Welcome to the land of sucess
Jag sitter spritt språngande naken (kind of) i mitt överhettade (helt seriöst så kryper jag ur mitt eget skinn snart, det är varmt så jag spyr, därav nakenheten!) rum och gottar mig över någon annans framgångar. Jag är stolt över någon som inte är jag. Jag brukar oftast inte glädjas åt andras framgångar, brukar inte gilla att andra lyckas när jag själv står still, men denna gång kan jag inte låta bli att le. Jag kan inte låta bli att vara lika stolt som en förälder är över sitt barn som sticker ut som den enda som kan knyta sina skor, i lekisbarnens kapprum, på 'öppet hus'. (Onödigt exempel, som dock visar kontrasterna, följer nu. 1. Linus fick en gratis telefon fast han inte förtjänade det, och jag fick betala min precis lika telefon i 18 månader fast jag iallafall hade förtjänat lite glid och flyt. Det var länge sen, ja faktiskt flera år tillbaka, och jag har förlåtit honom nu, men jag glädjs helt enkelt inte åt andras lycka när jag själv inte lyckas lika bra. 2. Jag var lycklig för min bästa kompis skulll när hon fick ett stipendium för goda insater på studenten, men den delade lyckan bottnade i att jag själv också hade fått ett stipenduim för goda betyg, precis minuten innan henne. Hade jag inte fått mitt stipendium hade jag varit pissed off och vägrat ge henne den glädjen som hon nu fick av mig. Denna sanning är förjävligt självisk, oja).
Whatever, (tillbaka till röda tråden som jag nyss tappade) - idag sitter jag och sprider länken http://www.dt.se/sport/skidor/article547592.ece över hela internet för att jag är så stolt över en ung man jag känner. Grabben i landet långt borta (som by the way borde ha kommit hem till dalarna nu) sätter världsrekord efter världsrekord mest hela dagarna och jag kan inte låta bli att le åt hans otroliga framgångar på två långa och tydligen väldigt snabba längdskidor. Han är en duktig idrottare, tydligen den bästa av alla, utan tvekan. Hade han varit i närheten av New York hade jag plockat fram mina oanvända löpartalanger och sprungit dit och gett honom en segerpuss, men nu är distansen lite längre än löparskornas hållbarhet, och han får nöja sig med att stå i centrum i världens bästa blogg istället. Jag ska fundera över hur vidare smart man är om man fördröjer segerpussen med några veckor, medan jag sussar sött i min överdriver stora säng. Xoxo från andra sidan de stora havet.
Whatever, (tillbaka till röda tråden som jag nyss tappade) - idag sitter jag och sprider länken http://www.dt.se/sport/skidor/article547592.ece över hela internet för att jag är så stolt över en ung man jag känner. Grabben i landet långt borta (som by the way borde ha kommit hem till dalarna nu) sätter världsrekord efter världsrekord mest hela dagarna och jag kan inte låta bli att le åt hans otroliga framgångar på två långa och tydligen väldigt snabba längdskidor. Han är en duktig idrottare, tydligen den bästa av alla, utan tvekan. Hade han varit i närheten av New York hade jag plockat fram mina oanvända löpartalanger och sprungit dit och gett honom en segerpuss, men nu är distansen lite längre än löparskornas hållbarhet, och han får nöja sig med att stå i centrum i världens bästa blogg istället. Jag ska fundera över hur vidare smart man är om man fördröjer segerpussen med några veckor, medan jag sussar sött i min överdriver stora säng. Xoxo från andra sidan de stora havet.
Wolfsen och Chip
Natalie är duktig och skriver ett chema åt mig för varje kommande månad, så jag ska veta vad som händer och sker. Hon skriver i maträtter som kan vara spännande att testa, arbetstider, flying-out-of-town-work-tider, födelsedagar och biokvällar. Jag skummade nyss igenom januari månad och hittade då en liten rad på den 21 januari som sa "Linas leave us" och därefter en tecknad ledsen gubbe med tårar sprutande. Jag spillde några på plats och gick för att krama om Autumn några extra gånger de sista veckorna. Hon avgudar mig och jag avgudar henne. Vi har fått ett speciellt band till varandra och jag vet att hon kommer vara den jag saknar mest på denna planet inom kort. Den som inte gör allt som står i deras makt för dessa ungar kommer få med mig att göra, det är lika säkert som jorden är rund. Alltså stensäkert. Idiotsäkert.
Strax efter kalender-dramat erbjöd Chip mig att gå på bio ikväll. Han bjöd mig på eftertracktade Avatar i 3D och vi snodde glasögonen när vi mycket belåtna gick ifrån biosalongen tre timmar efter att vi kommit innanför dörrarna. Jag trodde inte att jag skulle gilla en mycket-livlig-fantasi-film, men den var emot mina förväntningar. Totalt. Hade jag inte varit dundertrött hade jag beskrivit filmen mer i detaljer right now, but to be honest with you- I prefer to collide in my bed in a few seconds, instead. Tack för dagens trevliga kväll, precis som alla andra gemensamma kvällar, Rasmus Chip. Och tack för att du lånar ut din adapter när min är på vift. Xoxo.
Strax efter kalender-dramat erbjöd Chip mig att gå på bio ikväll. Han bjöd mig på eftertracktade Avatar i 3D och vi snodde glasögonen när vi mycket belåtna gick ifrån biosalongen tre timmar efter att vi kommit innanför dörrarna. Jag trodde inte att jag skulle gilla en mycket-livlig-fantasi-film, men den var emot mina förväntningar. Totalt. Hade jag inte varit dundertrött hade jag beskrivit filmen mer i detaljer right now, but to be honest with you- I prefer to collide in my bed in a few seconds, instead. Tack för dagens trevliga kväll, precis som alla andra gemensamma kvällar, Rasmus Chip. Och tack för att du lånar ut din adapter när min är på vift. Xoxo.
Blödig bekännelse av vacker tjej
[email protected] sa:
Kan inte vi göra en tatuering? Lina vi måste hitta en lägenhet snart om vi inte får den där andra! Jag vill att vi ska flytta ihop så snabbt som möjligt!!!!!!!!!!!! Jessica har stått på kö på kopparstaden sen 2002. (Vårat hopp!) Det känns så skönt att min bästa vän i hela värden står brevid mig snart! Vad lycklig det får mig att bli! Ingen är som du OG. PG* menade jag! Ingen har bestigit den toppen, trots att det funnits bra kandidater! Något säger mig att ingen någonstin kommer ta sig dit heller. Hur mycket de än försöker. Det finns en OG och jag gillar inte kopior! PG! Jag är så glad att jag har dig Lina! Verkligen. Fast att jag vill döda dig ibland! Bara slita halsen av dig, ja du förstår, tror du känner lika ibland. Men det finns ingen jag hellre vill uppleva livet med! Det där lät inte för blödigt va?
Porrfilm, nejtack.
