mina ben så jag inte kan springa längre. Så jag fattar. Jag skulle inte heller ångar mig, be om förlåtelse, hoppas på det bästa och kunna ha det på mitt samvete i en vänskap som fortgår. Jag hajjar. Jag hade förmodligen gjort likadant (om jag hade slagit huvudet i en sten!!!!!) Jag fattar inte hur du är funtad, Hannes.
Du säger att du är stark, att du har vart igenom det här förut. (Jag tror dig inte alls). Du kommer fortsätta, det finns inte mycket mer att säga nu. Förutom att om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre. Jag kommer inte älska dig för resten av livet. Vill inte leva med tungan hängades utanför och tycka synd om mig själv. Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skuld. Så säg det och få det gjort: Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav. Någon dag kanske jag kör över dig här utanför. Varför måste vi döda varandra? Varför måste vi såra varandra? Nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid.
Jag funderar på att börja knarklanga
Målarfärg överallt och totalt färglöst i en jävla blandning
Totalt färglöst kom jag på idag när jag vandrade till min fikadate på Waynes med underbara älskade Bellabu och såg en flicka. Hon var den mest färglösa människa jag någonsin sett, så blek att blodet nästan syndes igenom skinnet. Iallafall i närheten. Hon såg riktigt tråkig ut, men hade kunnat varit söt (om hon hade försökt sig på att rodna, ge huden lite färg, iallafall en gång i livet). Det roliga i denna situation var att hon preics kom från färgaffären, det avslöjade påsen. Två stora burkar färg och några penslar. Och en roller. Jag började skratta, samtidigt som jag nästan började gråta. Det var nog henne genom tidernas bästa köp, som om hon verkligen behövde det. Skulle hon äntligen få lite färg i livet, eller skulle hon dränka sig i burkarna? Jag tror inte hon tänkte slänga på sig färgen precis som jag och Orup hade gjort tidigare, för hon såg ut som en flicka som inte skrattar så ofta. Hon skulle kanske måla sin vägg, börja med att få tillvaron att skina. Hennes leende skulle kanske komma efter. Jag hoppas det. För alla skull.
En odödlig vänskap som dog är kanske bevis nog.
Bevis nog på att man måste ge upp ibland. Att man måste lägga sig tidigare än man tror att man någonsin skulle göra. Att livet är en dans på röda rosor, men att dansstegen inte alltid är så enkla. (Och jag som trodde att jag aldrig skulle behöva bekymra mig över att stegen blev för svåra. Odansbara. Släng dig i väggen. Mig).
Ben&Jerrys, en vän och två gafflar :)
"Dance like nobody is watching" var mina värsta 40 minuter i livet. Jag trodde tatueraren hade fattat fel och sågade av mig foten istället, för att bedömma av smärtan. Jag vågade inte titta. Foten sitter kvar där den brukar och nu kan jag inte sluta titta. Dansa som om ingen ser. Det gör jag alltid. Det vill jag alltid minnas att göra. När jag fyller 80 vill jag dansa med precis samma känsla som nu - som om ingen ser.
Det gör ont att veta,
Orup, en sen torsdagskväll;
Jag och min bästa vän sammanställde en plan angående förföring och kärlek igår (för det finns tillfällen i livet som aldrig kommer igen), så idag funderar jag på om jag vågar lita på vad jag känner, fast jag inte säkert vet att det är så. Det är lätt att bli blåst. Det är oftast enklast att vara fågelfri. Att vara ung och stark är ingen garanti. (Men jag behöver verkligen en kick av ett pajkast mitt i prick, på en butterclown som tål att skrattas åt). Planen är att jag ska fånga en ängel.
Jag är glad
att fotbollscupen är i full gång, för min bror gillar det och jag blir glad om han är glad, men är ännu gladare att jag slipper bo i denna husvagn under tiden lagen försöker vinna nån match i, rent ut sagt, lervälling. Stackarna som måste sova i meterhögt vatten hela veckan ut. Fyfan. Snacka om förkylning, hoho. Nej, jag sitter hellre inne på jobbet och dagdrömmer om mr dreamboy tills det blir uppehåll. Regn har aldrig varit min grej. Dessutom har jag hittat en av mina tidigare bloggar, från min ungdom, och jag är verkligen den som skrattar åt mina egna skämt. Ta dig en titt, jag var en hejjare på blogg redan då. Nästan proffs - Linaschultzberg.bloggproffs.se. Enjoy. 
