ni gör ett fantastiskt jobb. Utan er hade jag kanske lyssnat på Timbuktu - botten är nådd, med rinnande ögon. Idag sitter jag och ler när de sjunger "the botten is nådd, hur långt kan det gå? Hur långt kan man sjunka, hur kasst kan man må? Det kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om du tappar taget och trillar ner kan vi klättra upp igen". Jag nådde botten men ibland måste man nå botten för att det ska kunna gå uppåt igen. Jag kan se mig själv i deras musikvideo, jag skulle passa där som handen i handsken. Fisken i vattnet. Saltet i havet. Mamma i telefonen. Kläderna nerpackade i resväskan. Lina i NY.

Jo, minnsan, alla mina tillhörigheter ligger för tillfället nerpackade i mina resväskor. Iallafall nästan alla mina saker. Jag har en blomma som jag skänkt till Marias gästrum, den fick aldrig plats i min suitcase. Tar jag modet till mig och försöker att öppna locket på väskan så exploderar den säkert med en gång. Ni anar inte hur länge jag kämpade med dragkedjan igår kväll, väskan har fanimig krympt! Dessutom kämpade jag med att packa en väska när kroppen skakade som ett asplöv. Jag har aldrig varit så chockad förut (med undantag för bilkrocken-08). Ikväll pyser jag in till Manhattan för att bo hos grabbarna grus och danstjejen. Halloween is gonna be awesome, I can't wait. Om ni vill hitta mig imorgon kväll så hittar ni mig högst upp i Trump Tower. Las Vegas showgirl tillsammans med sitt bumblebee. Tack och bock.

Strax innan midnatt igår, när jag satt och pratade i telefonen, hörde jag ett välbekant ljud, och funderade ett slag på vem som hade fått för sig ideen att vässa pennor med den elektriska pennvässaren mitt i natten. Mycket oklokt val, tyckte jag. Pennvässaren låter ganska högt och väckte säkerligen hela huset. Jävligt irriterande. Bloody americans, gick tanken. Jag tänkte inte mer på det utan gick istället och borstade tänderna. Jag insåg när jag smög förbi Davids rum att pennvässaren inte befann sig på samma våningsplan som ljudet. Davids snarkning låter som Aimees pennvässare. Charmigt eller ej. Puss.

Om jag någon gång nämnde att NY inte fyllde upp till mina förväntningar så var det förmodligen ett för tidigt uttalande. Med facit i handen så vet jag att med Wallén, Hedvall och Larsson kan ingenting kännas fel, även om det går förjävligt snett. Jag trasslade mig fram till 48 street, between 2nd and 3rd avenue i början av helgen,  och kom inte därifrån förrän nyss. Denna helg var allt annat än långtråkig.

Jag började att vandra vilse, även om vägen från Grand Central och lägenhet 224 är ganska enkel. I spöregn tappar jag mitt lokalsinne helt, eftersom alla gatuförsäljare försöker sälja paraplyn till mig när jag försöker koncentrera mig. "Inte en chans, forgett about it, jag har ett paraply hemma, bara för att jag glömde det just idag när det regnar så köper jag inte ett nytt, jag blir hellre genomblöt" muttrade jag för mig själv, smått irrierad, medan jag bad till gud att det skulle sluta ösa ner och övergå till ett skönhetsdugg. Ni vet ett sånt där lätt duggregn som lägger sig över staden och som ger huden skönheten. När jag väl nådde mitt mål möttes jag av en mycket underhållande syn. En halvnaken man (iklädd sverigekalsonger) stod på fönsterbrädan på sjätte våningen, hängde ut genom fönstret med nästan hela kroppen, och tvättade fönster. Oscar blir sådär rastlös ibland och hade städat hela huset, så det var tur att jag kom till undsättning denna dag. Våran manliga hushållerska var sugen på en bastukväll så jag och Alexander ställde villigt upp som crew. Med nya kalsonger i handen skuttade jag och pojkarna ner för gatan och landade några minuter senare i en ångbastu på NYC sports club. Underbart, mycket mysigt, kvavt. Hade det inte hänt många fler roliga saker senare så hade detta kunna gjort min kväll. På hemvägen mötte vi upp Emelie för att hämta färdigvikt tvätt eftersom studenterna och den arbetslösa osannolikt inte tvättar den själv. Vi handlade mat också, mästerkockarna visade sina enchilada-skills medan pojkarna sorterade tvätt. Middag med Amy Diamond och ett utomordentligt sällskap hade även det kunnat göra min kväll fulländad, men det var inte slutet.