Igår hade jag en "dagen-efter-dag" precis som alla andra nyårsfirare. Jag körde stenhårt på mjukisbyxor och myspys. Jag spenderade nästan hela dagen i sängen, med datorn och en bok. Jag sjöng med i "I havent been drinking but it feels pretty much just the same" och jag var nog den enda som kunde sjunga det med gott samvete och utan att ljuga. Det kändes lika bra som vanligt när jag skickde sms till partyfirrna och frågade "jaha, hur mår du idag då, hahahah?" När jag satt där i lugnan ro och njöt kom plötsligt chocken med stort C. Ett stönande ljud ljöd ut ur högtalarna på datorn och jag fick min första porrfilmsupplevelse. (Mamma, pappa, Åsa, mormor, moster - ni kan fortsätta läsa utan oro, lugna puckar!) Mitt urkassa limewire (eftersom lösenordet till älskade spotify inte funkade) spelade helt utan vidare upp en hemmagjord (?) porrfilm, och jag blev lite smått nervös över att någon i huset skulle tro att jag satt och skrek uppe i mitt rum, eller ännu värre - stönade. Varför sitter paus-knappen alltid väl dold i sådana situationer, det undrar jag! Det tog mig hundra år att hitta en knapp så jag stoppde i mitt headset istället, för att d'mpa ljudet! Smart drag, för filmen gick inte att pausa. Jag trodde inte mina ögon (eller öron heller för den delen) när jag hittade porr på min egen dator! Jag menar, jag är inte ett porrfilmsfan precis. Jag undrar hur i helvete filmer som denna har kunnat laddas ner på min dator och jag undrar varför dem inte går att radera. Någon dataexpert som vill förklara? Jag försökte desperat att hitta lite hjälp, i all denna panik, men gjorde nog fel som valde Patrik Kinnunen. "Hej, hjälp mig. Jag har en porrfilm på min dator och.." Han avbröt mig med "Det har väl alla!" Jävla skitkommentar. "Nej, inte jag. Vad ska jag göra?" fortsatte jag, och hoppades på att han skulle förklara hur den kommit dit och sedan tala om hur man raderade skrivskyddade filer, men han svarade istället helt oberörd "Kolla på den". Jag log, för PK är samma vanliga gamla PK, och alltså inte till vidare stor hjälp. Jag fortsatte med Gabriel. "Hej, jag har porr på min dator, kan du hjälpa mig?" försökte jag. "Inte ens jag har porr på min dator, Lina. Måste kila". Jag log igen. Lovely. PK tycker jag ska börja kolla på porr, och Gabriel tror redan att jag gör det. Jag älskar det. Mandy, jag saknar dig. Du skulle ha kommit över och slagit sönder min dator, sen skulle vi dragig ihop en rättegång mot limewire tillsammans, utan att lyckas. Nu sitter jag här och funderar på hur jag ska hitta alla porrfilmer som kanske gömmer sig bland mina filer, hm. Pappa, kan du vara till större hjälp än dessa jämngamla pojkar, må tro? Hoppas. Call me.
2 januari 2010
Jag mötte 2010 med glädje och 2010 tar mig med storm. Ingenting känns fel och jag är pepp på livet. Jag har framtidsplaner (dock utan tidskrav och fokus) som bara är en aning omöjliga och erkänner att jag börjar älska livet mer och mer. Igen. Jag saknar Orup men lever på tanken att snart vara hemma igen. Jag älskar NY och lever på tanken av att jag ännu är här och kommer vara här i 20 hela dygn till och kan komma tillbaka när som helst! Jag räknar ner mina dagar i NY på alla mina fingrar och tår tillsammans idag, men trycker i med stämman i raden "it's never easy to leave new york" i låten som spelas på mitt spotifykonto. Även det är sanningen. Det kommer inte vara lätt att se manhattan from the sky. Det finns några själar i denna stad som jag kommer gråta floder över. Seraina och tårar är ett stensäkert drag. Hon har satt sig fast på mitt minne som ingen annan, och jag kommer sakna henne och hennes humor. Exempel från nyårsafton: Sereina till Rasmus, efter några glas champagne. - Hi, oh, you are from sweden, haha, vill du ha en avsnugning? (Ja, hon säger avSNUGning, och inte avsugning, för hon kan egentligen inte prata svenska och petar in egna stavelser överallt!) -Noo? I guess?, svarade Rasmus med en blick som avslöjade att hans tankar tänkte "Vafan, oj, ska man säga ja eller nej? Vilket erbjudande, vilken tjej. Är hon ens svensk, varför böjer hon svenskan helt galet, vad är det där för brud egentligen?" Sereina fortsatte glatt med "Ok, vill du ha en pepparkaka?" Rasmus brast ut i gapskratt och jag kunde inte låta bli att vika mig dubbelt och falla hejdlöst mot golvet, tacka gud för att jag fått chansen att lära känna denna underbara brud, och älska tillvaron. Konversationen fortsatte med "Hyr maar du? Bra, hur mår du själv? Jag mar acksa braw!" medan jag satt kvar på golvet och log åt deras svensk-sweichiska samtal. Den där bruden är klockren, tänkte jag där jag stod och lyssnade på när Sereina tömde hela sitt svenska ordförråd på mindre än 60 sekunder. "Tack sa myckä, kåårv med brod, jag är kååöt, vi ses brorsan, käka myror, aaajöö". Sen fladdrade hon vidare i vimlet. Rasmus såg chockad men nöjd ut. Jag är också nöjd. Nu ska jag ringa och väcka kostymnissen RB, även kallad Chip (efter en strippa på time square!) Hoppas hans högt snarkandes dejt har gått hem vid den här tiden.
2010
Tvåtusen tio. Tjugo tio. Två noll ett noll. Nytt år, nya möjligeheter, nya drömmar, nya planer och nya besvikelser. Jag ser frame mot detta kommande år, som redan för tre timmar sedan började mycket bra. Kanske så bra som det bara går. En snygging med nystruken skjorta och omsorgsfullt knuten slips hämtade upp mig och sen bad det av mot nya tider. Time Square var crowded för Lady Gaga var på plats, och 48onde gatan fylldes med folk inpå kvällskvisten. Rasmus och Lina (jag skrattar varje gång jag hör eller ser Rasmus, för det påminnner mig om min lillebror hemma i Sverige som jag saknar och älskar) tröck in en pastamiddag någonstans på nått mysigt ställe innan nyåret vågade sig fram och det bar av emot champagne och 2010-glasögon som blinkade med ett ljussken som skulle kunna ge vilken stadig person som helst ett psykanfall ganska snabbt. Älskar alla onödiga prylar turister i USA köper. Boende (som vi) också. Mycket skratt och mycket musik med människor jag värdesätter högt på denna jord gjorde min kväll. På tolvslaget fick jag känslan av att jag jag aldrig i livet vill lämna dessa människor och denna plats. Jag har precis upplevt mitt mest lyckade tolvslag. Högt högt högt uppe på ett höghus i NY drog vi till med "here in neeeeew yooooorrrkkkk, the lights will inspire youuuuu, make you feel brand new, cuz you're in Neeeeew yoooork"-låten (som för övrigt heter 'Empire state of mind' och framförst av Jay-Z) och en hel del bamsekramar. Vissa pussades, andra passade. Gissa kategori själva. Efter timmar med efterfest och mera dans, sång och skumpa delade jag och Rasmus som vanligt på en taxi för att ta oss hem till vårat hak i Jersey. Jag älskar NYC's gula taxibilar, att jag har blivit grym på att vinka in dem och att Rasmus har precis lika liten aning som mig om vart vi befinner oss för tillfället. Tvärgata, so what? 8 avenue, 41th street, please. "Thank you sir" klingar välbekant i mina öron när vi stiger ur taxin och jag berömmer Rasmus i tankarna för att slänga sig så otroligt fint med orden varje dag. Omedvetet. Han bara är sådär allmänt trevlig och noggrant uppfostrad, nästan så jag blir lite avundsjuk på hans beteende och världsvana storstadsstil. Vi landade utanför mitt hus och chaffuörens ord var inte endast tips utan egentliga krav. "Walk her to the door, make sure she doesn't fall". Jag log åt Rasmus medvilliga "walk her to the door"- blick och tackade gud ännu en gång för omtänksamma pojkar på denna jord medan jag bestämde mig för att en kindpuss var ett bättre alternativ. Mannen från Svea rike öppnar redan bildörrarna åt mig och offrar att tappa sina fina 100% skinnhanskar i vattenpölar för min skull, och det är more than good enough! Nu har klockan slagit 4 am i NY och en lagomtidigt röd-dag-i-kalendern-frukost serveras i långa landet falukorv samtidigt som jag säger gonatt och tackar för den bästa kvällen på länge! Xoxo, hugs and kisses. Gott nytt år. Happy new year.
