Veckans lärdom: If the flu hit you hard, hit back harder! Jag hoppas det rådet funkar, för idag slår jag tillbaka hårt som fan på sjukdomen genom shopping. Groceryshopping. Det är ganska underhållande, speciellt när man får göra det från sängen och använda någon annans bank account när det kommer till betalning. Jag fick ett uppdrag av Brad igår, eftersom jag är den enda läskunniga i huset för tillfället - storhandla matvaror. Eftersom jag är sjuk och sängliggande bestämde han att det fick bli internethandling denna gång. Tacka gud för peapop by stop&shop. Bananer, hm, hur många. 4. klick. Färska blåbär, jatack. 1 ask. Chicken breast, 4 oz, hur mycket är 4 pound egentligen? Kvittar. Cream cheese Philadelphia, oja, ta 2. Kronärtskocka, smaskigt. Make it two. Sojabönor, kör till, och fyra portionsyoghurt tack. Smaker, hm, blanda. Inköpslistan är mycket längre än jag orkar skriva så jag klickar mig fram för att slutföra min onlineshopping. Deliver to Lina Schultzberg, 310 Upper mountain avenue. Tid för leverans, ja inte vet jag, ta valfri, jag är ju hemma. Klick. Dina matvaror leveraras till dörren klockan 6am tisdag. AM? Fan, jag skulle ha valt tid ändå, så jag slapp tidig morgon imorgon. Ack så fel det kan gå första gången man onlineshoppar matvaror. Men oj så roligt kan man ha när man plockar ner varorna från hyllorna och ser i tecknat bildformat hur vagnen fylls upp till bredden, haha.

Igår vaknade jag med sprängande huvudvärk. Sprängande är det perfekta uttrycket. Jag grinade i timtal för att mina bihålor värkte så förbannat. Jag knarkade (rent ut sagt) tylenol í brist på alvedon och snöt kråkor hela förmiddagen. Sen ringde jag pappa och frågade vad bihåleinflammation hette på engelska. Sinusitus. Jag frågade Natali att det verkligen var rätt, för att kunna ta mig till ett CVS och köpa medicin. Hon tog mig till doktorn istället, med orden "bihåleinflamation är farligt". Jag fick pencillin, i mängder. Jag ställer klockan på vär fjärde timme (även nattetid då jag helst vill sova) för att ta mina tabletter. Min bihålesköljade ser ut som nån slajs smörjolja för bilar med tanke på flaskan, men den ska tydligen sprutas upp i näsan. Jag fattar ingenting, är det så här komplicerat att ha bihåleinflamation i sverige också? var min sista tanke innan jag somnade igår kväll.

Jag vaknade för fjärde gången idag klockan åtta, när medicin-klockan ringde. När jag reste mig upp ur sängen trodde jag att jag skulle falla ihop på golvet. Huvudet värkte dubbel så mycket som igår, och jag som inte ens trodde att det kunde göra mer ont än igår. Tji fick jag. Jag hade fortfarande lock för öronen efter gårdagens snytning. Natali bokade en ny tid hos doktorn eftersom att pencillinet tydligen inte kunde hjälpa mig. Snart ska jag till doktorn och bedövas för att sedan uppleva min första "suga-snor-med-slang-ur-bihålorna"-upplevelse. Inte illa pinkat, Schultzberg.

