För hon älskar saltgurka och herr sjöjungfru älskar att klä ut sig till tjej. Dagen idag är ganska great, mina skruttar börjar fatta att de tjänar på att lyssna på mig, och jag börjar gilla läget. Fortsätter året som idag så blir det inga större problem att tacka ja till ett andra år. Det är så konstigt hur känslorna går upp och ner varje dag. Två år skulle vara super för engelska, kanske också för att växa som människa. Jag har redan växt en hel del och det har bara gått fyra veckor, jag är imponerad och stolt över mig själv.
Igår berättade du att du gick en promenad i höstmörkret för att titta på stjärnor. Jag gjorde detsamma och hoppades att vi blickade mot samma stjärnor. Dock var mina stjärnor alldeles för få vilket gjorde en stjärnälskare lite besviken. Om du tittade runt om på himlen för att inte missa en enda stjärna så kanske du tittade på en av mina. Jag hoppas det. Det tar mig lite närmre där du är. Nu när jag inte kan gå brevid dig, menar jag. Nästa höst så kanske vi kan gå tillsammans i den lilla lilla byn, bort i skogen, utanför Falu stad. Den tanken gör mig pirrig i magen. Det är konstigt, en annorlunda känsla mot förut. Jag borde verkligen tvätta nu, men jag är yr. Kanske beror det på febern, kanske beror det på dig. Det kvittar, det är ungefär samma känsla. Jag fattar verkligen inte hur jag kan vara en så dålig tajmare när jag är så bra på så mycket annat onödigt att vara bra på. Idioti.
Jag har ingen aning om hur jag ska bli av med monstret. Ikväll vill han "snuggle" , precis som alla andra kvällar. Snyggle betyder ordagrannt "krypa ihop" men det liknar mer myspys. Han lägger sig så tätt som det bara går, kramar en arm och luktar i mitt armvecka. Lucky him att jag hoppar över min joggingrunda idag. Hur som helst så fick jag en anledning till allt snuggle idag, thanks god. "First of all, your skin is soft - all over your body. Second of all, I love you". Lite rörande, ganska jobbigt. Jag trodde jag gillade barn, men jag fattade aldrig, innan jag flyttade, att barn betyde Anton. Hm. Om någon över huvud taget ska snuggle med mig så jag får nackspärr och armen så gott som ur led så är det garanterat lillprinsen som nyss börjat åk 1 på Domnarvets skola. Det, jämfört med det här, skulle uppskattas. Jag fortsätter att jobba mig genom högen av intressanta och ointressanta filmer. Jag måste dock se upp så jag inte blir för trött under tiden då min dvd underhåller mig, för börjar jag bli pömsig glömmer jag bort att koncentrationen måste vara på topp för att jag ska förstå språket. Jag släpper allt som heter koncentrera och filmen tappar plötsligt sitt värde. Illa pinkat. Godnatt.
om man är uppvuxen i amerika. Det verkar iallafall som att de flesta amerikaner tror att amerika är universums mitt och att de andra länderna är nått sorts bihang. Vi pratade om religion och andra viktiga saker vid middagsbordet idag och David frågade mig om jag var kristen eller jude. Jag svarade utan tvekan kristen, fastän jag egentligen inte är speciellt involverad i den kristna tron. Jag är mer kristen än jag är jude så därför övervägde jag aldrig saken. Han frågade också om alla i Sverige var kristna. Jag svarde att det finns en hel del judar och muslimer också. Då blev hela bordet plötsligt väldigt tyst, alla väntade med öppna, förväntansfulla munnar på en följdmening. Jag blev lite paff, för jag trodde det räckte som ett svar att det fanns mer än krista i mitt hemland. Aimee bröt tystnaden efter några väldigt långa sekunder "I thougth all snowpeople was christians". Jag skrattade oavbrutet i säkert tio minuter. Amerikaner kallar alltså oss skandinavier snömänniskor, hur kul är inte det!? Det är fasinerande hur lite de faktiskt vet om andra än sig själva. Skrattet bubblar inombords nu också, när jag återspelar hela situationen i mina tankar! Hej ho, tacka vet jag snömänniskor. (Lise, du och Heidi du är också snömänniskor hörde jag det ryktas om).
Jag pratade nyss med en människa som jag håller väldigt nära hjärtat (Jag kommer ihåg dig allt för väl. Jag minns en sommar allt för tydligt) och kvällens känslor kommer svalla och spegla sig i lycka, vilket känns oerhört skönt efter några jobbiga, långa, urtråkiga dagar med hemlängtan. Jag längtar fortfarande hem, men nu vet jag vart jag och vi står, jag vet att jag kommer stanna för att vinna, och jag vet att när jag kommer hem ska jag vinna dig, ingen tvekan om saken. Än så länge är jag ute på vilda vägar och vägrar att ta en genväg, Schultzbergs gör inte så. Attraktion är inget val, hörde jag en gång. Men att man föddes i en människa som ville utforska världen var tydligen inte heller ett val. Dagen har varit spännande, mycket spännande. Jag lärde båda barnen cykla på cyklar utan stödhjul, vilket de borde ha kunnat sen flera år tillbaka. Nu vet jag varför alla tittade så konstigt på mig när jag sa att jag ville köpa en cykel (kärlek kärlek kärlek) till att börja med - ingen använder cykel. Kanske beror det på cykel-hjälm-oberoende-ålder-lagen i NY. Jag hade hoppats på det, men förmodligen beror det bara på allt för mycket chips och brist på motivation när chipsen fått göra sitt. Nu börjar en väldigt bra film på tvn så jag ska ta min nyinköpta powerblanket och krypa ner i en av mina favoritsoffor. So long. Puss.
Förut idag tänkte jag skriva ett inlägg om hur min bodylotion luktar som dig, men jag började aldrig skriva det inlägget. Jag tänkte skriva nått i likhet med att jag tänker spara den i säkert förvar och sniffa på den varje gång jag saknar dig och våran sommar. Egentligen luktar den inte som dig, men den påminner bara om dig dig dig och lite mig. Kanske beror det på att jag använde den allt för många gånger tillsammans med ditt underbara sällskap. Just nu hittade jag en ny låt av Lars winnerbäck som beskriver samma sak bättre. Att jag luktar som dig, alltså. (Jag bara älskar det!) Fast allt i denna främmande låt stämmer inte så jag borde göra en egen version av den, så den blir bättre för min egen situation.
Jag sitter på ett proppat plan, det luktar lite dig om mig. Jag har en ambition att jag ska bort någonstans, till samma syfte som jag haft för dig. Jag blir så trött på mig själv, jag blir så destruktiv. Du fick inte följa med. Jag har en situation med ett annat liv och du har ingen del av det. Men jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis. När en stannfågel ger sig av. Jag bor enkelt igen, det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut. Det går inte att sakna tid och jag har en öppen hand. Det här är slutet på en lycklig början. I en annan del av samma runda jord har löven börjat falla nu. Jag har lämnat mina rader så länge jag minns med ett tvivelaktigt mål. För att du syns överallt (kameran var med mig i somras) är det det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Och jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen och jag kan också ha drömt. Det är en känsla som jag alltid kännt. Jag tror det lugnar sig nu, alla tvära kast, men det lilla hjärtat pulserar än. Jag har suttit här och lyssnat till en sträng som brast, nu har jag lust att ta en ton igen. Kom ihåg att jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is och det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.
men med dessa ungar finns ingen tid i världen kvar till mig och mitt liv. Det är en tidig lördagsmorgon och jag sitter och läser "1-2-3 magic" just nu. En effektiv handbok i diciplin för barn. För att få det här året att ens bli ett år lär vi behöva en hel de magi. Hur som helst, idag är jag ledig (mer eller mindre), och tänkte ge er ett smakprov från resan till Pennsylvania. Enjoy.