Vi fyra tog en subway till east village(?) och hamnade på en väldigt trevlig bar med live DJ. Jag vet inte hur många gånger vi skålade för honom, han som var kung på att välja kvällens dunk. Med ett gäng, de flesta bruttor från Broadway Dance center, kan ni gissa hur kvällen fortsatte. Hej vänta, ni kan nog inte gissa ändå, mycket märkliga saker skedde när vi lämnade baren efter nån timme. Vi beslutade, nästan genemsamt, att ta oss till ett salsaparty, och vinkade in två taxibilar. Inget konstigt med det, salsa funkar och vi kom dit vi skulle. Iallafall nästan alla. En taxibil släppte av halva gänget ett kvarter bort. Vi vet fortfarande inte om Emelie sa fel adress eller om chauffören körde fel. Hur som helst så fick en flicka (inga namn, haha!) för sig att hon var kissnödig och satte sig ner och kissade mellan två bilar, helt omedveten om att hon stod mitt emot polisstationen. En polisman vandrade snabbt över till henne och arristerade henne. Jag skojar faktiskt inte. Det är olagligt att kissa offentligt så vi förväntade oss att hon skulle komma tillbaka med en böter. En halvtimme senare kom hon gapskrattandes över gatan. Hon fick inte böter. Hon fick en kallelse till rättegång. Jag trodde jag skulle kissa på mig i denna stund, tänkte göra samma misstag, jag och alla andra skrattade ikapp i säkert en timmen. Polisen hade frågat henne om hon visste att hon kissade mitt i poliskvarteret, hon ruskade på huvudet och kiknade av skratt. Han frågade vidare vad hon skulle säga om de åkte över till Sverige och kissade på våra gator. Lite väl kaxig för att vara i USA och stå mitt emot en amerikans polis svarade hon mellan skrattattackerna "You'r very welcome". Jag trodde jag skulle svimma av skratt. Mycket bra sagt av allas våran Nikolina. (Ursäkta identifikationen bruden). Vi kom aldrig till Salsapartyt. Jag vinkade in min första gula taxi (Lätt som en plätt!) och vi betalade vilket pris som helst för att slippa gå de få gatorna hem till lägenhet 224. Oscar somnade mitt i min viktiga diskussion och det fick avsluta kvällen och inlägget. Söndagens äventyr skriver jag imorgon för jag är så trött att jag snart gör en "oscar" mitt i min egen diskussion. Det vore sorgligt. Puss.

 

När jag ser tillbaka på mina tre senaste månader kan jag konstatera att jag har hört mer skrik, fejkad gråt och löjner under dessa än jag gjort i hela mitt resterande liv. Det är förbannat irriterande att jag inte kan säga det jag hade hoppats. Jag hade hoppats på att kunna säga "jag lever livet som i mina drömmar", men jag skulle aldrig kunna säga det med samvetet i behåll. Au-pair var ingen dröm och min dag kan nog förklara sig själv genom min föregående text. Jag vill inte klaga men veckan har varit förjävlig. Jävligt förjävlig. Jag är arg. Och förbannad. Det kanske är anledningen till att jag har börjat använda svordomar lika ofta som en aktiv rökare röker. Skorsten. Nu ska jag kila ner i det hemgjorda källargymmet och köra ett träningspass som slår alla mina tidigare träningspass tillsammans.  Jag hoppas det kan få ilskan ur mig så jag istället kan vara excited för min första broadwayshow tomorrow. Med dessa arga ord säger jag godnatt till världen.