Precis allt som inte får hända har hänt mig i ett land som inte är mitt hemland. På fyra månade och några veckor har jag lyckats med det mesta. AUtumn är sjuk och befinner sig i denna stund påväg till sjukhuset, om hon inte redan har kommit fram men tanke på att hon nyss hämtades upp coh fördes iväg i ambulansens fart. Blixtens fart. Så snabbt har jag aldrig sett nån försvinna ut ur dörren faktiskt. Jag tog tempern på flickstackarn mde jämna mellanrum och graderna låt runt 100 farenheit, vilket är för mycket men okej. Plötsligt såg hon hängigare än vanligt ut och kinderna blommade röda. Som dagligtvis (är det ett ord?) fick jag panik. (Det börjar vli en vana  för här händer nått hemskt varje dag) 106.5 F. Jag vill inte oroa Natali i onödig i hennes julshoppoing och kollar snabbt upp msn-listan för att hitta en smart jävel som kan berätta för mig hur farligt det är att vara tre år och ha 106.5 i temp. Ellen Evbjer, oja. T°C = 5/9 × (T°F− 32) lägger hon snabbt fram. What a fuck? svarar jag. Jag har inte matteekvationer packade i bakhuvudet ifall att dem behövs nån gång, det borde hon veta vid det här laget. 41.14 översätter hon. Wow, pustar jag och ringer Natali. "Hon måste till sjukhus i blixtens fart" blir svaret. Jag tänker stenhårt. Var det verkligen 911? Eller är det 90 tusen? Filmen om busungarna har gjort mig rejält förvirrad. Jag kommer till ett stadie där jag väljer de första numret på ingen grund över huvud taget. På telefon får jag instruktion om att blöta ehnhandduk och lägga över henne. Medicin i massor, absolut inte en droppe vatten. Hon ligger där lite smått livlös, svarar inte när jag pratar med henne och reagerar inte på sitt namn. Ögonen hänger med när man rör sig framför henne. Ett gott tecken, enligt han på telefonen. Packa filtar och kläder i en kasse och vänta, säger han. Jag hittar inte ens filtarna i min panik och glömmer bort adressen till vårat hus när jag ombeds att berätta den. Jag är glad över att ha lärt Noah sin egen adress veckan innan, och tar hans hjälp. Han tittar på mig med en blick som säger "Lina är du dum i huvudet, det var ju du som lärde mig!" men klämmer ändå ur sig den illa kvickt. Allt går så fort här, servicen är inte som Sveriges. Har man försäkring kan man pusta ut i krissituationer, i detta land. Nu sitter jag här på golvet i ovisshet och grublar över vad jag kunna ha gjort bättre och varför jag inte hittade filtarna fortare. I vanliga fall hittar jag dessa jävla filtar överallt men idag var ala spårlöst försvunna. Jag önskar att Autumn var här nu. Jag saknar henne. Jag är så orolig att jag snart kissar på mig. Stumpan. Mamma, nu är jag sådär sjukt rädd igen. Det är inte meningen att jag ska vara här. Detta är ännu ett tecken. 16 januari säger jag.

Jag har haft en långvarande influensa, en jävligt irriterande ögoninflammation och två förkylningsperioder med snor och hosta sedan jag flyttade hem till Wolfsen.  Jag kan inte mer än gilla läget och skylla på mitt nuvarande arbete som inkluderar kramar och pussar i kombo med hosta och rinniga näsor. Varför har inte treåringar förmågan att cover their cough istället för att hosta rakt ut över frukostbordet? Hade de förstått värdet av att inte hosta utan att hålla för handen så hade mina sjukperioder garanterat haft betydligt längre intervaller. "Dem är bara barn" har jag hört. Jävla skitsnack. Imorgon ska jag ta tag i problemet och lära dem hur lite jag gillar att vara sjuk och ha så mycket snor i näsan som jag har nu. Det är knappt så jag överlever. Dessutom har jag snytit mig så många gånger att jag har skrapsår under näsan, och får man skrapsår av hushållspapper så har det gått för långt! Jag och Autumn var och köpte caugh drops idag för jag slutar inte hosta vad jag än gör, och det är lite roligt att hon fortfarande (efter mina hudratals tappra försök till förklaring) tror att det heter coffee drops och säger att hon också gillar kaffe. Tur att Gry snart kommer och hjälper mig att lära de små liven lite om livet. Bland annat halstabletter.

Precis som fröken Småland så har jag börjat en nedräkning nu (som jag precis glömde kollen på, fan nu måste jag hämta min almenacka igen!) Jo, nu. Back in track. 36 dagar. Jag känner på mig att jag sitter och ler i min ensamhet nu. Det ska bli så otroligt skönt att somna på flyget i NY och förhoppningsvis inte vakna förrän jag ser Stockholm stad skymta flera kilometer under mig. Det ska också bli otroligt skönt att lämna över min adorable familj till en tjej som de verkligen har fastnat skarpt för. Jag gillar henne också, ingen tvekan. Det är ett plus för annars skulle jag vägra att skänka henne mitt rum med utsikt över Manhattan skyline och hudson river.  