I haven't seen it in a while. Jag saknar dig mer än jag nånsin saknat någon, jag behöver dig nu nu nu. Det är inget emergency, jag menar bara att jag behöver dig lika mycket nu som alltid. Jag trodde NYC skulle vara helt underbart, lika fantastiskt som i en film, men utan dig är ingenting värt nånting. Skyskrapor skiner inte ens lite jämfört med dig, time square är nothing. Jag minns varenda sommarnatt tillsammans med dig (och dem spred ljus över tammefan hela sverige!) och hur länge jag än blir borta från dig så kommer jag tänka på dig och dina dumma ideer vareviga dag. Orup, Orup, Orup, du har ingen aning om hur mycket jag älskar dig och saknar dig. Idag köpte jag massvis med nya möbler och inredning till mitt rum, ditt lilla söta iranie-face syns i mer än hälften av ramarna. På bordet, i hylla, brevid tängen, på väggen. Just can't get enought. Jag funderar på att tapetsera med dig. Med alla våra ögonblick, som (de flesta) faktiskt finns på fotografiskt minne. Äh, ingen fattar hur mycket jag vill ha dig här. You belong with me. Other people never knows your story like I do. I remember you driving to my house in the middle of the night. (Efter en spela-spel-kväll med grabbarna grus i Roxnäs och du hade fått ditt körkort samma dag) You'r the one who makes me laugth when I know I'm 'bout to cry. I know your favorites songs and you tell me all about your dreams. Think i know there you belong, think I know it is with me. Yes.
Idag var fröken big boss här, kollade så jag kommit i ordning och hade det bra i mitt nya hem. Jag grinade oavbrutet i 30 minuter med start från att vi började prata om hemlängtan. Jag längtar hem. Celia tycker det är bra, det är ett tecken på att jag kommer bli en familjemedlem och antagligen grina lika mycket när jag åker hem. Amerikaner har en tendens att komma försent, varför vet jag inte för det är oförskämt. Det kanske är en dålig vana de flesta här har, för idag väntade jag på Celia i över 45 minuter. Hur som helst, om några veckor börjar jag studera vid Manhattan College och förhoppningsvis blir det fäktning, balett och juridik, hoho. Jag menar förmodligen, jag har till 99% bestämt mig men än kan allt byta riktning totalt. Det gör det oftast för mig. Som imorgon till exempel - jag och Carine planerade lördagsförmiddagen vid poolen (för hon fixade nyss medlemskap vid min pool, Twin Oaks) men vädret är regn och lightning, inte bra. Lördag kväll kommer spenderas i NYC och jag hoppas Amanda har blivit frisk och också följer med för jag gillar henne, a lot. Nu ska jag börja jobba på min filmsamling för imorgon har jag sovmorgon. Puss.
Jag har längtat efter att få känna lite sval luft blåsa förbi och jag började nära på länga efter att få frysa. Idag frös jag för första gången sen jag flyttade till NY. (Dock hade jag endast bikini på mig, men still). Det var en häftig känsla att gå förbi ett öppet fönster och faktiskt se huden knottra sig sådär typiskt svenskt, jag minns inte ens när jag senast frös. Kanske var det dagen då jag tog mitt pick och pack och drog till flygplatsen. Jag har ingen aning. Frysögonblick var dock inget ögonblick utan håller fortfarande i sig. Jag bor hemma hos en doktor som ni säkert vet vid det här laget och tänker alltså inte berätta för henne att jag har feber. Nästan 100 grader. Jag vet inte vad det är i svenska grader, sånna där celcius, men det är en bra bit över normaltemperatur. Jag ska gå och lägga mig i sängen med bums. Det ska bli helt underbart med en tidig kväll. Jag har laddat upp med filmer jag vill se oc h musik som jag nyligen fastnat för. Eftersom min filmhög bara växte (dvd-filmer kostar ungefär ingentind här) med de soliga dagarna i USA så känns det bra att vara lite smått hängig nu. Så jag inte har köpt filmer som inte kommit ut i sverige än, i onödan, menar jag. Om jag fortsätter lägga dem på hög så kommer de bli officiella i sverige innan jag ens börjat titta på dem. Jag ska börja redan om tio minuter. Dessutom, jag älskar musiken här. I och för sig så har jag ingen aning om vad som spelas i sverige nu, men mina nya favoriter är värda attt lyssna på. Ladda inte ner musiken, småglin, det är olagligt. Använd youtube. Det där var till minderåriga som följer bloggen dagligen. Jag har faktiskt en hel del trogna läsare, tack till er.
Jay Sean - down The All American Rejects - Gives you hell Martina McBride - In my daughters eyes Miley Cyrus - Party in the USA John Mayer - Free falling Black Eyed Peas - Tonight's gonna be a good night Boys like girls - Love drunk Miley Cyrus - The Climb Pink - Please don't leave me Jordin Sparks - Batterfield Simple Plan - Almost had you
Jag var nyss och hämtade upp min lilla prinsessa efter dagens swimcamp och råkade stöta på en filmstjärna bara sådär. Vanessa Williams och hennes dotter kom gående, hade parkerat sin feta bil brevid mig. Vi pratade om dagen på simlägret och om vem jag var. Jag fattar inte varför vi pratade om henne istället, för hon är kändis. Om ni har sett Ugly Betty så har ni sett henne också. Hon spelar Vilhelmina Slater, i guess. Dessutom var hon den första svarta Miss America. Hennes dotter Sasha verkar dock inte fatta att mamman är känd över hela världen och har tagit emot både grammis, tony och emmy flera gånger, och dessutom är R&B/popsångerska, för hon beter sig som en helt vanlig unge varenda gång jag ser henne. Leker, simmar, spelar fotboll, svettas, ler. (Dock håller hon show i flickornas omklädningsrum varje dag, men det gör väl alla som har talang, antar jag). Hennes pappa är också kändis, dock i basket. Jack Fox, NBA spelare, kanske säger det något, kanske inte. Hur som helst så är Vanessa trevlig. Om ni nu undrar varför jag nämner henne vid förnamn så tycker jag att det är okej om man har pratat i sammanlagt mer än en kvart. Då är man ungefär budys. Jag och Vanessa, hoho. Hejdå, nu ska jag springa bort lite fett.
För er som inte känner till min andra kända granne, låt mig presentera Vanessa W;
Hela gården är full av trädgårdsarbetare. Några klipper gräsmattan, några rensar rabatter och några bara krattar lite var stans. (Stackarna, det måste vara varmt och klibbigt att göra trädgårdsarbete idag. Jag rensade nyss balkonglådorna på altanen, imponerande 10 meter, det var svettigt nog!) Jag känner mig lite som en kung när andra jobbar utanför mitt fönster och jag sitter inne och njuter av lugnet i huset en morgon som denna. Lugnet beror endast på Aimees kompis, fröken Potter. I love her, hon är en supertjej att tas med. Hon sov över inatt och jag minns känslan av spänning och bus när en kompis sov över som barn. Det var tider det, flickorna i dåvarande klass 4C. I och för sig var det inte länge sen jag hade kompis på nattligt besök, hihi, för Orup mest bodde tillsammans med mig i min lilla vindsvåning de sista året på gymnasiet och följande sommar. Jag saknar det också, även om det inte var på spänning och rackartyg-nivån längre. Jag sitter nu och beundrar mina inbakade flätor. Jag fick lov att lära mig när jag stack, för Orup och hennes flinka flät-fingrar stannade hemma. Nu har jag lyckats väldigt bra idag, och Jen sa nyss att hon är mycket vackrare när hon inte står brevid mig, haha. Hon åt havregrynsgröt idag, för hon vill bli lika smal som på korten som hon skickade till mig i april. Jag ska nog lura med henne på en långpromenix ikväll. Kanske jogging.