För några år sedan sprang jag ikapp en tjej i korridoren, och frågade "Vill du åka till Colombia med mig?" Jag vet inte varför jag frågade, för egentligen gillade jag henne inte, hon var irriterande och miss perfekt. Jag ville inte leka med elden och vara vän med någon som kunde vara bättre än mig. Vi var helt enkelt inte vänner, pratade knappt med varandra. Trots detta frågade jag om hon ville jobba tillsammans med mig, i mitt projektarbete på gymnasiet. Otroligt nog svarade hon ja, utan att ens blinka. Jag visste nog redan innan att hon skulle tacka ja, hon hade på något sätt samma drömmar och mål som mig. Att uppleva världen, att utforska livet, att töja alla gränser. Jag hade ingen aning om att denna lilla fråga skulle bli början på livets största resa. Den största vänskapen och tryggheten jag någonsin upplevt. All credits till dig, Orup. Du är fantastisk och du ger mig ett leende på läpparna, vareviga dag.

Vart än i världen jag befinner mig så hör jag hennes ord eka inside of my head.Jag känner på mig att hon tror att det är ett tecken, allt är ett tecken i hennes ögon. Att jag tänker på dig var eviga dag är kanske ett tecken på att du finns med mig i allt jag gör, även om jag tvingar att göra det utan dig för tillfället. När jag träffar en pojk som jag faller hejdlöst för hör jag henne säga "Fall inte för djupt, det är svårt att ta sig upp, du vet hur blind man blir av kärlek, och jag tänker inte hjälpa dig upp ur den smörjan om du inte lyssnar på mitt råd från början". Jag lyssnade aldrig, gick head over heels, men hon hjälpte mig alltid tillslut. En vän hotar med att vägra ställa upp men stället upp ändå. När jag en tid senare insåg att han inte var lika bra som jag trodde hör jag henne säga "Vi hittar tammefan bara småfisk, en gädda vill jag ha, att vi alltid bara ska få små aborre!". Hon har alltid haft sina egna paraleller till livet, och denna är en favorit. När jag duschar så länge att ångan börjar ta sig ut ur nyckelhålet hör jag en  röst säga "Skynda, bussen går om tio minuter och vi är faktiskt fler som betalar vattenräkningen här". Det var min lägenhet och alltså min vattenräkning men hon kände sig allt för välkommen på Sågvägen 13, min Orup. När jag ser en hockeyspelare hör jag hur hon oundkomligt väser "Pg, hockeyspelare är speciella människor, passa dig, lyssna på mig". Jag minns så väl hur jag inte lyssnade på dig när du talade om hockeyspelares  mörka sidor, och jag minns så väl hur jag grinade när jag insåg att du hade rätt igen. Jag borde ha lyssnat även denna gång. När jag inser att jag hade fel om någonting kvittrar en tjej med retsam ton till mig "Jag hatar att säga det här, men vad var det jag sa! Du borde lyssna på mig lite oftare". När Aimee pratar om sitt favoritdjur, pingvin, så hör jag knappt vad hon säger eftersom Orups röst är tydligast av alla, ett välkänt "Pingu!!!!!!!!!!!" När jag ser en postbil brister jag ut i gapskratt. "Jag saknar lilla Bettan, jag saknar känslan man har när man är vaken på natten" säger hon. När bilder från Israel påminner mig om just Israelresan, ser jag dig tydligast, du står och skriker åt en gubbe på gatan i Jerusalem - "Hur i helvete kan du vara så idiotisk dum, visa lite respekt för fan, en gubbe dör där borta och du säljer nått jävla skit!" Jag tror att alla kan hålla med om att både du och jag var förbannade den stunden. Ilskan kokade och våra lärare höll oss på axlarna i ett försök att hålla våran ilska inne. Dina känslor har alltid varit lätta att tyda. Andra säger tvärtom. Jag är den enda som har fått dig att gråta på en öppen gata i centrala Falun, det är jag ganska stolt över. När någon nämner bilkrasch, gävle, hopptorn, tisken, etage, mineralpuder, kanot, vind, fotsvett, sommarlov, politik, naturgas, nakenbad, kolgårn, pi-lutta-dig pilutta-dig, bill och bull, piff och puff, helan och halvan, student, 3M vs 3B, födelsedag, Axel, målarfärg, nästintill allt, så tänker jag på oss. Ingen är så bra som du. Ingen är så bra som vi. Ingen har samma drömmar som vi. När jag väl befinner mig inom svenska gränser igen ska vi göra omöjligt möjligt. Vi ska börja med Norge och fortsätta till Spanien på cykel. Kanske tar vi oss till Colombia en dag. När jag dör så vill jag känna att jag fått nog. Jag har en lång väg kvar men är redan påväg.