Harry
"Jag skulle gärna ha ditt mod"
Det var det jag fick höra idag, och det är de orden som jag bäst minns från idag. Jag vet inte riktigt om jag är modig, Jag känner mig inte alltis så modig. Jag tror inte på honom right now, men jag skulle gärna vilja tro att jag är en tuffing brud i lyxförpackning. Jag tror inte man är modig om man inte vågar vänta och jag väntar aldrig på något. Jag är för rädd för att det ska gå förbi mig om jag inte skyndar mig allt vad jag förmår. Ändå kommer en vänlig skäl och säger att den gärna skulle ha mitt mod? Nej det skulle du inte, för jag har inget, svarade jag. Det stämmer kanske, och du har ingen aning, mr. En sak jag vet är att orden påminner mig om en fantastisk låt och en fantastisk kväll. Och jag vet hur den fortsätter. "Jag skulle gärna ha din kärlek, men jag vänder här, förlåt mig". Dessa ord skulle jag ha svarat honom idag, om jag inte hade varit den tjejen som alltid kommer på smarta saker att säga när det redan är försent. Det gör jag alltid. Jag talar fortare än jag tänker. Bevisligen.
Ett sommarhett Manhattan hade varit bättre än det här
Det starkaste minnet jag har är kanske också ett av de bästa minnen jag har:
Den här gången är du riktigt säker
Jag hör att hon är allt jag inte var.
Jag önskar dig all lycka, faktiskt.
Jag skrattar så jag kiknar när denna brud är vid min sida
Jag älskar inte dig
Jag älskar sommarkvällar - doften, känslan, lugnet - och bestämde mig för att leva ut mig igår kväll. Jag skulle vandra Orup hem, precis som en gentleman skulle ha gjort. Jag kände att vi just ivkäll behövde en gentleman, så jag tog det ansvaret eftersom ingen gentleman fanns på plats och tog det steget. Det var riktigt trevligt, (för det mesta är allt med Orup trevligt, men det här var extra trevligt!) och vi pratade om viktiga stuff, tro den som vill. Det var då jag kom på vad jag verkligen älskar, det jag skrev där uppe.
Hur som helst, jag älskar vattnet precis lika mycket som det avskräcker mig med mörkt vatten, och där själva mörktret spelar sin roll kommer spänningen som jag också älskar in i bilden. Jag föreslog nattbad för min nattligta promenadvän när vi gick förbi kolgården, och hade förväntat mig ett nej, dum som jag är. Jag vet inte varför jag kunde tro att Orup skulle säga nej , för hon är inte en sån som fegar ur. Hon är en pang-på-rödbetan-tjej! Så är det bara. (typ). Vi hoppade i, hade lovat varandra att det vara var ett snabbdopp men visste direkt när vi fått varsin kallsup att det var att ljuga för oss själva. Vi skulle inte ta oss upp i första taget. Ett förslag om nakenbad dök pötsligt upp när vi simmade omkring och lekter som små flickor. Jag vet inte ens vems naken-ide det var, men den var bra. "Så fort du håller upp dina trosor ovanför vattenytan så tar jag också av mig mina" sa jag lite modigt till min vän. Tio sekunder efter det viftade Orup upp sina trosor ovanför huvudet, men en lite smått generad segergest. Fortsättningen kan ni själva lista ut, för jag är den kind of girl som håller vad jag lovar.
Jag förlorade ett vad igår, men slänge mig in i ett nytt.
Jag är lite förvirrad en söndag som denna. Tro det eller ej, men jag satte mig på min rostade och färdigbredda macka, men det är inget mer det det. Jag kanske inte alltid är den klokaste, men klok nog att placera min mat nån annan stans än i soffan borde jag vara? Om inte annat så har jag lärt min en läxa nu.