Jag har fått en känsla av att om man är storasyster så rullar dollarna fortare ur handen än om man vore ensambarn. Jag var nyss och shoppade loss för första gången (på riktigt) sen jag kom till NY, och jag vet inte hur många dollar jag lagt ner på fantastiska tröjor till mina ännu mer fantastiska bröder. Kvittot slängde jag på vägen ut, i närmaste soptunna. Det var nog lika bra, för börjar jag räkna ihop det så kommer jag förmodligen svimma med detsamma. Märkesnörden och våran ännu mindre pojk, som gärna vill vara en härmapa kommer blir glada och att få se deras tacksamma leenden är mycket mer värt än alla dollar i världen. (Ungefär). Tyvärr är det inte jag som får se leende bröder, jag sitter lite olägligt till, men ni där hemma får se grabbarna grus ansikten skina upp inom cirkus en vecka. Först ska jag bara försöka komma ihåg vägen till postkontoret som Mr Koestler hjälpsamt har visat mig. Det vore oerhört pinsamt att behöva fråga om vägen en gång till. Jag har inte det bästa lokalsinnet, det kan jag inte säga, men alla som har varit här måste faktiskt medge att de flesta gatorna ser ut som varandra. Det är sanning rakt igenom att alla heter 117 och att alla har miljoner kurvor och trafikljus där man är tillåten att svänga på röd signal, hm. Jag ska tänka över situationen med hjälp utav en film som jag har längtat efter att se - Aquamarine. Jag tror den är barnslig, men det är jag också, så det kvittar. Godnatt. Ps. Jag saknar många av er där hemma jättemycket. Jag ger det tre månader. Hemlängtan alltså. Annars tar jag ett flyg.
Jag gillar Orups paraleller bara för att de är galna och helt oförståeliga för de flesta förutom mig, men jag har nu en som jag gillar (och som säkert bara hon kommer kunna tyda). Som att plötsligt vara 1 dm lång och bli placerad i mitten av en normalstor krusbärsbuske. Alla vet hur fantastiskt gott krusbär i mitten av sommaren smakar, och alla vet att är jag i närheten av busken när den är sådär fantastisk så plockar jag åt mig så mycket som möjligt för att jag älskar det. Jag vill äta hela kakan själv, så jag hamstrar, som en äkta hamster. Jag plockar till och med de krusbär som inte riktigt mognat ännu, för att inte missa något. Någon väldigt bra del av det smaskiga. Samtidigt som jag står i mitten av busken, fortfarande inte längre än en decimeter, så vet jag att det är svårt att ta sig därifrån. Det är snårigt och taggarna är många fler än nödvändigt. Skulle jag försöka springa iväg, ut ur busken, så skulle jag få det svårt. Antagligen inte klara det utan att bli sårad på vägen. Kanske försöker jag aldrig ta mig därifrån fastän jag vill slippa vassa taggar. Kanske beror det på att jag vet att jag skulle ångra mig, sakna krusbären som jag älskade. Om jag trots allt skulle ta mig därifrån så är vägen tillbaka till krusbären ännu svårare än att stå ut med snårig omgivning. I slutet av sommaren eller till hösten kommer taggarna böja sig, vissa ramlar av och andra ruttnar. De tappar sin stolta hållning och plötsligt kan en liten människa pusta ut och börja trivas. De krusbär som inte var mogna i mitten av sommaren är nu underbara, bättre än de jag redan tidigare fått en smak av. Jag kan förhoppningsvis bara skatta mig lycklig (nästa år, när jag tänker tillbaka på krusbär) som stannade kvar istället för att sprang iväg och missade den riktiga upplevelsen och njutningen av livet. Så känns mitt nya äventyr i stora drag. Eller mindre drag, vad vet jag. Tålamod är allt som krävs, fråga vem som helst. Tålamod tjejen.
USA har sina fördelar, trots allt, även om jag oftast drar upp det främst förekommande, det dåliga. Dear mom, jag har flera stora påsar Reeses Pieces framför mig, adresserade till dig. Hope you enjoy it. Jag och Ämända gillar det, hur som helst. Jag skulle ljuga om jag sa att vi för några minuter sen vräkte i oss men vi åt så det räckte, så att säga. Mustigt. Mastigt. Jordnötssmör. Denna sort onyttighet ska vara den enda onyttighet som jag tillåter mig själv att missbruka under 2010. Resten, lägg märkte till resten, har jag full kontroll över, (för dessa fantastiska karameller är helt omöjliga att kontrollera). Jag har också, efter endast tre veckor i joggingskorna, full koll på var de bästa joggingslingorna ligger. De flesta invandrare (för jag och resten av människorna som flyttat hit från andra länder är väl invandrare?) ger upp träningen efter några månader med tanke på alla cupcakes, men jag har gett mig fan på att inte lägga på mig hull bara för att det finns ett stort utbud snask. Gedneypark, vi ses. Det är svårt att springa och samtidigt överleva när det är ett tropiskt klimat man kämpar med. Jag har nu, i många dagar, försökt att hitta lösningen på syreproblemet. Brist-på-syre-problemet, menade jag. Svaret är regn. Så fort det regnar slinker jag ut, andas halvbra och svettas floder. Det låter kanske inte speciellt lockande med floder, men floderna syns aldrig som färgförändring på mitt gråa, nya peakträningslinne när det regnar, wiho. Tacka gud för det. Ni som tror på Allah kan tacka honom istället. Det är mysigt att springa i regn också. Man känner sig fri. Förutom friheten så kan man se ånga stiga upp från de stekheta gatorna i NY, när regnet svalkar staden. Det är känsla det - att ta sig fram med fina löpsteg genom en dimma av sommar. Just love it. Imorgon blir det Mahopac och halvledigt, tacka gud för det också, för I cant stand it. Aimee är kanske inte så lätt att tas med som jag trodde.
Megastort grattis till min moster som precis fick det perfekta jobbet! En anställning i dessa hemska tider måste betyda att hon är fantastisk! (Vilket hon också är) Tydligen charmade hon dessa kvinnor och män rätt rejält och kammade in storvinsten. Jag hoppas att även charmen, precis som allting annat, gick i arv till systerdottern i Amerika. Kanske är det ett faktum, för Aimee gillar mig starkt. "Oh, this book reminds me of my childhood. I really love Pippi Longstocking". "And I really love you". Äntligen någon som hajjar att jag har ärvt charmen från mostern där hemma, after all. Idag var en av mina tråkigaste och slappaste dagar på flera långa veckor. Man skulle kunna tro att en slappdag helt alléna ska vara bara sådär härligt slapp som alla säger att slappdagar är, men jag finner dem mer långtråkiga. För att tala sanning så är jag en ganska dålig slappare. Näste gång någon ber att få veta min sämsta egenskap ska jag svara att jag är en dålig slappmänniska. Först ska jag bara försöka hitta ordet slappmänniska i mitt (älskade) engelska lexikon. Vill de veta fler sämre egenskaper som jag har så får de lov att lära känna mig först. Då slinker allt fram, tro det den som vill. Fråga min ödla, fröken Orup. Hon vet allt angående humörsvängningar och "aldrig vill ha fel". Nu försa jag mig, det blir så fel ibland när jag skriver utan att tänka. Jag har annat i tankarna just nu, och det är ordet divingboard. Jag kommer inte på det svenska ordet för divingboard och det är riktigt irriterande att redan börja tappa språket man talat i över 20 år. Jag antar att jag inte ploppade ur mamma med hela språket färdigt, så åtminstånde 19 år. Nu ska jag sova och imorgon ska jag ta hand om ungarna för första gången tillsammans. Nyss frågade prinsessan mig om jag visste hur man lagade mat, hihi. Hon var väl orolig, stackarn, att hon skulle få samma gamla chicken nugget imorgon igen. Jag svarade att min pappa är kock och att mamma är pretty good hon också. Prinsessan blev nöjd och pussade mig godnatt.