NEW YEARS EVE IN NEW YORK CITY, BABE
Drop the ball på Time Square kl 12 pm en nyårsafton är någonting som jag kan se fram emot. Enligt Gabriel är NYC och just the countdown till det nya året på Time Square det näst bästa nyårsfirandet i värlen, tätt efter Rio där de spårar totalt. Jag ska dit, jag ska skrika rösten hes på nerräkningen sista minuten, jag ska lyssna live på Lady Gaga och Talor Swift, jag ska stirra mig blind på Toshibas storbildsskärmar när nedräkningen satt igång och jag ska frysa både fötter och fingar av mig. Jag ska krama en främling på tolvslaget i brist på annat och hoppas på att det nya året blir ett toppenår. Sen är frågan var partyt hålller hus? Amerikanerna i Brooklyn eller svenskarna (med mer) från Broway dance center på 48street? Förvirringen är stor och alternativen fler än fingrar på båda händerna. Nyår i New York ska bli storslaget och jag har inte ens en partyklänning än. Jag ska ringa Rasmus Björk (HAHAHAHA!) nu, och fråga om han vill följa med och välja ut en snygg outfit till en snygg brud. Han har bra smak och är ett gott sällskap. New Jersey-bor stay together a night like this, så han ska också få välja vart kvällen tar oss! Time Square får han dock inte välja bort, för det har jag redan bestämt utan att tänka mig för. En miljon m'nniskor börjar redan (klockan 11.38 am!?) samlas i mitten av NYC, och rykten säger att det är fler människor än vanligt som kommer räkna ner till tolvslaget med mig etta år. Kolla in filmklippet från förra årets 'drop the ball' så hajjar ni var mitt pepp-som-fan-humör kommer ifrån. Tänk er, 2010. kan inte bli speciellt mycket bättre. Eller jo, om de slutar snöa och om Rasmus bjuder mig på sitt svenska lösgodis, då, då har vi nåt det ultimata. Gott nytt år, vänner och ovänner.
Jag är ledig, fri som en fågel, helt lost
Tills jag börjar jobba igen, vill säga. Dessa dagar, dessa veckor, ja alla dessa timmar ska tillbringas i njutning av frihet. Efter dessa njutningsbara veckor jobbar jag åter igen några dagar, men bara några få, för sedan packas väskorna igen. I am heading back to Sweden. Sorligt men sant. Mitt eget val. Jag ångar det inte alls, men vet redan nu vad jag kommer att sakna. Mycket kommer jag garanterat sakna så pass att tårarna kommer smygande. Jag har byggt upp ett helt nytt liv i NY, det gör mig lite förvirrad och förvånad. Annat kommer jag inte ens minnas när jag vänt på klacken. Att jag igår tog helt fel buss igår när jag skulle ta mig till NJ från manhattan efter en mycket trevlig dag med Eben Smith kommer jag minnas länge. (Dagen i sig var också minnesvärd, en toppendag med grillor och stadens bästa varma choklad på cafeet 'MUD' nånstans downtown, fastän lite kall) Att jag ofrivilligt hamnade flera mil ifrån mitt eget hus för att jag missade att notera bokstaven R bakom min egen vanliga busslinje kommer sitta kvar starkt i minnet. Att jag därför blev bjuden på middag av en snygging till advokat som inte hade tagit fel buss utan var påväg hem är också något jag kommer ha med mig i bagaget många år. Ett misstag som kan bli så rätt. Jag hade en trevlig kväll, trots min lilla R-miss. Tips till Gry: Kolla alltid noga att du tar buss 66 och inte 66R, för det är en direktbus till West Orange, och där bor du garanterat inte. Där bor bara en snyggaste och absolut trevligaste advokaten (amerikan, tro det eller ej!) jag nånsin sett. Du ska få arva hans nummer när du kommer hit och jag flyger hem. Det enda jag älskar med amerikaner är att den är uppfostrade att ta hand om flickorna. "Let me hold the door, can I take your coat=, forget about it - ofcourse I'll pay for the dinner, may I help you with your heavy bags", Ni fattar. Ingen svensk man jag vet har nånsin erbjudit sig att ta min jacka när vi kommer in nånstans där man förväntas ta av sig den, och ingen svensk man har heller erbjudit sig att hålla upp dörren och med orden "ladies first" låta mig gå in före. Någon riktig pärla man hittat nån gång har säkert erbjudit sig att betala för fikan (för att de har sett på film att det är så det går till!) men vet ni vad, det känns så fejk när man råkar på detta i vårat avlånga land. Om den där pärlan som jag snackar om nu alltså erbjuder sig att betala för hela kalaset känns det så taget och ofrivilligt att det blir pinsamt. I USA är det så självklart att man inte ens gör ett försök till protest. Just can get enough. Detta är vad jag älskar med amerika.
Idag, denna vacka torsdag, tog jag en trip till manhattan åter igen. Matilda Lissdaniels och Jesper Mann är på besök i NYC och det får jag självklart inte missa en sekund av. Lunch stod på menyn och lunch en solig dag i soliga New York tackar jag inte nej till. Rasmus Björk från älskade NJ var också inräknad och att vi plöstligt hade samlat ett helt falu-gäng i NY kändes roligt. Applebee's, en klar favorit. Har idag ätit bästa cescarsalladen, men bästa sällskapet. Fin kombo. Efter mycket långdragen shopping på 5th avenue på Mr. Mann's begäran var mina fötter lika trötta som huvudet. Jag tror att allas fötter och huvuden, utan Jespers, var helt slut. Han hade inte fått nog vid detta öag och hans shoppingfingrar hade tydligen inte slutat klia fastän påsarna avslöjade inköp från både Zara's, Abercrombie&Fitch och H&M. Vi lät han springa in på några till affärer medan vi andra satt och slappade vid ingången. Efter några minuter kom han tillbaka och erkände att till och med "Rut och Knut" i Dalarna är mer hipp än den där affären han bestämt skulle dra sig igenom. Då gav vi upp. Jag och NJ/Falu-Rasmus vinkade trött hejdå till mitt manhattancrew och delade sedan på en taxi, eftersom jag ville komma hem så fort som möjligt. Imorgon är det nyår i New York, och det blir spännande. Rasmus och Lina är ett NJ-gäng som jag gillar och ska stick together imorgon, vart än vindarna bär, så nu ska jag lämna bloggen för att återgå till våran super-nyårs-planering! Gonatt. xoxo
Idag, denna vacka torsdag, tog jag en trip till manhattan åter igen. Matilda Lissdaniels och Jesper Mann är på besök i NYC och det får jag självklart inte missa en sekund av. Lunch stod på menyn och lunch en solig dag i soliga New York tackar jag inte nej till. Rasmus Björk från älskade NJ var också inräknad och att vi plöstligt hade samlat ett helt falu-gäng i NY kändes roligt. Applebee's, en klar favorit. Har idag ätit bästa cescarsalladen, men bästa sällskapet. Fin kombo. Efter mycket långdragen shopping på 5th avenue på Mr. Mann's begäran var mina fötter lika trötta som huvudet. Jag tror att allas fötter och huvuden, utan Jespers, var helt slut. Han hade inte fått nog vid detta öag och hans shoppingfingrar hade tydligen inte slutat klia fastän påsarna avslöjade inköp från både Zara's, Abercrombie&Fitch och H&M. Vi lät han springa in på några till affärer medan vi andra satt och slappade vid ingången. Efter några minuter kom han tillbaka och erkände att till och med "Rut och Knut" i Dalarna är mer hipp än den där affären han bestämt skulle dra sig igenom. Då gav vi upp. Jag och NJ/Falu-Rasmus vinkade trött hejdå till mitt manhattancrew och delade sedan på en taxi, eftersom jag ville komma hem så fort som möjligt. Imorgon är det nyår i New York, och det blir spännande. Rasmus och Lina är ett NJ-gäng som jag gillar och ska stick together imorgon, vart än vindarna bär, så nu ska jag lämna bloggen för att återgå till våran super-nyårs-planering! Gonatt. xoxo
I don't kiss married guyes.