Min dag idag har varit exakt lika åt helvete som Marias humör är just för tillfället. Låt mig förklara det såhär - Maria har ladybugs i sin säng. David och Aimees öron var ur funktion idag. Det finns ett sött litet hus i Brewster som jag gillar starkt, just för att det är så litet och mysigt, men detta hus är ruttet och släpper in nyckelpigor mellan golvplankorna. Riktigt så illa är det faktiskt inte, jag gillar att överdriva bara. Att hon i dagsläge har nyckelpigor i sitt rum dock ingen överdrift. Hon gör sitt bästa för att utrota dessa små kryp. Hon behandlar dem som spindlar, det är lite groteskt. Rädslan har ingen gräns. Enligt hennes beskrivning mosar hon dem i lite toalettpapper, hör hur det röd-svarta skalet krossas mellan fingrarna, och spolar ner de i toaletten för säkerhets skull, ifall de fortfarande lever lite. Jag kan absolut inte förklara varför hon samtidigt vill att min halloweenkostym föreställer en ladybug. Nej miss småland, mig mosar du inte mellan fingrarna så lätt. Jag har (tydligen) andra planer för halloween. Min nya kostym kan inte för fem öre jämföras med ett litet kryp. Jag ska avslöja för allmänheten inom kort. Puss så länge. Och tack Wallén, för dagens skratt. Lycka till imorgon, make me proud. NY är ditt kall, so you better show them who you are. (Filmkväll hos er på lower manhattan på lördag är mitt kall!) Vi vill ha dig kvar hos oss.

Ursäkta också orsaken till det: mitt humör. Det är inte det bästa och jag kan inte skriva något kul om inget kul inträffar. Precis som allt här i livet har min dåliga uppdateringslust sina rötter någon stans. Jag hoppas det snart är över. Jag har åkt på en rejäl cold, vilket leder till att jag går på en te-diet (Det behövs däremot rakt inte, jag har inte gått upp ett enda kilo sen jag flyttade hit, grattis till mig!) Min hals is killing me and I can only drink tea without screaming. Riktigt så illa är det väl inte, nu överdrev jag rejält, men jag måste säga att det är rätt jobbigt att ha förkylning när man bor ett land som inte ens säljer halstabletter som funkar mot förkylning. (Till alla som får en förkylning inom amerikanska gränser, här kommer ett tips ni bör följa: testa inte Halls halstabletter). Nu när te-säsongen har börjat har jag experimenterat med lite olika sorter för att slippa tristess. English breakfast tea är hatobjektet och smakar precis som matzaballs, som jag nära på spyr av. Jag gillade engelskt frukostte förut men nu påminner det mig om judisk högtid, inget bra resultat. Antingen ska jag sluta dricka den sortens te från och med idag eller så ska jag börja tänka på te te te när jag tvingar mig själv att äta nästa snuskiga (ursäkta ordvalet) matzaball på thanksgiving.