Jag kan verkligen inte sova när syrsorna utanför mitt fönster håller på som de gör! Verkligen inte! Till en början, ungefär de tre första dagarna, var det mysigt. Det gav staden, landet, kulturen och mitt nya liv lite mer charm än om det hade börjat utan syrsor som sjunger natten lång. Nu skulle jag helst vilja ta död på varenda en. Det låter förfan som kvinnliga skator, ni vet kråkor, som har kafferep. Lägg märke till kvinnliga. Det är alltså ingen enkel lek att lyssna på detta som jag just nu lyssnar på. Förbannade djur. Det finns cayoties (nån varg ungefär) i nordamerika också. Det är inte ens lite roligt att man kan höra dem yla mitt i natten ibland. Jag är livrädd för enligt Amanda är dem livsfarliga. Varje kväll när jag svänger in på uppfarten efter en njutbar strawberry&cream på nått cafée springer jag det fortaste jag kan in till dörren och in genom den. Lock the door, lights on. Safe. Om jag inte sprang så förbannat fort i rädslans tecken så skulle ni kunna se mina vacka löpsteg.
Idag lät jag dagen passera mig på ett av mina favoritställen - Mahopac. Jag lärde känna en fantastisk kvinna, Darleene, som bor på samma gata som Talor Swift! (Wow wow wow) och jag vattenskidade som aldrig förr. Jag börjar bli en hejjare på detta, jag borde testa något mer svårlärt, kanske fiske. Jag har hört att det ska vara svårt att lära sig få tillräckligt med tålamod för att bli en bra fiskare. Vissa har det inte i generna liksom. Jag tror jag är den sorten, utan gener. Fiskegener. Imorgon hoppas jag på en mycketr stillsam dag i ensamhet. Tvingas jag umgås med dessa americaner en dag till nu, utan vila emellan, så kommer jag garanterat lacka ur. Americaner försöker vara så präktiga för omgivningen hela tiden: Servett i knät, armbågarna utanför bordskanten, ett glas vin till maten (Jo tjena!), flickorna i köket och männen i båthuset, tack tack tack och tack, snälla du, rara du. Innåt är de rent ut sagt odrägliga: Äter med händerna i likhet med grisar, pussar varandras fötter, sullar värre än fyraåringar på sina älskade servetter i knät, har skamvråer för olydiga barn och kör bil som tioåringar skulle kunna göra - helt utan vett. Inte en enda kan laga mat heller, hej pappa, släng över några recept på mejlen är du gullig, det här måste få ett stop. Jag fixar inte att äta mer pizza med ost. Eller ost med pizza kanske jag ska säga, för det är sanningen. Kallar nån mer mig sweetheart inom de närmsta timmarna exploderar jag. Jag är ingens sweetheart, jag är mormors gullhöna och mammas lilla stumpa, thats it. Lägg ner ert smörande och fjäsk för det funkar inte på mig. Jag faller för uppriktighet.
Sorgligt men sant. Det ska nämligen blåsa orkan över Boston idag, imorgon och på söndag, så att strosa på de vackra gatorna där vore ingen bra ide. Om jag får en supertråkig helg med tanke på förväntningarna på Boston så tänker jag skylla på Amanda som är dum nog att kolla väderrapporterna! Eller tacka henne för att jag slapp dö i en orkan. Regnet står som spön i backen och det åskar inklusive blixtrar. Vi hade en great dag på Twin Oaks men blev bedda att kliva upp ur poolen nyss, när ovädret började. Trots att det är värsta skyfallet utanför så smyger graderna sig inte neråt. Det är förvånandsvärt varmt, nära på 32 grader. Nu kröp AImee upp i mitt knä precis, hon gillar min groda men är rädd för blixtrar. Nu ska jag försöka få på henne en klänning, innan vi åker på middag hos en typisk americans familj som familjen umgås med. Eli´s familj. Tyvärr än det inte familjen Clinton, men close to. Och ganska mycket härligare att umgås med, än tråkiga Clinton, skulle jag tro. Jag vet inte, men jag anar att sånna som är lika högt uppsatta som självaste presidenten måste vara förjävligt tråkiga som personer. Tacka vettja Eli´s family, love them. Förhoppningsvis får jag chans att klå Eli (Uttalas IIIIIIIIII-laj) i American Idol, hihi. Han sjunger pretty good. Om jag, mot förmodan, gifter mig i United States så ska han sjunga på bröllopet. Då kommer jag grina och min man kanske lämnar mig, hm. Jag vet inte ens vad jag skriver nu, jag ska kila. Godnatt Sverige. God eftermiddag USA.
Bilresan till Pennsylvania var den längsta resan i bil, ever. Kanske inte beroende på avståndet utan mer på sällskapet. Jag förstår inte hur dessa ungar kan bråka precis hela tiden, jag förstår inte varför inte mamma gett mig och mina syskon ett fredspris eller liknande. Hon har inte träffar syskonen Koestler ännu, det är det som är felet. Sen kommer fredspriset till familjen Schultzberg/Nordkvist, det kan jag garantera. Visst bråkar jag och mina syskon, men detta som jag upplever nu på en helt annan nivå, så ni fattar inte om ni inte sitter mitt emellan. Exempel 1: Om man smygtittar på barnen kan man se roliga och underliga saker. Aimee sitta med båda händerna i knät och titta på film i ena sidan av bilen, samtidigt skriker David från andra sidan av bilen "Ahhhh, hon nöp mig!!!!!!!!" med världens gällaste röst, nästan så att ruterna på bilen spricker. Snacka om att vilja sätta sina syskon i trubbel. Och sina Aupairer i trubbel, Dr Koestler och Mr Koestler låter alltid mig vara den som säger sanningen, högt och tydligt. Alltid börjar den som nyss ljög störtgrina och skrika "Jag hatar dig, du är den sämsta barnvakten i världen, varför ljuger du Lina, jag haaaaaaaaaaatar dig". Hade de kunnat säga "jävla svenne" så hade de garanterat gjort det. Exempel 2: David köper ett mjukisdjur med knytskor. Aimee berättar att man man knyta upp skosnörena på honom om man vill. David testar det hans syster föreslog och en sekund senare så spricker rutorna på riktigt. (ungefär). Han skriker och gråter i cirkus en halvtimme att hans syster hade sönder hans leksak. (Utan att ens vara i närheten av den?) Han har inte lärt sig att knyta skor ännu så Mr Hershey som var nyinköpt och mer värd än allt annat i världen just nu är trasig enligt Gnällspik. Jag blir galen. Jag kommer hem efter detta år. Det fajtas som, ja, jag vet inte vad, men det är inte av denna värld. Jag blir inte kär, jag gifter mig inte, jag stannar inte föralltid - på grund av en enda anledning - jag vill inte ha en familj bestående av proud americans, så att säga. Jag vet inte om jag kan kalla det något annat, faktiskt. Jaga tvingades dessutom dela rum med David på hotellet och det innebär att man är monstervakt hela natten. Eller skyddsängel, whatever. Jag tvingades ligga i nedre delen av en våningssäng och hålla i ett snöre hela 8 timmar, för att han skulle kunna dra i det och väcka mig om han såg något monster. Han såg massvis, men jag låtsades sova. På morgonen fick jag anklagelserna om att svinga han genom rummet till ett tydligen jättefarligt monster mitt i natten när han försökte sova, hm. Jag har ingen aning om hur mamma kan tycka att året i USA var ett av de bästa åren genom tiderna. Jag kanske inte är ett ship of the old block trots allt.