Good night kiss? I don't think so babe! Jag träffade en pretty strange man utanför Starbucks idag, när jag sprang viktiga ärenden och mindre viktigare ärenden. Han satt utanför vårat lilla cafe i Upper Montclair och när jag i all hast skyndade mig ut genom dörren för att springa vidare hörde jag grabben säga "Hey" right behind me. Jag vände mig om, smått förvånad. Hi, slängde jag snabbt ur mig. Whats you name, fortsatte Michael, som han vid detta lag faktiskt kallas. Där började konversationen och den fortsatte i ungefär 12 timmar efter detta lilla hej. Jag hade en pretty exciting day, och jag skrattade a lot. Den där grabben är way to much, öppnar dörrar och tar emot jackor, precis som en amerikans pojk gör, but its pretty cute. Jag som hade bestämt mig för att göra något bra av de sista veckorna i US and A bjöd med honom till NYC. Vi hade en bra dag, vi gjorde a lot of good stuff. Vi hade ett par riktigt bra kaffepauser och lite middag på det. Vi köpte en basker och mr frisör erbjöd sig att klippa mitt hår. Jag tackade nej för idag, även fast en kort page lockar. Skulle go great with my new hat. Vi köade i timtal för lite skridskoåkning i Bryant Park och på det några timmar för att kunna njuta av utsikten från Empite state building. Jag åkte cykeltaxi och enjoyed my day. Kvällen avslutades i Eagle rock, precis vid Montclair, NJ. En utsiktsplats över hela Manhattan skyline och en minnesplats för alla människor som dog när tvillingtornen rasade år 2001. Alla offer var uppradade med namn och ålder. Jag är ganska chockad. Jag förstod inte för 9 år sedan hur många amerikaner som faktiskt gick bort den dagen, men idag ser jag denna katastrof på ett helt annat sätt än jag gjorde på tv-rutan i Sverige den 11 september. Poor people, jag känner ett otroligt medlidande nu. Jag fick precis skjuts hem och jag tackade vänligt men bestämt nej till en godnattpuss av en kille som för tillfället ligger i skillsmässa. Han är gift och hade han inte varit det hade jag ändå inte velat tagit emot en godnattpuss, men nu hade jag iallafall en mycket god anledning till att kunna tacka nej med gott samvete. Det är hans dumma val att ha gift sig en gång i tiden, way to early. Jag skulle absolut inte kalla dagen en date, men jag har precis fått en helt ny amerikans vän during this day och är pretty proud about that. Its so easy to make new friend, you just have to have your eyes and minds wideopen. Tack för en trevlig dag.
Tusen hål i nacken, babe
Julhelgen är över och presenterna fyller hela vårat matsalsrum. Jag skämtar inte om jag säger att Noah har fått minst ett tjugotal jättestora trucks i form av brandbilar (eftersom de är både min och hans favorit!) och lika många police och constructor trucks. Autumn har fått dyra american girl dockor med alla möjliga ombyten som du kan tänka dig. Hennes dockor har en större garderob än jag har och hennes kläder är ändå mycket mindre än mina kläder är. Puzzel i överflöd och lego i propotioner som är hemska. Imorgon ska Natalie skänka bort tre fjärdedelar av alla presenter och jag tycker hon är pretty smart som tänker på att barnen i staterna som skulle göra nästan vad som helst för så lite som en enda legobit, samtidigt som hon tänker på att inte skämma bort sina barn för mycket. Okej, dessa barn får allt de pekar på, kind of, men ändå, det finns en vettig tanke bakom den kommande handlingen. Noah is angry som inte får behålla sina leksaker, men att kunna dela med sig till bättre behövande är en viktig del av livet och han kommer säkerligen tacka sin mamma för detta om ett par tio år. Idga gråter han floder över sina kopior av brandbilar som står uppradare i lekrummet. Han är en smart treåring för han har redan förstått att dem inte finns kvar i hans ägor imorgon. Tough life.
Imorse fick jag min genom tiderna bästa uppvakning någonsin. Noah och Autumn var olagligt upstairs och tog sig illa kvick till mitt rum. De knackade försiktigt på dörren och jag ignorerade dessa nästan ljudlösa knackningar i förhoppning om att de trodde jag sov. "Se upp i backen, tusen hål i nacken!" väste två små knattar vid varsitt öra, strax efter. Det är kind of de enda svenska ord jag har lärt dem så de drog till med det lilla ordförråd de har. Jag trodde jag skulle dö av skratt. All våran pulkaåkning har gett fina färdigheter märker jag. De kan säga allt de behöver kunna säga. Watch out, or blame yourself. Jag älskar dessa ungar.
Imorse fick jag min genom tiderna bästa uppvakning någonsin. Noah och Autumn var olagligt upstairs och tog sig illa kvick till mitt rum. De knackade försiktigt på dörren och jag ignorerade dessa nästan ljudlösa knackningar i förhoppning om att de trodde jag sov. "Se upp i backen, tusen hål i nacken!" väste två små knattar vid varsitt öra, strax efter. Det är kind of de enda svenska ord jag har lärt dem så de drog till med det lilla ordförråd de har. Jag trodde jag skulle dö av skratt. All våran pulkaåkning har gett fina färdigheter märker jag. De kan säga allt de behöver kunna säga. Watch out, or blame yourself. Jag älskar dessa ungar.
Jul jul strålande jul
Överträffande. Jag har haft en nästan precis lika bra jul som alla andra julaftonar, även fast jag befinner mig sex tusen mil ifrån mitt hem. Jag älskar min familj hela vägen runt jorden and then back again och trodde inte jag skulle palla mig igenom en julafton utan mina nära och kära. Jag tvivlade starkt den 23e december på att jag ens skulle överleva julhelgen när julkänslan var långt ifrån närvarande men blev glatt överraskad den 24e när min familj med hela släkten ordnar 'svensk julafton' för min skull, på min dag. Jag lagade köttbullar och potatis med brunsås och lingonsylt (kärlek till IKEA) till strax över 40 personer spridda över hela detta stora land, som för tillfället var samlade i vårat gigantiska hus. 'Two tumbs up, sweatheart' berättade Natalie till kocken efter att måltiden var avslutad. Jag håller med. Svensk julmat blev en succe, oja, och det glädjer mig att köttbullarna i torsdags blev grymt mycket bättre än köttbullarna jag bjöd fucking Koestlers på. (Rätt åt dem!) Vi spelade spel och hade allmänt trevligt, jag var tjurig över att behöva vänsta tills morgonen därpå för att kunna öppna julkapparna. Hm. Jag ringde Sverige och önskade god jul och sen somnade jag, i förhoppning om at snart få höra någon önska mig god jul.
