Long beach. Tro det eller ej men we made it. Jag har haft den mest underbara dagen idag. Att säga tack för fin vänskap och en fin dag vore inte tillräckligt bra. Jag vet inte alls vad som gjorde att knasbollarna jag känner ändrade sig, men strax efter att jag klivit upp ur sängen blev jag hämtad av fröken sydafrika. Med en GPS som blinkade "low battery" från första minuten tog vi oss genom NYC och tillslut hade vi lyckats fånga upp ett riktigt härligt gäng pojkar och flickor. Jag är glad att Sydafrika har en stor bil med många platser. Bilen rymde även många skratt. Jag har inte skrattat så mycket som jag gjorde idag på flera veckor, wow. Jag fick till och med huvudvärk av skrattet. Kanske var det syrebrist. Jag andas inte medan jag skrattar. Det gör kanske ingen. Eftersom vi plockade upp åtta helkul typer idag blev det som en liten roadtrip. Alla håller med mig när jag säger att bilresan var bland det roligaste. Jag har filmer och jag ska visa er hur vi rockade i mellansätet och i baksätet. Det roligaste var kanske ändå när Maria plötsligt, kanske lite för lungt med tanke på situationen, berättade för Amor att hon körde i på fel sida av vägen. (Amor är från Sydafrika och alltså van med vänstertrafik!) Maria: Du, Amor, du kör på fel sida av vägen, du måste köra på höger sida, inte i motsatt riktning. Amor, också alldeles för lugn - "Opps, förlåt flickor, ibland blir det bara fel, ni vet, jag är inte van med detta". Nejtack, vi ser det. Jag blev lite orolig där ett tag. Skulle vi överleva eller inte, det var frågan. Jag tror Sandra ställde sig samma fråga för hon frågade "Har den här bilen airbag?" precis efter en nära-på-döden-sväng. Sonja svarade "Jag hoppas det", med en röst blandad av oro och ironi. Det hela var ganska ironiskt faktiskt. Varför lät vi den enda som har afrikanskt körkort vara dagens förare? I really dont know, men hade jag chansen igen skulle inte för allt i världen ta den.

Hur som helst så hamnade vi tillslut på Long Island, det vackraste stället jag någonsin sett. Vi slog och ner på long beach och där blev vi fast. Hade det inte varit för ansvaret vi alla måste ta, även jag, hade jag förmodligen varit kvar där än. Kritvita stränder, surfingvågor, krabbor som bet mig i fötterna och nöp mig i tårna. Frisbee, softboll. Pizza med krisp, kanske eftersom den innehöll ett sting av sand efter min hjulning. Kallsupar, krabbfiske. Tidvatten som fyllde Thomas skor inklusive strumpor.  Solsken och lukten av hav. Just can get enough.

Nu har jag sand överallt. I hela min väska och i hela min säng, men jag kan leva det det. Mellan tårna också, vilket är ganska vanligt. I hårbotten är mindre vanligt men med tanke på att jag stod på huvudet i sanden så är det förståeligt. I trosorna. Jag har ingen aning om hur sanden tog sig in under bikinin. Eller jo, det har jag nog om jag börjar spekulera i det hela. Jag rullade runt och letade efter vackra snäckor på alla fyra. Jag vet, jag är 20 år och att plocka snäckor är fortfarande det bästa jag vet. När jag ser en strand med snäckor blir jag nio år igen. Jag bara älskar stränder som innehåller snäckor. De stränder som saknar snäckor är ungefär lika kul som en sandlåda mellan vinbärsbuskarna på bakgården i småland. Den som inte erkänner att snäckplockning är mysigt har aldrig plockat snäckor med mig. Jag är en mysig tjej, men jag kan slå vad om att det inte kommer bli mysigt att sova i en sandsäng inatt. Jag gruvar mig. Dessutom gruvar jag mig för hela sovprocessen idag. Vi stannade på starbucks i skymningen, någonstans mellan Staten Island och mitt hus. Allt för mycket kaffe latte och jag kan verkligen visa mig förtjänt av mitt nya namn, miss speedo. Härmed skickar jag en puss över Atlanten. Puss.

Idag, som många andra dagar, vaknade jag utav att en liten kille stoppade in sina små och iskalla fötter under mitt täcke. Idag var jag på det bästa humöret jag kan tänka mig så jag lät honom hållas även fast jag inte gillar kalla fötter mot min varma mage, när jag blev väckt kl sju fastän jag tänkte sova mycket längre en söndagmorgon. Han charmade in sig med ett "Oh, every time i sniff your skinn you smell soooo yummie. I love it" och jag delade med mig av min powerblanket. Helhjärtat.