Förutom dessa små detaljer så har jag haft två trevliga dagar på många trevliga ställen. Vi började i Herseypark, vilket var en vattenpark-tivoli-chokladvärld. Jag skojar inte när jag säger att jag såg miljontals Reeses pieces tillverkas på löpande band i en svindyr guidad chokladguidning genom chokladvärldens chokladfabrik. Andrew köpte mig en 5kilos Herseychokladkaka. Det värsta med det är att 5 kilo inte heller är ett skämt. Jag kommer kanske bli tjockare än jag tänkt. Vi besökte människorna som tror på att världen inte behöver elektricitet, at all. De lyckades olyckligtvis inte övertala hela om detta och fick nöja sig med en liten by i södra Pennsylvania där alla lever som för 2000 år sedan. Inte en enda bil i sikte men förjävligt många häster med vagnar. (Jag blir som vanligt allergisk och ser ut som en uppsvälld tomat, inte speciellt attraktivt). Utan element och airkondition men öppen eld för att värma sig och tillaga maten. Visst smakade det bra (utan elektricitet) men tacka vettja kylskåp som tillverkar sin egen is! Det sista stället vi absolut inte fick missa var ett Pretzelbageri inklusive en guidad tour om hur man gör dessa sötsaker. Jag visste inte ens vad en pretzel var så jag var inte speciellt imponerad, men tydligen vet varenda amerikan från och med födsel vad en Pretzel är. Annars är man inte värd att kallas amerikan. När guiden stod där och slö-pratade kände jag för att slänga mitt urtuggade tuggumi på honom, bara för att se folksamlingens reaktion. Jag skulle älska att se de feta människorna reagera så jag blev så lockad. För min egen stolthets skull lät jag bli, men om jag åker dit igen så tänker jag göra slag i saken, för guiden var för sedan länge pensionerad och hemskt tråkig. Dessutom mummlade han bara om sina älskade salta pinnar så ingen hörde. Det är förresten vad en pretzel är - en salt pinne i kringelform. Inte mer intressant än så. Jag hade förväntat mig ett stordåd med tanke på människornas uppståndelse angående Pretzels. Flyg aldrig förhögt av dina förväntelser för du faller snabbt ner av din egen besvikelse. Sant som nån har sagt det. Tack iallafall, för två jobbiga men lagomroliga dagar.
Detta var bara en tjyvstart, för bilderna kommer imorgon. Svimmar av utmattning. Godnatt.
Mamma pratade om vinterkläder, skolstart och stövlar och jag har redan beslutat att Usa är inte min dröm. Jag behöver fler årstider. Fler klädalternativ. Jag börjar tröttna på sol och klänningar. Jag gillar täckbyxor och vantar. Det är mysigare så. Idag kom jag på en viktig sak; David och Lina är som olja och vatten- det funkar liksom inte. Hur mycket vi än försöker så passar det (vi) inte speciellt bra tillsammans. Som Simba och Scar, för att Orup ska fatta. Hon gillar Lejonkungen. Vi två kommer kanske inte tycka likadant om någonting under hela det kommande året, men det kan jag leva med för det än ändå jag som får ta besluten som måste tas. Stackars unge som fick en babysitter med både mål i munnen och vilja i kroppen, ojojoj. Det är tur för mig att jag kan relaxa med hans syster 'prinsessan' emellan åt. Aimee är som grädden när jag är som moset. Myran och myrstacken, gröten och sylten, you got it. Vi hör ihop som en swimmginpool och en varm dag i augusti. Godnatt gentleman, over there. Nu ska jag drömma, förhoppningsvis en fortsättning på gårdagens dröm. (Och nej mr Kratschmer, det var ingen sexdröm! Sluta fantisera!) Förlåt mamma, haha. Om inte min önskan går i uppfyllelse så ska jag dagdrömma i bilen imorgon istället. Det är pretty långt till Pennsylvania. "Egentligen är dagdrömmar bättre, då kan man lättare kontrollera drömmen dit man vill", berättade Gabriel för sådär ungefär en minut sedan. Kanske borde jag hålla med honom lika bra som han brukar hålla med mig. PUSS.
Jag börjar bli världsvan; jag läser New York Times varje morgon och tänker inte på att kilometer i timmen har förvandlats till miles per hour. Jag äter inte chips, men verkar vara den enda NY-bon som vet att det är onyttigt. Jag verkar också vara den enda som fattar att löpning är healthy, för i motionsspåret är jag alltid ensam. Jag vill tala om för er att det är bra mycket längre att springa en mil här (32 grader ikväll ungefär) än att springa en mil på jungfruberget i Falun (en kväll så kall att man behöver tjocktröja hur fort man än springer). Idag var vi på Twin Oaks, Koestlers favoritställa på hela jorden verkar det som, men idag behöver jag inte använda lika mycket aftersun när jag kom hem, för Aimee hjälpte mig med solskyddafaktor 50 på i stort sett hela kroppen och lite till. Hon är så söt så jag kunde verkligen inte göra henne besvikne och säga nej. Mitt skinn kanske ska tacka henne. Jag har märkt att Jessie, den snyggaste badvakten på Twin Oaks inte längre sköter sitt jobb. Han tittar mest åt fel håll hela tiden, stackars ungar som ska behöva drunkna. Han tittar mot trampolinerna fast hans område är mellanstira poolen men mellanstora barn. Kanske ska jag försöka rädda dessa stackars ungar som nu är utan lifeguard, genom att börja leka i mellanpoolen. Det svåraste blir nog att få min prinsessa, även så kallade tävlingssimmaren, att leka där hon faktiskt för en gångs skull kan nå botten med tårna. Det blir inte lätt att hitta en passande sexåring som hon kan leka med, men jag ska ge mig fan på att fixa så livvakten iallafall ser ut att kolla ungarna. Att han tittar åt rätt håll kanske lungar mammorna lite iallafall, höhö. Jag ska kila in till min prinsessa och säga godnatt nu, hihi, jag gillar henne. Tack gud för att du gör nått bra här i världen. Ps, imorgon åker jag till Pennsylvania och nånting liknanden ett vattenland blandat med Gröna lund - Hersheypark. Propotionerna är inte riktigt lika som i Sverige, så för den som är nyfiken på vart Lina Ulrika håller hus hela veckan - http://www.hersheypark.com. Ni som gillar våldsamma karuseller, speedade vattenruschkanor och liknande galenskaper borde verkligen kolla. Jag blir riktigt imponerad. A few pictures from the day at TO, för er tjatiga :)
Jag står fast vid att nyduschad är bästa tillståndet i livet. G håller som vanligt med.
Jag luktar kokosnöt, rakt igenom. Jag älskar mitt nya shampoo men det är synd att det bara är jag som får njuta av den underbara doften, (för jag har stängt in mig i mitt rum och tänker inte komma ut under resterande del av dagen). Rent ut sagt luktar jag mysig, och känner mig mysig också. Med myskläder. Jag kan inte sluta tänka på pyjamaspartyt i mitten av sommaren nör mysstämningen kryper fram, där snackar vi mysig och mysigt och mys. I sällskap dessutom, inte som mig just nu. Jag önskar att du var här, för att vara ärlig. För att vara helt totalt ärlig så är det det enda jag vill. Jag fattar inte att jag utsätter mig för ett år på okänd ort allena, utan dig. Utan er. Idioti.
För er som slog vad om att jag blir tjock under kommande 13 månader (GABRIEL! Känn dig utpekad!) så vill jag berätta att jag åt mitt första äkta oatmeal till frukost imorse. Med lingonsylt från Ikea, känn på den du. Jag gillar havregryn från United States grymt mycket (för de går fortare än de gryn jag är van vid att tillaga) men jag gillar inte att jag måste åka till Ikea för att köpa tillbehör. Dessutom sprang jag en mil utan stopp bara för att bevisa att den jäkel som svarade på ett quiz på Facebook svarade fel när den svarade att jag troligen inte kunde springa en mil utan att stanna. Så de så! Jag hade i och för sig inte väntat mig mycket annat heller, men mycket kan hända på två veckor, tro mig. Jag fick lov att bevisa det för mig själv bara. Konditionen alltså. Men oj, nu är det två veckor sen jag åkte, wow. Ett år minus 2 veckor är lika med 50. Idag är det 50 veckor kvar. Jag borde inte räkna ner redan. Jag har för mycket att uppleva än. Jag ska ringa Sam för att träna på att småprata om ingenting istället för att räkna dagar, timmar och sekunder. Han är great. Hejdå.