Idag känner jag för att sjunga Nanne Grönvalls låt "avundsjuk" för full hals. Jag gjorde det faktiskt nyss men min sjuka stumpilumpa som är febrig var den enda som fick njuta av min vackra stämma. Och hon fattar inte ens innebörden av texten, som faktiskt är den viktiga för stunden. Avundsjuk. Här kommer storyn. När jag damp ner i soffan efter ett försök till tvång-frukost av två sjuka barn och loggade in på datorn önskade jag mig gulliga mejl som skulle ge mig leende på läpparna eftersom jag kände mig hängigare än blommorna på Vägverket (som verkligen hänger!!!!!!!!!!!!!) Det jag istället fick var kind of a chock. Orups mejl told me that "Jag träffade mr upptagen idag!" (Obs. namnet är redigerat). Hans mejl berättade att han hade träffat min bästa kompis idag. (Ingen redigering, för hon är den bästa). What!? You're kidding, tänkte jag. Hur i helvete kan vissa ha sånt flyt(?!) var det stora frågetecknet. Som om både Orup och Mr Sverige gick omkring med en hel bunch of fyrklöver i fickan. Om inte eran farmor liksom min har lärt er vad fyrklöver betyder så vill jag klargöra att dem för med sig lycka! Jag citerar nu ur Grönvalls sämsta låt, eftersom den är klockren i detta sammanhang. "Du har alltid en sån äcklig tur, ett osvikligt flyt. Själv får jag hävda mig genom överdrivet skryt". Jag var inte bara avundsjuk på min bästa kompis som hade fått träffat en totally adorable människa medan hon satt och latade sig på jobbet utan också på honom som hade fått träffat min älskade Caroline strax innan ett påfrestande stressigt möte. Jag träffade henne senast den 2 augusti och sedan dess har jag inte varit mig själv. Believe me när jag säger att en liten bit av mig fattas när Orup inte står sida vid sida, hand i hand, sitter bakpå min cykel, fyller i mina meningar eller skrattar mina skratt tillsammans med mig. I really miss her. Om man kunde sakna nått man aldrig haft så hade jag nog saknat honom också. Slutsatsen av detta inlägg är iallafall att jag befann mig på helt fel ställe i världen idag eftersom det mesta man kan önska sig fanns på Vägverket i Borlänge. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag saknar verkligen att få höra de båda slänga sig med sitt annars gräsliga dalmål. Dessa två i en kombo, ojoj, Vägverket kan verkligen skratta sig lyckliga!

Jag gick med i en ganska intressant grupp på facebook idag. Jag har alltid tyckt att gruppinbjudningarna är ganska töntiga och grupperna dessvärre likadana, men denna var utöver mina förväntningar. Jag tog mig tid och läste lite om gruppen i ett försök att göra min helt ointressanta kommande dag idag lite kortare, genom att fylla den med helt ointressanta aktivitetet, och jag blev glatt överraskad och lite förvånad när jag tryckte på knappen "gå med i gruppen". Min nya favoritgrupp heter "du växte upp på 90-talet om du kommer ihåg..." - och jag kände igen mig i varenda liten punkt. Genom att rabbla igenom listan väckte jag massvis med barndomsminnen till liv, oh ja. Jag hade fan den bästa barndommen, det märks tydligt nu, när jag sitter och ler åt fjantiga minnen och relaterar till tv-soffan i det röda men ack så vinda huset i Avesta stad. Bengtsbo. Ett smakprov av listan kommer här. Ni som är nostalgiska - förbered er på att få vattniga ögon och leende läppar. 1. Du tittade på 'disneydags' kl åtta varje fredagskväll med en skål på bordet fylld med karamellkungengodis. 2. Det var läskigt spännande när Madicken hoppade med paraply från taket. 3. Du samlade på googos och sparade alla dina pogs i ett långt rör. 4. Du minns melodin till 'superduperkillen' och delar av texten (Han är min superduperkille, bara min. Han är den som jag gillar bäst. Superduperkillen, bara min. Han är bäst, allt blir som en fest). 5. Jo-jo period och alla övade på trix. 6. Tv-favoriterna var bland annat Latjo lajban och Lilla Sportspegeln (med Tom&Jerry i pausen!) 7. Du hade en tamagutchi som pep som en dåre när du glömde mata den på rasten i skolan. 8. Hjärnkontoret och REAs testpatrull hade svaren på alla dina frågor. 9. Fångarna på fortet på TV4 och Gladiatorerna på Kanal5. 10. Ljudböcker med tillhörande bok - "och när du hör det här ljudet *pliing* då är det dags att vända blad. Då börjar vi." 11. Mamma och pappa skaffade de första mobilerna utan färgskärm och du lånade den för att spela 'snake'. 12. I freestylen spelades cd-skivor som S-club 7, A-teens och Dr. Bombay. Alla hade singeln "vi drar till fjällen, fest hela kvällen, ute och glider på snowboard och skidor" med Markoolio, i sin samling.  13. Anders och Puttes band kallat "Känsliga bitar" sjöng om känslor (iver, nöjd, arg).