Som ni märker ligger jag inte på en kritvit sand på Long Island just nu. Om jag förklarar varför kommer jag bli mer förbannad än jag redan är. Jag hatar när folk inte kan hålla sig till sina ord och jag fattar inte varför inte andra kan försöka vara lite spontana någon gång sådär ibland. Vad är problemet med att älska äventyr och spontanresor, undrar jag. På tal om spontanresor, den här natten var en av de bättre. Ganska otrolig, tack. (Det där kan misstolkas, så snälla misstolka inte). Jag har stött på många sammanträffanden under de senaste 11 timmarna, jag sitter och ler för mig själv, trots att jag fortfarande är förbannad över inställning av Long Island.

Istället för att rabbla upp alla saker jag hatar skulle jag vilja börja med att säga att jag älskar Joe-trosor. Jag shoppade lite mer igår, ingen blir förvånad. (Dock införskaffade jag aldrig highheels i alla färger, det är inte jag!) Usch var jag känner mig tråkig när jag skriver om mina inköp, fyfan. Jag förstår mig inte på modebloggar, jag tänker lägga ner allt som innehåller kläder, det är inte ens kul. De sista bilderna på mina inköp kommer strax, i framtiden får ni fantisera själva. Det är bra att ha en bra fantasi. Har ni det inte får ni träna upp den.

Medan jag ändå pratar om min shoppingdag måste jag berätta om ett butiksbiträde på Victoria Secret som blev helt tomatröd i ansiktet när jag med bestämda steg skyndade fram till kassan med underkläder som jag tänkte köpa. Med tanke på hans ansiktsuttryck måste han varit nyanställd eller prao-elev. Grabbar som jobbar i en victoria secret butik borde väl vara vana med 20 åringar, alltså jämngamla flickor, som kommer och köper trosor, inte sant? Hur som helst, han blev helt ställd. Jag kunde åter igen glänsa med min engelska, för hans blev knagglig och fel på grund utav mina normal-stora trosor. Vi snackar inte snören eller genomskinligt, det var sånna där lagomstora som fortfarande är väldigt snygga. Jag tror ni förstår. Precis efter att betalat och vänt på klacken började han prata igen. "Where are you from?"  Sverige, svarade jag, nöjd med mina rosarandiga påsar innehållande trosor inslagna i silkespapper hängande från alla händer jag har. "You have a very cute accent". Jotack, du är ganska söt du också, men du borde träna på ditt pokerface. Genom en bok jag nyss läst lärde jag mig hur en självsäker tjej tar emot en komplimang så jag svarade bara tack och gav honom ett leende. Det är så enkelt. Och det är så otroligt fjantigt när man börjar bortförklara sig efter en komplimang, medan man besvärat skruvar på sig lite rastlöst. Exempel: Wow, vilken snygg tröja, vad har du köpt den? - Äh, jag vet inte, jag gillar den inte alls, du ser den här detaljen, inte min grej, jag tror till och med att den är från H&M eller nått. Jävla skitsnack. Köpte du den så gillade du den, inga fjant-ursäkter tack. Var lite tuff förfan, våga visa vem du är. Det är nog ett av mina nya motton. Nu ska jag på picknick i Central Park med 8 vackra tjejer och 4 någotsånär snygga pojkar. Hej.

Judisk kväll i New York City är det enda jag kan säga. Och att jag hatar någon konstig maträtt kallad matzaball lika mycket som jag älskar att umgås och samtala med uptown-bor i en lågmäld engelsk konversation. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick kväljningar av den där köttbulleliknande grejen som flöt omkring i buljong och hade samma konsistens som en tvättsvamp! Och jag ljuger inte när jag säger att Mr och Mrs Koestler har portvakter, dörröppnade, två privata hissar till sin lägenhet på 12 våningen på Central Park West Avenue, och utsikt över hela jävla staden parken inklusive skyskraporna bortanför. (My god så vackert, jag svimmar. Jag önskar att jag kunde visa er vyn. Att se den på kort blir aldrig samma sak och dessutom är jag en dålig natt-fotograf). Jag tror att jag lyckades ganska bra med mitt uppförande ikväll, trots kulturkrockar, för tro det eller ej så är jag är inbjuden till nästa högtid också. Thanksgiving. På manhattan. I huset brevid John Lennon. I och för sig blev väl han skjuten för närmare 30 år sen, men där han bodde förut då. Allt är så mäktigt i denna stad. När vi åkte längsmed hela Hudson River och skyspraporna omringade vår gigantiska bil kändes inte bilen så gigantisk längre. Lamporna gör mig kanske mest imponerad. Alla skysprapor i regnbådens färger som ger ett underbart sken på hela himlen så här på kvällen. För mig känns Washington Bridge mäktigt, men barnen får det att låta som en värdslig sak. Jag tror inte de fattar att de faktiskt växer upp i NY. För hej, har ni någonsin sett NYC på natten?  Om ja så skulle ni förstå att jag inte förstår att de inte förstår hur stor det är att få alla möjligheter lagda i sina händer från födsel. NY har så mycket att ge. Wow. 