Juldagsmorgonen kom till slut, och plötsligt var vi tillbaka i ruta 1 - julafton. Merry Christmas hälsningar ekade över hela NY, om jag får säga det själv, och julkänslan kom också krypande lite smått. (Dock bara smått!) Julgranen som så gott som vilade på berget av julklappar lyste så vackert och min julstrumpa var fullproppad med alla möjliga nödvändiga prylar, så som presentkort lite varstans och chocklad som är dyrare än de flesta av mina vinterskor. Jag fick massvis med kashmirstrumpor och leggings i min stocking också, och prislappen (som ingen bryr sig om att ta bort på presenter i USA) avslöjar att mina fötter just för tillfället varms av tre hundra svenska kronor. Hemskt skönt slöseri, må jag säga. Jag fick presentkort laddade med shopping för några hundra dollar också, så snart ska jag ut och leva lyx. En jättemysig stickad grå (helt underbar) tröja i kombo med en svart stickad polo-kind-of-tröja är favoriten, vilken kommer från Autumn och Noah. Någonting säger mig att Natalie är inblandad också, för bara hon prickar så grymt rätt i en lina-like-affär. Talbots. Presentkortet kommer få en skymt av talbots kortläsare inom kort. Snart ska vi till Dutches county och samma herrgård som på thanksgiving, för att slappa i några dagar. Det ska bli lika mysigt som vanligt och jag är glad över att alla urgulliga tvillingpar (Gry, du kommer gilla det skarpt!) tillhör släkten och livar upp stämningen. Jag är glad att jag är här i denna stund, jag är glad över att vara ha semester i närmare två veckor från och med igår pch jag är glad över att det är 27 dagar kvar tills jag landar på Arlanda flygplats. Blandade känslor. Gott nytt år, vänner.
Juldagsmorgonen kom till slut, och plötsligt var vi tillbaka i ruta 1 - julafton. Merry Christmas hälsningar ekade över hela NY, om jag får säga det själv, och julkänslan kom också krypande lite smått. (Dock bara smått!) Julgranen som så gott som vilade på berget av julklappar lyste så vackert och min julstrumpa var fullproppad med alla möjliga nödvändiga prylar, så som presentkort lite varstans och chocklad som är dyrare än de flesta av mina vinterskor. Jag fick massvis med kashmirstrumpor och leggings i min stocking också, och prislappen (som ingen bryr sig om att ta bort på presenter i USA) avslöjar att mina fötter just för tillfället varms av tre hundra svenska kronor. Hemskt skönt slöseri, må jag säga. Jag fick presentkort laddade med shopping för några hundra dollar också, så snart ska jag ut och leva lyx. En jättemysig stickad grå (helt underbar) tröja i kombo med en svart stickad polo-kind-of-tröja är favoriten, vilken kommer från Autumn och Noah. Någonting säger mig att Natalie är inblandad också, för bara hon prickar så grymt rätt i en lina-like-affär. Talbots. Presentkortet kommer få en skymt av talbots kortläsare inom kort. Snart ska vi till Dutches county och samma herrgård som på thanksgiving, för att slappa i några dagar. Det ska bli lika mysigt som vanligt och jag är glad över att alla urgulliga tvillingpar (Gry, du kommer gilla det skarpt!) tillhör släkten och livar upp stämningen. Jag är glad att jag är här i denna stund, jag är glad över att vara ha semester i närmare två veckor från och med igår pch jag är glad över att det är 27 dagar kvar tills jag landar på Arlanda flygplats. Blandade känslor. Gott nytt år, vänner.
När vi närmar oss jul
Snart, väldigt snart dessutom, kommer mina tårar trilla ner mot marken. Snart, väldigt snart, firar jag min första jul utan min familj. Sex tusen min ifrån mina nära och kära. På andra sidan jorden. Tack gode gud för att jag har The Wolfsen Family att luta mig emot när det känns tungt. Dem är näst bäst (efter min egen familj!) i hela vida världen. Pepparkakorna (vilket var en överraskning till mig från Natalie) är bakade, men det är fejkpepparkakor. Dem har inte ens samma färg och absolut inte samma smak. Jag tackade hjärtligt och menade det också trots en liten besvikelse, för det är väl tanken som räknas ändå. Sugar cockies heter kakorna by the way. Dem smakar helt okej och är grymt roliga att dekorera. Julmusten och glöggen och lussebullarna är inköpta idag, i sista minuten, från IKEA på Swedenway. Presenterna är inslagna och jag har aldrig i hela mitt liv sett så många hundra klappar under en gran. Jag förstår såhär i efterhand varför Brad var så angelägen om att hitta en enorm gran att hugga. Han är antagligen van vid att ta emot paket skickade från hela landet, strax innan jul. Julstrumporna hänger på sina platser vid öppna spisen och detta år finns där en strumpa med glittriga bokstäver smo avslöjar att även jag har en stockingpresent att öppna. Julutstyrseln ligger färdigstryken coh väntar på den rätta stunden. Julkalendern har precis blivit tom på chocklad (ja, jag tjyvåt den sista redan idag!). Släkten är på ingång och rummet är inom kort proppat med glada amerikaner och deras julkänslor. Imorgon bjuder jag 41 amerikaner och en fransyska på köttbullar med lingonsylt och brunsås. Det mesta som handlar om jul verkar ha ordnat upp sig, även fast mina nära och kära inte infinner sig i min närhet i denna stund. Det finns faktiskt bara ett problem i dagsläge - julkänslan går inte att varken köpa eller fejka. Den är inte här och kommer inte smygande hur många julsånger jag än spelar på mitt älskade Spotify. Det är inte konstigt. Imorgon när jag vaknar upp i min säng, på självaste julafton, kommer inte en jävel hälsa mig 'God jul'. Ingen kommer ge min gröt med kanel och socker och ingen kommer vänta vänta vänta på tomten som så småning om smyger förbi utanför fönstret och trillar pladask i en driva snö när han svänger runt vedboden. Ingen amerikan kommer fira jul på det jag allar julafton. 24e december, pyttsan. Andra bullar gäller här. Dagen kommer, tro mig, tröstar alla. 25e är inte heller allt för långt borta, lugna ner dig fröken, hör jag folk säga. 'Den som spar han har' säger en annan. Denna jul kommer kanske bli helt godkänd, men den kommer aldrig ha samma känsla som mina tidigare julhelger har haft. Sorligt men sant. I juletider längtar jag hem lite extra mycket, och jag tror ni förstår varför. Jag trodde inte att jag var such a sucker for christmas, men svenska traditioner har tydligen satt sina spår. Rätt djupt. God jul Sverige. Merry Christmas US and A (in two days, suckers!)
Höjden av dåligt samvete
är när man ringer till pizzerian och beställer det gamla vanlig och hon på andra sidan luren säger "home delivery to 310 Upper Mountain, right?". Jo, ah, yes, klämde jag ur mig, smått förstummad av förvåning. Känner hon igen mig? Fast jag beställde på telefon? Hur sjutton har hon så koll, hon ser mig ju inte ens? Man börjar ju undra om man beställer pizza för ofta när damen på pizzerian kan koppla ihop min röst med min adress. Aj. Amerika säger jag bara. För mycket.
För mycket är också vinterväder för barn som växt upp i soliga Californien och aldrig förut varit med om att få snö innanför tröjan. Mina knattar blir panikslagna av tanken på att sätta på sig vantarna och livrädda för det vita täcket som lagt sig över New Jersey. Vilken sorglig uppväxt om man är rädd för snö, suckar jag när Noah gallskriker någon om att jag ska bära honom i mina armar för att han inte vill få snö på sina snow boots. Jag skrattar och de grinar, medan vi traskar i snön på våra sex fötter, påväg hem från dagis. Jag kan inte hålla skrattet inne, tycker det låter så otroligt roligt när han säger "Jag fryser Lina Ulrikiiiiiiiiiiii", fast jag mycket väl vet varför han säger det. Jag fryser också, huden knottrar sig ibland under jackan, när en vind drar förbi. Dock verkar det som att hans värld ska gå under i vintervädret. Inte som att han kan klara sig den korta biten från dagisdörren till bilen utan att dö av förfrysning. Otroligt kul.