Nu ska jag fortsätta kvällen väldigt lungt. Jag ska spela lite fin musik, titta på lite mysiga bilder som ger mig minnen, ta ett bad, ringa till den flickan i Sverige som berikar mitt liv mest av alla och prata tjejsnack, sussa. By the way ger mig bilderna från den senaste sommaren tårar i ögonen. Jag kan utan att att tveka säga att denna sommar (hela föregående år till och med) är den bästa i hela mitt liv. Det finns fler än en anledning till min toppensommar/år men give Orup all the credit för att jag ler när jag tänker tillbaka på 2009! Godnatt nu.

Idag lärde jag mig två nya ord. Lightly smoked pork loin and pick 'n mix. Kassler och lösgodis. Ingen sammankoppling mellan dessa ord, förutom att båda är två nya uttryck som jag väldigt längre väntat på att nån ska lära mig. Tack för det America. Nu drömmer jag på engelska också, well done. Inatt drömde jag att jag gifte mig med "sneöga", mot min vilja. Mandy övertalade mig (på engelska) att han var en pålitlig kille eftersom han inte var lika vacker som alla andra brats (enligt Maria) som jag alltid faller för. Jag gick med på det för att få lite lugn och ro i livet och gav honom motvilligt en kram, sen sprang jag in på Hemköp i Falun och gömde mig för att jag egentligen inte alls ville ha honom för resten av livet. Jag har ju faktiskt aldrig velat ha honom. Inte ens när han frågade chans på mig på bussen som tog oss till Haralsdbogymnasiet en morgon för många år sedan föll jag för honom. Han tittar åt två håll samtidigt och det är inte charmigt nån stans. Tänk dig själv detta senario: En romantisk middag med tända ljus, grymt god mat och rosenblad över hela stället. Mysig musik i bakgrunden, lite kärlek, och mitt emot dig sitter han. Som alla tjejer gör, du tänker drunkna i hans ögon för en stund (för det är ganska häftigt!), men hej, grabbens ögon tittar åt både höger och vänster på samma gång. Jag har aldrig testat men jag känner på mig att detta skulle förstöra stämningen ganska kvickt. Allt detta blev ett internt skämt, jag skrattar fortfarande åt honom ibland. Det som vet hur man tyder drömmar kommer kunna dra in en hel förmögenhet här, jag betalar ett högt pris för att få veta vad detta kan betyda. Det var den sjukaste drömmen på länge.

Nyss ringde jag Sverige på underbara älskade Skype. Ett samtal helt utan mening, men med en otrolig mening. Minnen bara strömmar fram, jag längtar hem. När jag återkommer till mitt Dalarna ska vi ses över en middag. Om jag säger att jag inte längtar ett dugg så ljuger jag. Nu ska jag ringa fröken Småland och tjittertjatta om ingenting, precis som vanligt. I like that girl.

Den har aldrig fel, lärde en medelålders kvinna mig en gång för flera år sen. Min magkänsla säger längtan. Jag litar på den totalt. Den säger också kurr, jag tror jag vet varför. Jag har pluggat hela dagen, och det gör mig hungrig som en varg. Jag kokar makaroner och funderar på hur mycket socker det innehåller. Säkerligen mer än tillräckligt. Imorse åt jag falu rågrut och lingonsylt (dock inte i en kombination!), tack för paketet mamma. Paketet innehöll också en väldigt speciellt present. En present från hjärtat. En pärlplatta. Jag grinade som en dåre, snorade och snöt. Jag ursäktar att sanningen inte alltid är den vackraste. Jag saknar dig så mycket, min lillla lilla lillebror som blivit så stor. Nu ska jag återgå till min 3 pages essay som ska vara klar imorgon. Puss.