Jag måste få tillägga en komisk sak innan jag går till sängs. På väg in till Manhattan kom vi till en rondell och spänningen i bilen blev iskall. Sen utbrast Jen med orolig röst "This is a little bit strengh, you have to go around something to get to right direction. I Think it's just dangerous". Jag log. Vi snackade om en vanlig rondell som att det var värsta grejen. Sen tog jag mig till mod och förklarade att vi hade en hel del rondeller i Borlänge och därmed kallades rondell-staden. Hon kunde inte tro sina ögon. Sådana farliga grejer borde inte få byggas påstod hon. Jag, liksom många andra, tycker att rondeller är den absolut smidigaste cirkulationsplatsen ever. Jag har aldrig sett det farliga i en rondell och tydligen har inte borlänge kommun det heller. Tjohej.

Ikväll sitter jag i mitt rum i New York och tittar ut över staden. Nyss somnade jag i Davis säng, när jag lät honom somna på min arm. Vi (amerikanerna och jag) kallar det snuggle. Medan jag låg helt klarvaken brevid en så gott som livlös pojk och armen värkte kom jag att tänka på tiden för länge sen. Vi snackar fem år tillbaka i tiden. 2004. Min största, första kärlek. 15 år. Snuggle. (Oj, hela detta ögonblick ger mig massvis med minnen. Den unga pojk som brukade sova tätt intill är inte längre en pojk utan en man. Det känns lite konstigt att tänka på att 15åringen jag kände så väl numera är lika vuxen som mig! Wow). Jag var alltid så förundrad över att han alltid kunde säga till precis innan jag var påväg att somna. Precis i det där mellanläget då man varken sover eller är vaken kunde han pussa mig på pannan och säga "Lina, jag vet att du kommer somna nu, så godnatt". Jag ryckte alltid till av förvåning, hur kunde han veta? Jag hade faktiskt blundat och struntat i filmen som rullade i flera tiotals minuter. Ändå visste han precis att om några sekunder sover jag. En dag, när jag bad och bad och bad, avslöjade han knepet. Kroppen blir tyngre när du somnar. Idag, next to David, förstod jag det hela som förut verkat så bortom molnen. Jag skulle ha kunnat sagt till honom att "Hey, your promised me that you not gonna sleep", precis när han somnade. Han blev lika tung som en hösäck, om inte tyngre. Jag vet inte ens hur mycket en hösäck väger. Speciellt inte i pounds.

Jag hämtade upp två glada kottar från Grafflig school idag. Aimee spelade fiol i baksätet hela vägen till simhallen. Jag stängde av radion och tänkte njuta av musiken. Det var innan jag förstod att hon var nybörjare. När jag vandrade in på A&P lite senare för att köpa supersockrade flingor kommenterade dörröppnaren min "Visitor, Grafflin school" klisterlapp jag hade glöm att tagit bort från tröjan. Jag stammade fram nått på engelska som skulle likna "Tack så mycket, jag glömde, det var pick-up idag, du vet, oj, haha". Han förstod nog irritationen i min stammning, för han svarade "Ibland är det bara för mycket att tänka på samtidig. Ha en fortsatt trevlig dag, damen". Ironi. Jag funderade på att svara att jag hade en nioåring som övade på sin fiolläxa i bilen, men hejdade mig i sista sekund. Dessutom är jag ingen dam. Jag föredrar tjej, Gabriel fortsätter att kalla mig kvinna. Jag kan inte påstå att Aimee lutar åt hållet tondöv, nej nej, inte alls. Dessvärre är hon bara en fjärdeklassare med ett sprillans, för dagen, nytt instrument. Förhoppninsgvis förstår ni hur det lät. Ge mig lite medlidande. Nu ska jag ta av mig Grafflin-klistermärket och åka tilllbaka till simträningen och hämta upp några elitsimmare. I like.

Det är över en och en halv månad kvar tills halloween och min omgivning påstår att jag är sent ute eftersom att jag fortfarande inte har bestämt mig för vad jag ska klä ut mig till. Jag antar att sverige inte ens har börjat prata om sista oktober och hallweenkläder än. Här är samtalsämnet om halloween gammalt för flera månader sen. Om man inte hade bestämt sig för årets tema redan i juni kunde man inte räkna sig själv som äkta amerikan. Jag måste ta mitt ansvar och införskaffa en dräkt imorgon. Det svåra valet är dock ett svårt val, för kostymerna är inte likt någonting jag sett förut. Häxa, skelett, pumpa, no way. Korv med bröd eller banan är höstmodet. Jag funderar starkt på hotdog. Ska jag fira halloween i NY så ska jag tammefan göra det på riktigt också.