En annan sak som också är otroligt roligt är att Autumn 3 år var den första att kommentera min nyinköpta mössa från GAP. Jag kom in på dagis och som vanligt springer hon det fortaste hon kan genom hela lekrummet för att slänga sig i mina armar och högt och tydligt ropa "heeeeeeeej dååååååååå" till alla som fick nitlotten att stanna ett tag till. Idag var historien annorlunda. Hon gick sakta genom rummet med en inspekterande blick. Jag blev lite orolig där ett tag, att hon var sjuk, för hon var inte sig lik. Sen sprack ansiktet upp i det gamla vanliga flinet. "Ohh, Lina, your hat is very nice. Do you mind if I borrow it some day?" var det första som smet förbi hennes små läppar idag. Alla lärare skrattade så de kissade på mig, och jag kunde bara konstatera att 'Thats my girl!'. Underbar tjej. I bilen frågade hon igen, eftersom jag aldrig svarade på på fårgan angående att låna ut mössan. Den här mössan är för grown ups förklarade jag medan jag tänkte 'Inte en chans babe, denna mössa kostade mig mer än flygbiljetten hem till Sverige, kind of'. Puss på henne. Och på Noah som vid detta lag störtgrinade för att han skymtade nån snöflinga på sina byxor.
För mycket är också vinterväder för barn som växt upp i soliga Californien och aldrig förut varit med om att få snö innanför tröjan. Mina knattar blir panikslagna av tanken på att sätta på sig vantarna och livrädda för det vita täcket som lagt sig över New Jersey. Vilken sorglig uppväxt om man är rädd för snö, suckar jag när Noah gallskriker någon om att jag ska bära honom i mina armar för att han inte vill få snö på sina snow boots. Jag skrattar och de grinar, medan vi traskar i snön på våra sex fötter, påväg hem från dagis. Jag kan inte hålla skrattet inne, tycker det låter så otroligt roligt när han säger "Jag fryser Lina Ulrikiiiiiiiiiiii", fast jag mycket väl vet varför han säger det. Jag fryser också, huden knottrar sig ibland under jackan, när en vind drar förbi. Dock verkar det som att hans värld ska gå under i vintervädret. Inte som att han kan klara sig den korta biten från dagisdörren till bilen utan att dö av förfrysning. Otroligt kul.
En annan sak som också är otroligt roligt är att Autumn 3 år var den första att kommentera min nyinköpta mössa från GAP. Jag kom in på dagis och som vanligt springer hon det fortaste hon kan genom hela lekrummet för att slänga sig i mina armar och högt och tydligt ropa "heeeeeeeej dååååååååå" till alla som fick nitlotten att stanna ett tag till. Idag var historien annorlunda. Hon gick sakta genom rummet med en inspekterande blick. Jag blev lite orolig där ett tag, att hon var sjuk, för hon var inte sig lik. Sen sprack ansiktet upp i det gamla vanliga flinet. "Ohh, Lina, your hat is very nice. Do you mind if I borrow it some day?" var det första som smet förbi hennes små läppar idag. Alla lärare skrattade så de kissade på mig, och jag kunde bara konstatera att 'Thats my girl!'. Underbar tjej. I bilen frågade hon igen, eftersom jag aldrig svarade på på fårgan angående att låna ut mössan. Den här mössan är för grown ups förklarade jag medan jag tänkte 'Inte en chans babe, denna mössa kostade mig mer än flygbiljetten hem till Sverige, kind of'. Puss på henne. Och på Noah som vid detta lag störtgrinade för att han skymtade nån snöflinga på sina byxor.
Sinusus
Jag har mått okej, kanske inte toppen, men ändå helt okej, de senaste tre dagarna, trots bihåleinflammation. Jag äter tappert mitt antibiotika som är jordgubbs-smaksatt, (ja, de smaksätter även medicin för vuxna i USA, haha!) och hoppades på förbättring. Sen började jag snyta blod. Jag ringer alltid Maria när jag behöver ett vettigt svar. "Det är nog inte jättefarligt, säkert näsblod" sa hon, och jag nöjde mig med det och fortsatte snyta blod. Sen började det droppa hejdlöst, nästan rinna, igår kväll. Det här är ju vidrigt att skriv i en blogg, uuh. Det var inte näsblod, utan medicinen som jag äter (som ska göra så mina blodkärl i bihålorna efter snor-sugningen inte spricker) hjälper inte. Sjukhuset igen, denna gång nattlig tur i två decimeter snö. Sakta och inte ett dugg säkert. Nu medicin, som koagulerar blod, yes. Jag hatar amerikas kostnader för sjukhusbesök, för vet ni vad, jag kommer inte ens ha råd att betala min biljett hem till Svea rike efter att jag blivit kvitt denna bihålinflammation. Trycket bakom pannbenet är självklart tillbaka (men oroa er inte, det är inte snor längre) för det är bara vanligt blod som håller på att fylla ut bihålorna i ett försök att få mig förbannad och frisk. So long for now, jag ska fira Brads födelsedag nu. Smutsig. Oduschad. Jag får inte duscha på tre dagar från och med igår, för att skiten i huvudet ska få en ärlig chans att läka. Det ingen vet är att jag inte hade duschat dagen innan heller. Stackars brad som får ha kalas med en stinkande nanny vid sin sida. På onsdag ska jag duscha igen, jippi. Han borde kanske flytta fram kalaset, för allas bästa. Nu ska jag gå ner till Natali för att få lite medömkan. So long for now.
"You play with fire and you might get burned"
Jag vinner alltid Det beror på att jag är en brud. Jag skrattar mig lycklig idag och Sandra är den enda som bär hemligheten långt inne i sitt hjärta, där den ska stanna. Jag tackar för det mest givande telefonsamtalet på länge och är ganska nöjd med tilllvaron om än lite irriterad över januaris schema. Dagens lärdom "dålig tajming är bättre än ingen tajming alls". Han är inte så klok som jag får honom att låta, haha, men förbannat överlägsen ändå. Nog om det.
Idag drog den väntade och fruktade stormen in över NY och NJ. Den började från Virginia igår och flyttade sig otroligt sakta men säkerligen säkert upp genom landet, stat för stat. Alla i min delstat har panik idag, för det är 'snöstorm'. För att säga det på svenska vill jag översätta till 'det snöar helt normalt'. Det är decennier ifrån storm för flingorna faller så fint. Dock är kaosen och paniken stor. Knappt 1 dm snö täcker marken och varningen som går från hushåll till hushåll per telefon lyder ungefär som följande. "It's a storm outside, please don't leave your house. No no, you can hardly oper your door, its sooooo much snow". Jag skrattar tills jag får magknip och min värdfamilj kollar irriterat på mig som inte tar den allvarlig situationen ens på lite allvar. Det känns som en skämt att varenda kotte tidigare idag skyndade dig i panik till mataffären och fylllde upp vagnar efter vagnar med konserver för att klara sig igenom de kommande dagarnas snöoväder, när de inte kan lämna huset. Vet ni vad? Detta skulle kunna vara en oturlig majdag, för det är inte värre än så. Vi har till och med plusgrader så inom kort är snön borta igen. Jag förstår inte vartifrån paniken och all uppståndelse kommer. Till och med Natali verkar ha fått fatt i sina nerver. Hon säger mer skarp röst "från och med idag går ingen ut genom huset ensam, jag vill ha min familj kvar". Fjanterier, nästan suckar jag. Imorgon ska jag bryta hennes regel och bygga en snögubbe helt för mig själv i den otroligt djupa och livsfarliga snön som täcker våra utemöbler. God bless vinterdäck förresten. Eftersom inte vinterdäck existerar här känner jag lite medlidande i traffiksvårigheterna. Det vill säga om det snöar följande tre dagar non-stop. Då, om tre dagar, då kanske vi kan börja prata om hur vidare man tar sig ut för våran driveway eller inte. Prisat vare svenska snö-kulturen. Tummen ner för amerikanernas hantering av en liten gnutta snö.