Jag kom precis hem från en underbar dag i Mahopac lake. Jag är kung på vattenskidor, Sam är drottning. Aimee fixar det mer eller mindre och David är för liten och grinar mest hela tiden. Sen testade vi sån där speedjump-ring, och jag som trodde jag fortfarande var kung och skulle trotsa hastigheten ramlade såklart ur ganska kvickt. Och det var inte skönt at all. Jag är glad att jag inte är sex år och grinar för precis allt i världen, för isåfall hade jag börjat böla då, utan tvivel. Min nya vän skrattade bara. Jag såg massvis med snyggingar idag på sjön också, Mandy du skulle varit med, jag klarar mig knappt utan dig. I brist på ödlor (Jag saknar dig!) fick jag disskutera snygginarnas solbrännda kroppar med Sam och Jen - tro mig, det fungerade inte alls. Trots allt har jag, Sam och mrs Koestler inte riktigt samma smak gällande partners, haha. Vi badade i poolen också, men det var säkert inte ens en nyhet. Det är frustrerande hur varmt det är idag, och ännu mer frustrerande att det inte gick att svalka sig ett dugg i ett trettiograders varmt vatten när man började få solsting. Jag skulle vilja att Sverige hade det här klimatet året om så jag slapp pressa hela dagarna, och tillslut bli yr, i solen här borta. Då hade jag kunnat njuta av det mer, liksom. Hur som helst sitter jag mitt emot en spegel nu och njuter av min solbrända bränna, jag är riktigt nöjd och jag tror min mamma hade varit mycket avundsjuk. Fast hon får skylla sig själv som inte kommer hit och hälsar på, haha. (Pik, igen). Puss på er blekfisar. Till sist, här kommer några bildet från dagen eftersom ni tjatar så mycket om det hela tiden. Enjoy.
Men jag börjar verkligen trivas här nu. För en vecka sen kunde jag inte tro det för en sekund, men NY är verkligen min grej. Jag älskar verkligen att allt är öppet jättesent eller dygnet runt. Aimee är fantastisk, urgullig och världssöt. Mina ben är snart platta som (svenska!!!) pannkakor, för hon sitter i mitt knä precis hela tiden. Skönt att hon är rätt så light för att vara 9 år. Idag har det varit välkommen-hem-lunchbjudning med hela släkten och många många fler, hela huset var fullt och jag kände mig bara lite i vägen hela tiden. Efter det stekte jag och ungarna bland poolerna på Twin Oaks, vilket gör att jag har sett en hel del lifeguards med speedobadbrallor och bara överkroppar denna eftermiddag. När vi kom hem, helt utmattade av augustisolen så rensade jag ogräs med Jen. Det är relaxing att gardening enligt henne och eftersom hon tydligen var så avslappnad där vi stod och rensade och pratade om livet så passade jag på att berätta min plan om att inte vara hemma i helgen. Hon verkade verkligen avslappnad för hon sa bara nått i likhet med "Jo, ja, åk till Boston du, vi har andra planer men det gör inget, vi klarar oss, du kan åka, det blir kul, hälsa Amanda". Jag tackade den avslappnade bruden och slänge mig i bilen till Starbucks där jag mötte upp två läckerbitar, Amanda och Hanna. Kaffe, kaffe, kaffe, jag förstår inte hur dessa flickor ens kan somna på kvällarna så mycket kaffe som brukas på detta underbara och (för mig) nyfunna cafee om kvällarna. Förresten så hittade jag en dansstudio nyss, utanför starbucks. "Dance emotions". Jag ska titta mer noga imorgon vad som finns, men det verkar lovande. Dessutom börjar jag på Somba/Romba/Sumba-nånting nästa vecka, vilket också verkade roligare än livet, typ. Jag är happyface över att dansen kommer igång igen! Nu ska jag sova, drömma sött och vakna med ett leende på läpparna. (Först ska jag bara försöka ignorera dessa förbannade fladdermöss som bor nästan inuti mitt öra, eller närmare bestämt utanför mitt fönster. Jag kan inte sova när det låter som att alla dörrar i Westchester County gnisslar samtidigt, fastän det bara är massvis med fladdermöss som håller kafferep när andra vill ha det tyst). Det är det jag brukar göra. När jag vet att hela veckan bara innehåller skoj och att jag och Ämända åker till Boston under helgen för lite äventyr så kommer läpparna verkligen hänga med. Puss och godnatt. Godmorgon på er i Sverige som aldeles strax kliver upp ur den varma sängen och är redo att möta en ny dag. Jag har bara ett tips - le. Allt ordnar sig om man ler, se på mig, jag har varit i NY en vecka och är nästintill redan gift och bosatt i ett slott. Natti.
Dina ord var välbehövliga och kanske inte väntade. Jag har inte känns mig så varm på länge. Jag trodde du redan hade glömt mig och oss. Men det fanns ett allvar i dem och du saknar också gamla goda tider, så att säga. På något sätt känns det bra att jag inte är den enda som vill minnas. Att jag inte är den enda som håller på att sina bort i saknad och längtan ibland Jag fick ett mejl från en kär vän igår, också innehållande viktiga ord som stärkte. "Jag förstår hur du menar. Det syndes på dig att det var annorlunda. Allt förändades. Din blick var inte densamma. Men hej, varför ge upp bara för att du är på andra sidan sjön? Så länge det finns hopp finns det hopp. (Hon har tydligen glömt att man säger - så länge det finns tro finns det hopp!) Man ska aldrig ge upp förrän man har gjort allt man kan. Det vet väl du? Vad hände med glöden? Jag har tre ord för dig unga dam- SKÄRP DIG NU! Kämpa, ge inte upp! Du fixar det och det vet jag. Jag menar, hur många Lina finns det?" Jag säger tack till er båda. Jag saknar er båda. Vi ses i vår, alla tre. Thank god.
She really are a princess. Som en önske-syster, en sån som alla storasystrar utan lillesystrar önskar sig. Jag ska ta väl hand om denna tjej. It's a promise. Nu när jag träffat bruttan så fattar jag varför familjen har saknat henne så mycket hela tiden. Huset känns inte tomt, utan kärleksfullt. Det är härligt att ha henne hemma. Jag bara älskar livet här mer och mer. Imorgon ska elitsimmaren, monstret och jag äta glass på Coldstone tillsammans. Längtar. Puss.
Jag har anmält mig till Avon walk for breast cancer, så den 10-11 oktober smäller det: jag och tusentals unga och äldre kvinnor och män ska gå 39 miles med start i NYC på 2 dagar. Jag ska säga åt Sam och Ämända att också anmäla sig, det kan bli kul att vandra, för bröstens skull, tillsammans med ett gäng vänner. En annan sak som också är kul men ojojoj så skrattretande är att min klocka har kommit fram! (When all your hope is gone) Jag är så lycklig! Jag är dock inte lika lycklig över att jag hittade den i Davids smutsiga tvätthög. 1. Han stal (lånade, testade, snodde, whatever) den och jag har förtvivlat saknat och frågat efter den i en vecka. 2. Det är snuskigt att sätta på sig sin favvoklocka när den har legat bland hans använda kalsonger och strumpor i över en vecka. Som jag sa, det är skrattretande. I morse, direkt efter frukost, åkte vi till ett köpcentrum som har en glassbar som har sin egen ko. Som plåster på såren. Man kan klappa kon medans den ger dig mjölk till din kommande glass liksom. In real. Om man inte vill gå ut och klappa den så kan man stå inne och titta på tv, från en kamera som sänder live från farmen på baksidan. Mitt i NY. Det är en konstig värld vi lever i. Men glassen var awesome! Yes mam. Nu ska jag hjälpa till att sätta upp banderoller i hela huset och hela gården, till Aimees välkommen-hem-party. Puss.
Vissa människor tittar på molnen och säger "Titta hörrni vad det där är, det där som ut som en björn. Där är en båt, och titta en fisk" och så vidare och så vidare. David tittar på sina chips vid varje lunch och säger "Look dad, it's a eyeglobe, and look at this one - looks like Linas lips". Jag bara skrattar när jag måste jämföra moln med chips. David älskar skype, so do I. Idag pratade vi med familjen Schultzberg i Grytnäs. -Vi ska äta kyckling idag, sa David glatt. -Med ris? frågade min far. -Nej med baguetter, svarade David. Ska ni ha sallad till? frågade pappa lite undrande. Nej chips, svarade David oberörd. Jag tror inte Samuel var lika oberörd över Davids oberördhet. Om två timmar är prinsessan i huset hemma.
