På väg till brandstationen denna vacka indiansummer-förmiddag träffade jag min första livs levande snapper turtle. Han låg och solade sig mitt på gatan och jag körde nästan över honom. Sköldpaddor har alltid varit ett sött litet djur enligt mig men denna sköldpadda var varken liten eller söt. Kind of scary, faktiskt. Jag är glad att jag mötte honom med bil istället för i joggingskor, om vi säger så. (Indiansummer är förresten när det är meningen att det ska vara höst men väderguden har fattat fel och slår på sommarhettan igen! Idag var det 24 damn grader celcius,) Om A hade varit här i NY och sett mig i full brandmansutrustning när jag släkte en eld idag så hade han nog visat ett leende med stolthet i blicken. Jag var rätt duktig som volontär på brandstationens öppna hus, må jag säga. Brandmännen ville anställa mig, jag tackade vänligt men bestämt nej till det erbjudandet. Brandman är ingenting för mig, även om en brandman definitivt är någonting för mig. Jag träffade Vanessa Williams med dotter mitt ibland alla firetrucks också. Först fick jag syn på dottern, Sasha, och av någon konstig anledning började jag nynna på en av Mrs Williams kändaste låtar helt reflexmässigt. Jag kanske nynnande lite för högt för jag hörde en välbekant röst fortsätta sjunga på sången efter att jag tystnat. Jag vände mig lite generat om och hälsade ännu mer generat på R&B-stjärnan som råkade stå precis bakom mig i solskenet denna söndag. Det var en av mina mest pinsamma sekunder, ever. Jag valde att ta denna obetydliga lilla olycka med en klackspark istället för att erkänna för mig själv att jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Detta beslut tog jag efter att jag kommit underfund med att inte ens Vanessa är perfekt, utanför tv-rutan och utan smink vill säga. Till och med jag är vacker utan spackel så jag tror jag ligger plus där. 
 
Fler pinsamheter följde mig denna dag, då jag spenderade den på manhattan, med fröken Småland. Vi slank som vanligt in på ett grön-vitt Starbucks och beställde två kaffe latte. (Jag tror verkligen jag är fast i kaffeträsket nu. Jag kallar det träsk just eftersom att träsk låter dåligt. Jag får huvudvärk så fort jag glömmer att dricka en kopp eller två."Det här är åt helvete, jag måste sluta nu på en gång, aldrig mer kaffe" sa jag till Maria och tog sedan en klunk till). Väl placerade i den grymt långa kön lägger jag märket till en mycket underlig klädsel på tjejen som står bakom mig. Jag utbrister, kanske även denna gång lite för högt, "Men vafan har hon på sig? Herregud, det ser helt gräsligt ut, titta Maria!" Marias kinder ändrar kvickt färg från normal till tomat. "Lina, de pratar danska" viskar hon till mig. Jag tittar lite besvärat tillbaka på sällskapet med underliga kläder och lyssnar försiktigt, jo visst sjutton är de danskar. Det där var glasyren på kakan, som man säger i USA (istället för att slänga sig med svenska "pricken över i"). För alla som inte förstår hela konceptet: Danskar förstår svenska mer än väl och jag sa nyss, högt och tydligt, att hon hade fruktansvärd klädstil. (Vilket hon faktiskt hade!) Här nedan kommer en riktig babe med den snyggaste outfit du kan tänka dig. Jag passar nog som brandman trots allt?

Jag kräver mer än tomma konversationer med tomma ord för att jag ska falla handlöst. Om jag en vacker dag i framtiden lägger mitt huvud (som icke ger ifrån sig ett eko!) på din axel så hoppas jag att du inte har en balkong, eller lite vett. (Jag menar inte att du var ovettig förra gången du stötte på en axel-huvud-position) Det där är internt, det är inte meningen att ni som inte fattar ska fatta. Därför ger jag ingen förklaring utan avslutar här, med ett tack för att du är den du är.

Med blågrön modellera under naglarna och en fruktansvärd smärta i ryggen ska jag strax krypa till kojs. När jag har den här underbara känslan av myspys i magen (som du ger mig) sover jag godare än godast. Förhoppningsvis trots ryggen. Först ska jag beställa kinamat och myspysa lite med en film jag gillar - mannen som talade mer hästar. En lång vecka med långa skift och långa sömnlösa nätter lider mot sin näst sista dag. Jag kan inte mer än le. Godnatt.