Idag drog den väntade och fruktade stormen in över NY och NJ. Den började från Virginia igår och flyttade sig otroligt sakta men säkerligen säkert upp genom landet, stat för stat. Alla i min delstat har panik idag, för det är 'snöstorm'. För att säga det på svenska vill jag översätta till 'det snöar helt normalt'. Det är decennier ifrån storm för flingorna faller så fint. Dock är kaosen och paniken stor. Knappt 1 dm snö täcker marken och varningen som går från hushåll till hushåll per telefon lyder ungefär som följande. "It's a storm outside, please don't leave your house. No no, you can hardly oper your door, its sooooo much snow". Jag skrattar tills jag får magknip och min värdfamilj kollar irriterat på mig som inte tar den allvarlig situationen ens på lite allvar. Det känns som en skämt att varenda kotte tidigare idag skyndade dig i panik till mataffären och fylllde upp vagnar efter vagnar med konserver för att klara sig igenom de kommande dagarnas snöoväder, när de inte kan lämna huset. Vet ni vad? Detta skulle kunna vara en oturlig majdag, för det är inte värre än så. Vi har till och med plusgrader så inom kort är snön borta igen. Jag förstår inte vartifrån paniken och all uppståndelse kommer. Till och med Natali verkar ha fått fatt i sina nerver. Hon säger mer skarp röst "från och med idag går ingen ut genom huset ensam, jag vill ha min familj kvar". Fjanterier, nästan suckar jag. Imorgon ska jag bryta hennes regel och bygga en snögubbe helt för mig själv i den otroligt djupa och livsfarliga snön som täcker våra utemöbler. God bless vinterdäck förresten. Eftersom inte vinterdäck existerar här känner jag lite medlidande i traffiksvårigheterna. Det vill säga om det snöar följande tre dagar non-stop. Då, om tre dagar, då kanske vi kan börja prata om hur vidare man tar sig ut för våran driveway eller inte. Prisat vare svenska snö-kulturen. Tummen ner för amerikanernas hantering av en liten gnutta snö.
Ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut.
Jag sitter och tittar på Blue's alpabet power med två snorungar samtidigt som jag bloggar och reflekterar över hur jag reagerar i alla bajs-i-blöjan-situationer. Fruktansvärt dåligt. Jag fullständigt hatar det, får kväljningar och tvingar mig själv att hålla andan medan jag torkar bort sticky poop från barnrumpor. Jag har lärt båda Autumn och Noah att säga "Saaben upp" när de lutar sig framåt och vill ha hjälp med själva rumptorkningen. Jag minns att mina föräldrar sa så åt mig och min bror när vi var små pluttar, men ärligt, jag har ingen aning varför. Kanske för att man ser ut som en SAAB när man befinner sig i den positionen. Trixigt. Om någon har en förklaring, förklara.
Idag började min final countdown, på riktigt. 33 dagar och några timmar. Jag har ett bokningsnummer som leder till en flygbiljett utan avbeställningsskydd. Notera utan. Alltid förut när jag har köpt flygbiljetter har jag haft avbeställningsskydd som en garanti, för säkerhets skull, om jag ångrar mig. Denna gång finns ingen återvändo, men det gör mig inte så mycket, eftersom jag på ett sätt ändå återvänder. Sverige. Jag är påväg tillbaka. Jag är påväg mot ett liv som jag förut trodde jag avskydde men minns hur mycket jag saknar nu. Jag är glad och lite nervös men mest arg över att inte komma hem innan jul. Jag får fira jul i USA, vilket i sig är ganska exciting, men hej, jag har aldrig firat jul utan min familj förut. Jag trodde inte jag var such a sucker for christmas, men dem teorierna motbevisas nu när jag sitter här på andra sidan jorden. Hm. Nu ska jag och Natali kolla på film, myspys och chips, wiho. Puss på er alla.
Idag började min final countdown, på riktigt. 33 dagar och några timmar. Jag har ett bokningsnummer som leder till en flygbiljett utan avbeställningsskydd. Notera utan. Alltid förut när jag har köpt flygbiljetter har jag haft avbeställningsskydd som en garanti, för säkerhets skull, om jag ångrar mig. Denna gång finns ingen återvändo, men det gör mig inte så mycket, eftersom jag på ett sätt ändå återvänder. Sverige. Jag är påväg tillbaka. Jag är påväg mot ett liv som jag förut trodde jag avskydde men minns hur mycket jag saknar nu. Jag är glad och lite nervös men mest arg över att inte komma hem innan jul. Jag får fira jul i USA, vilket i sig är ganska exciting, men hej, jag har aldrig firat jul utan min familj förut. Jag trodde inte jag var such a sucker for christmas, men dem teorierna motbevisas nu när jag sitter här på andra sidan jorden. Hm. Nu ska jag och Natali kolla på film, myspys och chips, wiho. Puss på er alla.
Sweden way
Jag har fått livsglädjen tillbaka, på nått sätt. Det känns löjligt att säga så, som om jag hade varit dödssjuk och sedan blivit frisk, men det är sanningen. De senaste 3 månaderna har jag varit så grymt opepp på livet, och inte velat göra någonting alls. Det har sina rötter. Nu vet jag vad som komma ska och jag känner nu att jag vill ta vara på mina sista 30 dagar i detta land. Jag kommer med hundraprocentig säkerhet att flytta tillbaka till NY senare i livet och i ett annat syfte (för denna stad är den bästa i världen!) men "so long for now", kommer jag få kläcka ur mig om sisådär en månad. Garanterat med tårar i ögonen. Nu tappade jag tråden, oj. Klockan är mycket för en barnflicka som börjar 5.30 om mornarna (ursökta dalmålsstavning). Idag var jag iallafall på ännu en dagsutflykt. Jag ställde in GPSen (som by the way är störd i hela huvudet) på 'sweden way' och tog mig till Ikea Svenska älskade Ikea. Vägen heter faktiskt sweden way på riktigt, och jag gillar det. Inne på Ikea känner jag mig riktigt hemma. Jag har alltid gillat affären starkt men på bortaplan känner jag en sammanhörighet och totally love affären. En arbetare med gul ikea-tröja kom fram till mig när jag stod och läste en en bok som var placerad som prydnad i en bokhylla som var till salu. "Sorry but is't a swedish book, höhö höhö. Did you know that Ikea from the beginning is from Sweden in Europe?" Jag log och svarade honom med en motfråga. "Did you know that I'm from sweden in Europe from the beginning?". Han vandrade iväg med svansen mellan benen så jag ropade 'sorry mr' efter honom. Inte jättesmidigt. Det var inte meningen att han skulle skämmas, det bara ploppade ur mig. Ledsen hörru. Hur som helst, det tog inte kol på mig. Jag vandrade vidare med största leende på läpparna. Jag som detta år precis som alla andra år har bestämt att inte köpa julklappar till alla jag känner slutade precis som ja, hm, alla andra år. Till fler än alla jag känner. Jag har hela mitt rum fyllt av inslagna och oinslagna julklappar. 7 dagar till julafton. 8 för amerikanerna. Jag gjorde mitt bästa och inhandlade både glögg, pepparkakor och julmust i ett tappert försök att få lite julpirr i kroppen. Julkänsla kan man tyvärr inte köpa, vilket blev dagens lärdom. Jag lärde mig fler saker idag också. 1. (ganska ointressant) Jag hittar bättre på åttafiliga vägar än vad min fucking GPS gör. Den virrar ju totalt och säger "sväng höger" när kartan på skärmen visar vänster. Jag höll på att få spader, rent ut sagt. Jag körde fel hundra miljoner gånger, för att överdriva rejält. Garden state parkway är inte världens minsta motorväg om vi säger så, men idag nådde jag iallafall bättre resultat än igår - jag slängde i mynten för vägavgiften lite mer världsvant än gången innan. Lovely. 2. Jag påbörjade resan mot ett av mina viktigaste mål i livet. Jag åt lunch på en restaurang (Ikeas egna med inbeställda köttbullar och lingonsylt) helt allena. Jag beställde min mat, lite smått orolig för det som skulle komma. Jag vandrade med skakiga ben helt ensam genom restaurangen i jakt på ett ledigt bord. Jag satte mig och pustade ut, tittade mig omkring, kände mig nervös. Tog av mig jackan väldigt långsamt för att inte verka nervös. Var störtnervös. Jag vet inte vad det beror på, att jag inte gillar att äta själv, men någonting säger mig att det inte skulle behöva vara så så länge till. Jag trodde att jag skulle känna mig ensam och övergiven, och att folk runt omkring mig skulle titta på mig med en blick som säger "hon har inga kompisar, stackars flicka, åh man skulle inte vilja vara henne, fan att behöva äta lunch själv, åååh så pinsamt". Jag är rädd för vad andra tycker. Inte oftast, men ibland. Idag, Sanningen är hård, som om gjuten i betong. Ingen tittade och jag kände mig ganska okej. Inte helt okej, men nära på. Jag åt inte speciellt mycket fortare än jag brukar bara för att skynda mig därifrån, nej inte alls, för jag tränade och tränade och tränade för att i framtiden nå mitt mål. Att kunna gå ut och äta ensam utan att känna mig besvärad. Jag är inte där än, men hej, det var första träningen idag. Jag känner bara en enda människa som faktiskt känner sig helt bekväm med ensamma middagar, han ska antingen ha en stor eloge eller en lite mindre dos självförtroende.