Jag hade hemskt många minnen som snurrade runt i huvudet på mig när jag läste detta med ett gott skratt. Jag letade upp "känsliga bitar" på youtube för att återuppleva låtar som jag gillade starkt. Jag minns att jag fastnade för låten om känslan vi kallar iver allra mest. När jag lyssnar på texten åter igen, 10 år senare, förstår jag varför just den var min favorit. Ingenting beskriver Lina Ulrika så bra som den låten. Lyssna och lär, this is me.'

Orup. Hon är hemma från Thailandsresan. Hon ringde mig och jag är så lycklig över att hon finns. Dock är det fortfarande flera hundra tusen mil mellan oss och jag hatar den lilla detaljen. Hon är den bästa kompisen man kan ha, faktiskt bäst i hela vida världen. Så oväntat för några år sedan. Jag försökte förklara för Adam hur mycket jag hade saknat henne de senaste fyra månaderna och hur mycket hon betyder för mig. "Hon är toppen av allting" berättade jag för honom, och han skrattade. Toppen av allting? sa han med en funderande ton. Jo men lite mer toppen än alla andra jag känner, försökte jag. Han skrattade skämtsamt igen, jag lät förmodligen lite fjantig när jag beklagade mig över saknaden till min bästa vän på andra sidan jorden. Jag tjattrade vidare om henne och mig och våra gemensamma drömmar och han lyssnade. Han är en väldigt bra lyssnade så där bra som bara perfekta lyssnade gör. Avbryter inte ens om de gärna vill. Jag trodde aldrig i mitt liv att någon kompis skulle kunna komma mig så nära inpå livet, jag trodde att jag stod på egna ben och var en självständig jävel, men nej - utan henne är jag inte det minsta stark. Utan henne kan jag slänga mina drömmar i sjön. Dem skulle sjunka som en sten. Jag pressade Adam så hårt under våran känslosamtal att han faktiskt erkände att han också hade en egen sån där dödspolare. En polare man kommer dö sida vid sida med, så att säga. Jag älskar henne. Om sex veckor får jag återse henne, vilket känns som en liten kaktus att hålla i när stormen blåser genom öknen. Hon kommer mötas av en inte allt för vacker syn - en tjej med jetlag och mjukiskläder som för stunden är riktigt irriterad över att aldrig nånsin få sovro på ett nattflygplan. Det duger så länge jag står på svensk mark igen. Jag längtar. You are the highlight of my day.

Jag längtar så mycket hem att jag har börjat räkna ner. Knappa 6 veckor. Det känns overkligt att säga det. 6 veckor. 42 dagar. 1008 timmar. 60480 minuter. 3628800 sekunder. Det är ingenting. När jag väl landat hemma kommer jag skratta åt mig själv som inte kunde tänka mig att stå ut 3628800 sekunder till. Jag kommer kanske känna mig som en fjant som gav upp, eller som en segrare för att jag vågade förlora, men just i denna stund vill jag bara hem hem hem. Imorgon ska jag ringa till Sverige för lite välbehövd peppning. Jag älskar skype, but it's hard to make a conversation when you are taking my breath away.