Helgen har varit kaos och jag får kind of panikångest när jag känner suget av att skriva blogg men jag inte kan göra det right away. Hur som helst, igår var jag på bio med Maria. Vi köpte vatten från en mataffär för att ta med oss in på bion, 24 flaskor för 4 dollar. Det som är skrattretande är att förra gången vi var på bio köpte vi vatten på plats, vilket visade sig vara bra mycket dyrare. 2 flaskor för 8 dollar känns inte helt ok. Man lär sig av sina misstag, tydligen. Jag var 11 flaskor vatten i min handväska, fråga mig inte hur det gick till. Med sällskap av en tjej från smålands sköna land kan nästan vad som helst hända. En liten detalj som också är irriterande är biosalongernas utformning i New York. Ingången är precis i mitten av rummet och ganska självklart fortsätter gången rakt igenom hela salongen. Varenda kotte som någonsin gjort ett biobesök vet väl att dem mest eftertraktade platserna är precis i mitten av mitten? Jag förstår inte riktigt hur de tänkte när de valde att ha en trappa med röd satinmatta där istället för ett par stolar. Jag förstår inte riktigt hur designers tänkte men jag hoppas att det finns en jävligt bra anledning för att bete sig så korkat. Jag och Maria satte oss iallafall på varsin sida av gången för att få de näst bästa platserna. Jag funderade starkt på att sätta mig i trappen i mitten, för att ändå vinna placerings-kampen men ångrade mig när jag märkte hur kul det faktum att vi satt på olika sidor faktiskt var. Jag kommer aldrig bli en american från bottom of my heart, det finns för mycket jag ogillar. På ett underligt sätt triva jag ändå ganska bra. Jag vet redan nu att det finns saker här som jag kommer att sakna i Sverige, när jag väl kommit tillbaka där jag hör hemma. Det är garanterat inte kaksortimentet.

Jag träffade Marias familj för första gången igår och jag kan med ett leende på läpparna berätta hur kommentarerna löd. Donovan, 2 år, skrattade fram "You are a cool lady!" redan efter några minuter i mitt sällskap. Han är en mysig liken kille som jag avundar Maria för. Eftersom jag inte hann stanna så länge så lovade jag honom att komma tillbaka och leka batman en annan dag. Jag håller det löftet med nöje.

Och jag vill uppdatera det senaste inlägget. Aimee är hemma. Det där jag sa tidigare, att jag tyckte mest synd om mig själv när jag skulle missa skolan på grund utav Aimees brytna ben, forget about it. Hon ser förfärlig ut, hemkommen efter 7 timmar på akutmottagningen. Med ett gips som är större än henne själv (nästan), liknar hon en mumie, min stackars lilla flicka. Vid höften nånstans börjar gipset och den enda del av hennes vänstra ben som är synlig för allmänheten under sex veckor är en stortå som sticker ut på andra sidan ett gigantiskt, vitt, tungt gips. Förhoppningsvis kan aktiviteter som filmtittning på en soffa hjälpa, men med tanke på hur illa benet var brytet kanske det blir operation därefter. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hon ramlade på en sparkcykel och helvetet har börjat. Toby ringde för att meddela att hon fanns där om vi behövde hjälp med någonting, nu när tillvaron blev lite ur balans. Jen svarade "Ja, vi förstås behöver nån som bär henne fram och tillbaka till toaletten varje dag i sex veckor, är det för mycket begärt?"  Med tanke på att hon inte kan sitta på toalettstolen själv, utan att man måste balansera henne på kanten medan hon utför sina behov, så tackade även en kär vän nej. Jag har ingen aning om hur dessa sex veckor kommer sluta, jag måste få sova på saken. En sak som jag är hundra procentigt säker på är att skolbussen kommer få ett problem när Aimee ska ta sig upp för trapporna. Godnatt

Det finns många saker som jag ogillar lite lagomt men om det är nånting som jag verkligen kan påstå att jag hatar så är det otacksamhet. (Förresten, tell me, när började barn att inte äta chokladbollar med god aptit? Jag menar, när slutade barn att äta chockladbollar med god aptit? Jag fattar ingenting). Mystiken ligger tung i mitt rum för tillfället, av flera anledningar. Gloomy. Jag skriver ett brev till mormor (vilket är kul) men jag har tappat bort mina 50-tal frimärken. Jag granskar vartenda ord på www.bbc.com för att kunna slutföra mina läxor om svininfluensan. Jag svettas fast det är höst och ett litet sting av nyfikenhet ger mig ett litet sting av saknad till Sverige. Puss och godnatt mina vänner.