Tillägg: Vi har inte snö i NJ, även om de ser ut så på bilden. Det är soprent på gatorna. Dock är bilden (tydligen) tagen genom mitt solen-i-ögonen-skydd längst upp på framrutan i bilen. Sorra 'bout that.
Tillägg: Notera på bilden ett Hejdå! [Hä dö] That's how we say good bye in Swedish. Låt mig gapskratta tills jag inte längre kan andas. Jag förstår inte hur man tänker om man översätter 'hejdå' till [hä dö]. Inte fan låter vårat hejdå som ett 'hä hö', inte. Stackars amerikanerna som inte vet bättre än att faktiskt säga 'Hä dö' när dem lämnar Ikea också. Försök att föreställa er shoppingglada, tjocka, proppmätta påköttbullar, galna amerikaner uttala detta fejk-hejdå med amerikansk accent. Det blir så roligt, wiho.
Tillägg: Vi har inte snö i NJ, även om de ser ut så på bilden. Det är soprent på gatorna. Dock är bilden (tydligen) tagen genom mitt solen-i-ögonen-skydd längst upp på framrutan i bilen. Sorra 'bout that.
Tillägg: Notera på bilden ett Hejdå! [Hä dö] That's how we say good bye in Swedish. Låt mig gapskratta tills jag inte längre kan andas. Jag förstår inte hur man tänker om man översätter 'hejdå' till [hä dö]. Inte fan låter vårat hejdå som ett 'hä hö', inte. Stackars amerikanerna som inte vet bättre än att faktiskt säga 'Hä dö' när dem lämnar Ikea också. Försök att föreställa er shoppingglada, tjocka, proppmätta påköttbullar, galna amerikaner uttala detta fejk-hejdå med amerikansk accent. Det blir så roligt, wiho.
Till mamma med vänner (nyfikna jäntor minnsan!)
Gårdagens utflykt till Ridgewood (genom Hohokus) var mycket trevlig. Att sitta på samma utsiktsplats som mamma satt på för över 25 år sedan känns kind of häftigt men tanken av att det är häftigt känns nu riktigt fjantigt. Att jag var där och hälsade på tar mig lite närmre där du är, så att säga. Skönt. Mamma är avundsjuk på att jag vandrade woodland avenue ner denna iskalla höstdag. Jag förstpå henne till fullo, det var barnsligt mysigt.
Ajja bajja pappa Schultzberg
Varför har inte min älskade pappa, han som var så mån om att sin dotter skulle kunna namnet på alla planetens frukter innan hon började skolan, lärt mig något om mango? Varför berättade du aldrig hur farlig en mango kunde vara, och varför visste jag inte hur en mango smakar förrän nu, när jag kunde precis allt om alla andra frukter när jag var liten. Jag minns så väl när jag satt och läxade upp alla klasskompisar när vi hade fruktstund. "Jag har med mig en mandarin idag" ropade någon. "Nehejdu, det har du inte alls det. Det där är ingen mandarin, det där är en Satsumas, för så heter dem under här säsongen" berättade jag stolt. Hela lekisklassen var alltid så spända när jag grävde i min röda väska och plockade upp dagens frukt. Ola bad mig ofta berätta om den, och jag som var en blyg liten skit fick alltid mer mod än vanligt och berättade en imponerande lite story som ofta slutade med "för det har pappa lärt mig". Litch och kokosnöt, granatäpple och passionsfrukt, ja bara pappa och gud vet vad jag modigt visade för barnen i fruktringen. Nu tillbaka till min mango som jag i denna stund sitter och gnager på med blödande fingrar. Okej, finger. Att det var en stor kärna i mitten av en mango det visste jag innan idag. Att den var större än faktiskt hela resterande frukt var det ingen som berättade. Det var en jävla massa ståhej för att ens få bort den där gigantiskt kärnan och sen när den äntligen, efter tio minuters kämpande med kniv och gaffel, var borta så var både frukten och fingertoppen också borta. Så gott som. Ett jättejack i fingret som svider av minimangon som blev kvar. Jag hade föreställt mig en njutbar upplevelse, inte ilska och en fly förbannad ung dam som spottar mangoskal och skvätter blod omkring sig. Hatar mango. Saknar pappa.
Som vanligt
Äventyret fortsätter. Idag bestämde jag mig för att åka till Ridgewood, och hälsa på där min mamma bodde för sisådär 24 år sedan (när jag ändå var påväg ditåt). Jag betalade min första toll (vägavgift?) helt ensam och körde genom hundra miljoner tunnlar och över minst lika många broar innan jag nådde mitt mål. Väl framme körde jag över en cyklist. Nej, nu höll jag mig inte till sanningen, inte ens i närheten. Det var faktiskt han som cyklade rakt in i min bil, när jag stod still. Sen blev han förbannad för att jag hade stannat bilen. Jag meddelade ganska lugnt att det var ju faktiskt röda trafikljus där jag för tillfället stod och han hade cyklat in i mig fastän jag var välplacerad i min fil för bilar. Han muttrade mest, och hoppades säkert att jag förstod mummel-engelska helt flytande. Tji fick han. Jag uppfattade några ord och jag tror han sa att han skulle korsa vägen på övergångsstället och att jag stod i vägen. Framför mig, säkerligen en meter eller två, såg jag tydligt övergångsställets vita ränder. Jag skrattade till och hoppades att jag hade hört fel. Var han blind eller bara dum? Jag var påväg att säga "Du mumlar värre än min treåring" men lade band på mina ord och ursäktade istället med "Du, det blev precis grönt ljus nu, så om det blev en repa på min bildörr så slipper du undan!" Han smålog, kanske lättad över min reaktion. För den här gången(!!!!!) la jag till för att han skulle förstå allvaret i att cykla in i stillastående jättebilar. Jag gasade på lite extra häftigt, sådär som man ofta gör om man är arg, och lämnade mummelnisse åt ödet. Stackars människa.