Förresten mamma, du sa ju att du inte visste om du ville ha barn när du kom hem från ditt år i Usa, eftersom du inte trodde att du skulle älska dina egna barn lika högt som du älskade Carrie och Kate, right? Jag tror inte heller jag vill ha barn efter detta år, för jag är inte så säker på att jag skulle gilla det barnet som blev tilldelat mig över huvud taget. Om jag får en ful och dryg unge kanske jag ångrar mig. Ganska på stört.
David har en playdate med Arie och hennes syster nu, de leker som små änglar tillsammans. Med dockor och rockringar och hopprep och stuttsbollar. Jag smyger, liksom trippar på tå, förbi deras rum för att slippa störa, men snart brakar säkert helvetet lös, som det brukar. Eller inte, this time. Jag önskar att D var en tjej, om möjligt en lika söt tös som Arie. Knappast möjligt, I love this sweetiepie. Det som är lite roligt är att hon heter Arie (som den vita och så kallade "rätta" rasen under andra världskriget enligt Mr Adolf), är jude, amerikan och kolsvart. Med afrohår uppsatt i små bollar på huvudet. Om hon är försvunnen om nån dag, helt plötsligt så har jag planer på kidnapping, för hon är precis en sån unge som jag vill ha. På alla sätt. Och kindnapping är ju inte speceillt ovanligt. Om nån är kidnappad är det i fjärt i rymden, ingen big deal. Jag vet fortfarande inte hur dessa människor tänker. Nu väntar poolen, för NY-hettan bränner idag igen. Jag är redan pepparkaka. I Usa vet man inte ens hur man bakar pepparkakor, hm. Hej mormor, du måste lära mig göra pepparkaksdeg så att jag kan lära dessa främlingar, som jag numera bor med, hur man gör världens enklaste kakor. Gulligaste. Sam är också gullig förresten, för han picknickade med mig och David i parken i morse fast vi råkade väcka honom. (Man får typ väcka folk kl tio?) No hard feelings, han är snäll han.
"Ämända" just därför att nästan ingen kan säga Amanda, regulary. Konstigt nog, för dem har ju inte ens bokstaven Ä. Har man den inte så borde man inte kunna säga den heller, hm. Inte bättre än världens lättaste A iallafall. Det där var en onödig tanke känner jag. Move on. Jag ville iallafall tack för ännu en mycket trevlig kväll med konversation i normal takt och utan jobbiga stakningar för att hitta rätt ord. Love it. Killarna i kassan fnissade som flickor och undrade vilken språk vi sjöng på. Vi sjöng inte, men vi pratade svenska. Det låter som sång när vi pratar hörde jag nyss, svenska alltså. Eller inte. Move on, igen.
Jag googlade nyss upp en bild på min nya granne, Bill Clinton. Vi bor nästan "next doors" och jag vet inte ens hur en förredetta president ser ut. Ämända skrattade åt mig, jag tror hon hade sin anledning. Jag är inte den mest allmänbildade. (Detta tillhör allmänbildning va?) Detta googlande endast av en anledning - att inte missa ögonblicket när han säger hej till mig på gatan nästa gång. Han sa faktiskt hej till Karine för ett tag sen, mitt på gatan i området där jag bor. Han är väldigt trevlig den där Billan, har jag hört det viskas om. Det vore pinsamt om han hejade och jag inte visste vem det var, även om jag inte skulle dra upp information om gamla presidentval och stuff ändå, nu när jag vet. Jag hoppas ni förstår hur stort det är att se Clinton på gatan där man bor. Jag hoppas jag springer in i honom på starbucks nästa gång. För att tillägga så har min lilla tjej Aimee varit hemma hos Vanessa Williams i Uggly Betty på barnkalas. Tv-stjärnan Williams dotter simmar i samma swimteam som min lilla skrutt och nästa gång de har en playdate så ska jag vara den som hämtar henne. Det bor många kändisar i mitt område kring Chappaqua och det är lite ovant. Nu ska jag sova efter en av mina längsta dagar nånsin. Till sist, detta är till alla andra som inte heller är så allmänbildade. Och till alla som vill ha en skymt av min granne. Puss på er.
När jag sa att David var det värsta monstret i huset så hade jag fortfarande inte träffat deras dammsugare! Den är huuuugh, som allt annat i denna del av världen. Och tung, som de flesta här. Jag tror de räknar med att man ska vara tjock och stor för att använda den, för annars går den inte ens att rubba den. Knappt. Bara för att jag är så grymt stark så fixade jag det ändå efter många om och men, men jag svär att jag inte hade fixat det om jag inte redan tränat upp mina dela-ut-tidningen-muskler. Hur som helst så avskedade de sin städerska förra veckan för hon stal saker, så idag har jag brottats med denna makalösa maskin i många långa timmar. Jag älskar det inte alls. Ps, jag vill tillägga dammsugare på min julklappslista.
Tidigare idag fick jag ett brev på posten, guess what, det var Aimee som skrev. Dear Lina, I can't wait to see you. I comming home on saturday, maybe we can eat som icecream (without nuts!!!!!!) om sunday, if you want to. Och sen nånting om att dem åt smores på lägret en kväll och man fick verkligen äta så många man ville den kvällen, great. Det slutade med nånting gulligt som löd ungefär "Jag är säker på att jag kommer älska dig hela vägen runt jorden och tillbaka när jag träffar dig". Jag längtar efter henne så jag dör. Nu ska jag till biblioteket i NY. "Det är inte alls som ett vanligt bibliotek i Sverige, I promise you" säger monstret nr1. Jag tror det är för att han verkligen verkligen verkligen vill gå dit som han har hittat på att de ha levande hundar, som man får klappa, där. Och när man kommer in får man en välkomstpresent av en clown ibland på speciella dagar, hm. - Really? - Yeah, sort of, come on now! Hahaha.
ville bara säga att jag har fått en ny vän idag. En vän som kanske kan bli en riktigt bra kompis. Det verkar så. Vi bor på samma väg och han är great, really. Dock råkade mitt älskade monster fråga honom om vi kanske kunde gå på en date nån kväll, så Mr minin kanske sabbade det innan jag ens han lära känna den nya killen. Hm, eller kanske inte. Han heter iallafall Sam (uttala det med amerikansk dialekt, please - and it sounds like Sääääm) och är en handsome guy som ville visa mig runt i NY och presentera mig för några av hans vänner. Hell yeah! Jag är lite nervös inför vännerna för jag är inte flytande på språket än, men använder man standardrepliken så är allt okej igen, vad som än hänt innan. "I'm from Sweden, sorry". Amanda krockade men en polisbil och standardrepliken räddade henne från en angry man. Alla älskar mitt hemland här, jag vet inte ens varför. Sverige är inte så vackert som alla tror. Det är mest kallt och grått. Inte alltid, men mest. Imorgon ska jag kanske våga mig till slottet på andra sidan gatan, för jag kunde verkligen inte minnas mitt telefonnummer när Sam frågade. Det var liksom ingen bortförklaring, jag bara glömde det. Out of my mind. Nyss pratade jag med Filip, och wow vad jag saknar mina vänner i Sverige om jag tänker efter. Speciellt han, Gabriel och Orup. Hannes min före detta (vän), jag är ledsen men din betydelse har illa och kvickt blivit mycket mindre. Som om du aldrig funnits där för mig var enda jävla dag, som om du aldrig varit den som tröstat mig genom floder av tårar, som om du aldrig stannat uppe med mig hela nätter och bara skrattat, som om du aldrig varit den som offrade allt för min skull, som om du aldrig var den som visade mig var äkta vänskap var. Du är inte nån jag älskar längre och du vet exakt vad vi snackar om. Hope you like it.