Bry er inte om rubriken, den är ett internt skämt. Jag vet att Mandy kommer skratta i flera minuter när hon läser den, det är hon värd. Idag hade jag ett omtyckt och mycket efterlängtat samtal med en bästa vän. (Jag fattar inte att jag tillät dig att stanna hemma). Vi pratar oftast om allt mellan himmel och jord, även denna gång skenade det iväg lite för långt. Vi pratade om vilken sort lägenhet vi ska hyra tillsammans nästa år när vi börjar använda våra oanvända hjärnor igen. På göteborgs universitet. Det känns som att vi är back on track igen, när jag vet att jag kommer få dela studentlägenhet med henne när vi kommer tillbaka efter ett år smockat med upplevelser. När jag satt på planet till Tyskland, för att mellanlanda, läste jag ett brev som Orup hade skrivit. Hennes rader sa "Att skriva ett avskedsbrev till dig är inte enkelt ska du veta. Jag var nästan helt säker på att vi skulle åt samma håll, siktade mot samma mål. Jag trodde inte att jag skulle bli av med dig så enkelt, helt enkelt. Jag hoppades på att få behålla dig ett tag till, när jag äntligen hittade dig. När jag hittade nån som siktade mot stjärnorna med mig och drömde om en annan verkligehet med mig. Någon som tänkte göra verklighet av drömmarna". Jag grinade som aldrig förr. "Jag trodde att vi skulle åt samma håll" högg så hårt i mitt hjärta, för jag hade också trott att vi aldrig skulle gå skilda vägar. Det kändes så fel att jag skulle landa i NY samma kväll och med mitt pick och pack bosätta mig där. Utan henne. När jag läser raderna idag jublar jag inombords. Vi kommer tillbaka till där vi slutade, om en månad sitter förmodligen världen bästa kompis brevid mig igen. Det är hit vår vänskap tar oss en dag som denna. Till samma mål. Jag har alltid trott på ödet. Snart bakar vi svenska chockladbollar tillsammans i New York. Jag bakade chokladbollar nyss, jag ska överraska lil A och big D. För tillfället funderar jag på om jag ska presentera dessa bruka lumpar som chocolateballs eller niggerballs. Översätter jag svenska delikatessen som negerbollar måste jag förmodligen ge en förklaring. Jag tror jag skippar förklaringarna faktiskt, jag känner inte för mer engelska th-uttal idag.

på ett väldigt underligt sätt. Att göra dessa läxor är som att glida på ett bananskal, så det är inte själva läxläsningen jag snackar om. Det är värre än så. Jag lämnade alla mina läxböcker mitt på golvet igår kväll innan jag somnade, för att inte glömma bort att jobba med en sista-minuten-läxa när jag vaknade. Jag tyckte jag var ovanligt smart. Visst är jag klok annars också, men detta var utöver det vanliga. Jag var så nöjd med mig själv, mig enastående tanke. När jag mitt i natten behövde ett glas vatten och halkade på läxhögen och slog huvudet i byrån kände jag mig inte så stolt över mitt förebyggande syfte längre. Jag klev på boken, hann reager att jag klev på bäckerna och låg sekunden efter med pannan i smutstvätten, i byrån. Nej nu ljög jag, huvudet slog inte igenom lådan, men nära på. Tv-dosan som var ordentligt placerad uppe på tv'n som står uppe på byrån for ner på min axel med en duns. Det resulterade i ett blåmärke. Nu förstår ni varför jag inte kan tro på gud, han hjälper mig aldrig. Huvudet har en röd-lila bula. Den är inte världsstor, but still, jag blir så förbannat irriterad på min egen klantighet. Ps, jag vet att klantighet inte är ett officiellt ord. Men jag gillar det spontana och levande i ordet som jag nyss hittade på.

Som ett plåster på såren har jag en beundrare. Aimees nioåriga kompis har en crush on me, enligt hans mamma. Det känns som ett gott omdöme, även om känslorna inte är hundraprocentigt besvarade. Kärleken beror på att jag är så rolig, säger pålitliga källor, and still, jag vet inte hur man drar ett skämt på engelska. På något (okänt) sätt lyckades jag väl få in en fot, antar jag. Det är svårt att slänga sig med talesätt och kända citat när man plötsligt blir tvingad till att tänka på engelska. (Ja, jag tänker på engelska för det mesta nu för tiden och det känns helt galet att jag tappar fler och fler svenska ord med dagarna som passerar). Tillbaka till Eli. Jag kanske är kär i honom ändå. Han är den sötaste pojke jag träffat under hela mitt liv. Actually. Oh my god, vilket kap för fjärdeklassarna. Jag ska försöka övertala fröken löken att bli kär i honom så fort jag vaknar. Kanske skippar vi flingor imorgon. Kanske blir det kärleksdryck. På tal om kärleksdryck behöver jag ett botemedel och det fort. Jag faller som en fura av ett leende som inte tillhör mig. Puss till andra sidan Atlanten.