På väg till brandstationen denna vacka indiansummer-förmiddag träffade jag min första livs levande snapper turtle. Han låg och solade sig mitt på gatan och jag körde nästan över honom. Sköldpaddor har alltid varit ett sött litet djur enligt mig men denna sköldpadda var varken liten eller söt. Kind of scary, faktiskt. Jag är glad att jag mötte honom med bil istället för i joggingskor, om vi säger så. (Indiansummer är förresten när det är meningen att det ska vara höst men väderguden har fattat fel och slår på sommarhettan igen! Idag var det 24 damn grader celcius,) Om A hade varit här i NY och sett mig i full brandmansutrustning när jag släkte en eld idag så hade han nog visat ett leende med stolthet i blicken. Jag var rätt duktig som volontär på brandstationens öppna hus, må jag säga. Brandmännen ville anställa mig, jag tackade vänligt men bestämt nej till det erbjudandet. Brandman är ingenting för mig, även om en brandman definitivt är någonting för mig. Jag träffade Vanessa Williams med dotter mitt ibland alla firetrucks också. Först fick jag syn på dottern, Sasha, och av någon konstig anledning började jag nynna på en av Mrs Williams kändaste låtar helt reflexmässigt. Jag kanske nynnande lite för högt för jag hörde en välbekant röst fortsätta sjunga på sången efter att jag tystnat. Jag vände mig lite generat om och hälsade ännu mer generat på R&B-stjärnan som råkade stå precis bakom mig i solskenet denna söndag. Det var en av mina mest pinsamma sekunder, ever. Jag valde att ta denna obetydliga lilla olycka med en klackspark istället för att erkänna för mig själv att jag aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Detta beslut tog jag efter att jag kommit underfund med att inte ens Vanessa är perfekt, utanför tv-rutan och utan smink vill säga. Till och med jag är vacker utan spackel så jag tror jag ligger plus där. 
 
Fler pinsamheter följde mig denna dag, då jag spenderade den på manhattan, med fröken Småland. Vi slank som vanligt in på ett grön-vitt Starbucks och beställde två kaffe latte. (Jag tror verkligen jag är fast i kaffeträsket nu. Jag kallar det träsk just eftersom att träsk låter dåligt. Jag får huvudvärk så fort jag glömmer att dricka en kopp eller två."Det här är åt helvete, jag måste sluta nu på en gång, aldrig mer kaffe" sa jag till Maria och tog sedan en klunk till). Väl placerade i den grymt långa kön lägger jag märket till en mycket underlig klädsel på tjejen som står bakom mig. Jag utbrister, kanske även denna gång lite för högt, "Men vafan har hon på sig? Herregud, det ser helt gräsligt ut, titta Maria!" Marias kinder ändrar kvickt färg från normal till tomat. "Lina, de pratar danska" viskar hon till mig. Jag tittar lite besvärat tillbaka på sällskapet med underliga kläder och lyssnar försiktigt, jo visst sjutton är de danskar. Det där var glasyren på kakan, som man säger i USA (istället för att slänga sig med svenska "pricken över i"). För alla som inte förstår hela konceptet: Danskar förstår svenska mer än väl och jag sa nyss, högt och tydligt, att hon hade fruktansvärd klädstil. (Vilket hon faktiskt hade!) Här nedan kommer en riktig babe med den snyggaste outfit du kan tänka dig. Jag passar nog som brandman trots allt?

Jag kräver mer än tomma konversationer med tomma ord för att jag ska falla handlöst. Om jag en vacker dag i framtiden lägger mitt huvud (som icke ger ifrån sig ett eko!) på din axel så hoppas jag att du inte har en balkong, eller lite vett. (Jag menar inte att du var ovettig förra gången du stötte på en axel-huvud-position) Det där är internt, det är inte meningen att ni som inte fattar ska fatta. Därför ger jag ingen förklaring utan avslutar här, med ett tack för att du är den du är.

Med blågrön modellera under naglarna och en fruktansvärd smärta i ryggen ska jag strax krypa till kojs. När jag har den här underbara känslan av myspys i magen (som du ger mig) sover jag godare än godast. Förhoppningsvis trots ryggen. Först ska jag beställa kinamat och myspysa lite med en film jag gillar - mannen som talade mer hästar. En lång vecka med långa skift och långa sömnlösa nätter lider mot sin näst sista dag. Jag kan inte mer än le. Godnatt.