Nyss sa Erica något klokt; dessa stolta och kaxiga amerikanska ungar är krävande. Och kvävande. Trots allt börjar jag få pli på mitt monster. Idag hjälpte han mig hela dagen att säga till sin vän att "You should listen to my nanny, she's the boss" och "Listen to Lina, she is the grown-up in this house actually". Jag uppskattar det och han har rätt. Jag är the boss. Kommer alltid vara. I think that he got it. Såklart slinker det in ett "Lina I know that you are the boss, but can we please have some chips after lunch?" ibland också. Han är liksom 6 år, det går omöjligt att uppfostra sånna om man är mänsklig och inte gjord av stål. Jag svarade vänligt men bestämt NEJ med stora bokstäver, för hej - ni hade ju chips till lunch, maybe thats enough? Jag är inte säkeR men jag tror inte ni behöver det till efterrätt också. Jag tänker fan bara på deras stackars hälsan. Linus, du skulle älska att bo här. Varje gång vi (actually them) äter chips svävar mina tankar iväg till dig. Det är alltid Linus Ekengren och chipspåse som blir en koppling och jag kan nog gissa varför. Du var besatt av chips när vi träffades. Du kanske fortfarande är ett chipsfreak. Why would I know. Nu ska jag kila i bed. XOXOXO /fat-lady
Kan nån skicka en svensk disktrasa, seriöst? Jag hatar dessa svampar som liknar talande svampar i barnprogrammet "svampbob fyrkant" på disneychannel. Det funkar inte att trka bordet med en svamp. Jag skulle lika gärna kunna ställa ut det i regnet och sen anta att det var klart. Så blött blir det. Jag trodde svampar var menade till att suga upp vattnet. Om det fortfarande är det som är meningen så funkar inte våra svampar. Plus att jag hatar att min nya stegräknare räknar miles istället för kilometer. Det mesta här kan jag lära mig att leva med, men i julklapp önskar jag mig en vanlig men ack så fantastisk disktrasa (sånna som mamma har hemma), ett paket flingor utan socker, lägg märke till "utan(!) socker" och en stegräknare som inte räknar på engelska. Det är synd att det är så långt till jul. (Det här är förresten vad man kallar för pik!) Puss och godnatt till alla er på andra sidan jorden som strax ska sova :)
Jag är fast. Vaniljkaffe, iskaffe, frappochino, kaffe latte, regular coffee, du hajjar. Det är en del av kulturen. Jag gillar det. Men jag gillar inte kidnappningar. Det lilla monstret försvinner stup i ett, bara jag vänder ryggen till i en minut och tro mig när jag säger att minuterna här är exakt lika långa som minuterna i Sverige, otroligt nog. Jag blir skitskraj när jag tittar tillbaka och han precis försvunnit. Jag vill helst inte ha på mitt samvete att någon kidnappade pojken (monstret) jag satt barnvakt åt. Troligen är han bara hos granntanten och maler sönder hennes hjärna med sitt babbel, men tänk om inte. Tänk om han inte är där när jag knackar på. Mamma jag får snart en hjärtattack och jag är bara 20 år. Jag har ett bra hjärta men det här är verkligen inte vad jag behöver i NY-hettan. Det gör mig ännu svettigare. Föräldrarna i huset försöker uppfostra honom till att prata i längre ton, för han talar ganska högt och brett - jag ska försöka uppfostra honom tvärtom. Sorry Jen, men om han pratar bara lite högre så kanske jag slipper titta på honom hela tiden. Varje sekund. Då kanske jag skulle kunna slappa i poolen och samtidigt höra vad han gör. Leker eller bråkar, whatever. Förlåt igen, Jen, men jag orkar inte hålla ögat på en (otroligt omogen) sexåring som om jag vaktade en småtting. En baby. Jag fattar varför det gick åt helvete om jag tönker efter, det är 4 stycken 19åringar som har uppfostrat honom till största del. Tack Amanda för att dina barn är lika mina. Och tack för en grymt trevlig kväll på Coldstone igår.
Varje gång jag öppnar frysen för att ta ut några isbitar (för isbitar är verkligen nödvändiga här) så verkar det som att någon har fyllt på isbitar i isboxen. Eftersom David knappast gör något för att hjälpa till och de andra inte är hemma på dagarna så blir jag minst lika förvånad varje gång, det vill säga varje halvtimme ungefär. Jag har spekulerat i saken i några dagar nu och tror jag har kommit på ett svar till denna mystiska gåta - frysen fyller på is själv, när den känner att boxen inte är full. Varför inte utveckla något viktigare än automatisk påfyllning av isbitar i frysen? Jag trodde att USA var ett hightec-land med det mesta, (även hjärna) och till viss del har jag rätt men till viss del cyklar jag på fel sida av vägen, så att säga. Jag är fortfarande förbannad över att amerikaner sockrar sina fullkornsflingor. Det gör mig nervös, actually. Jag vill inte likna en köttbulle när jag anländer till Sverige. Jag måste fråga om vi kan köpa oats, så jag kan fixa lite oatmeal till frulle istället. För det heter väl oats? Hoppas jag säger rätt så jag verkligen får mina efterlängtade havregryn inom kort.
David är ett yrväder som jag inte kan bli av med inom ett år. Ganska kul ibland, ganska jobbigt ibland. Jag längtar efter Aimee. 4 dagar kvar. Solen steker idag med, tro det den som vill. David fortsätter tjata sen första dagen om vem jag gillar mest - mina bröder i Sverige eller honom. - Självklart mina bröder! skulle jag vilja skrika och sen skratta honom rakt upp i ansiktet, men det kan jag ju inte göra. När jag är i amerika och jobbar är jag en av Sveriges representanter har jag hört, så jag måste uppföra mig (fast jag saknar Mappan, Gurr, Samme, Elias och lillprinsen så jag kan dö). Jag pratade med medlemarna i dreamteam igår, jag älskar er. Jag brukar inte börja att älska folk så snabbt, men jag gör det nu. Mikaela har det super i Californien och Erica åker hem igen. Kort om konsist. Jag kommer sakna min NJ-tjej. Jag saknar redan San Franciscobruden a lot. På semestern åker jag dit, ingen tvekan om saken. Just nu är jag ensam hemma, davis har en playdate och jag funderar på att slänga mig i poolen? Jag har inte testat den än, om jag ska vara ärlig. Har inte hunnit. Efter jag har tagit premiärdoppen ska jag steka i solen och tänka på en av de bästa dagarna i somras - den i lugnets utomhusbad med Sabina och Gabriel. Jag lever mitt liv i NY men tänker på mitt liv där hemma. Innan jag gör en bomben i poolen ska jag försöka få mr Kratschmer att sluta prata om mina matvanor i NY. Han tror jag kommer att bli tjock bara för att folk i Usa brukar vara tjocka. Han kanske har rätt. NO WAY. Puss på honom och er andra. Ha en bra dag.
Första dagen på jobbet, actually. Det gick toppen. Dagen var precis som alla andra dagar - när man kliver ut från ett allt för luftventilerat hus känns det som att gå rakt in en en finsk bastu. Finsk just för att finnar har hetare bastuar än vanliga svennar som jag och Mandy. Justja, jag glömde precis att min bästis är en irantjej, hihi. Love you C. Whatever, it's hot in here, and I just can love it. Att det är så kvavt att man knappt kan andas var en annan story.
Ikväll blixtrar det som in i bomben, jag kanske borde stänga av min dator. Men kanske inte, för den är bärbar, utan sladd, inte i vägguttaget. Jag kan faktiskt ingenting om hur sånt fungerar, ingen har berättat nått om uttag, lightnings och bärbart i en kombination för mig. Jag växte upp med stationära datorer, det var gamla goda tider det, höhö. Nu försöker jag uppdatera, a lot. När jag skriver min blogg skrattar jag åt mig själv ibland, jag låter ju som en old lady, 55+ åtminstånde. Men det VAR gamla goda tider, faktiskt. Nu kom jag bort från ämnet igen. Jag är verkligen inte van vid värmen här. Men jag gillar det. Bastuhetta och solbränd är verkligen min grej. Som jag sa, det blixtrar. Mamma kommer du ihåg när vi var i Turkiet med familjen Horne, och det blixtrade när vi skulle åka till flygplatsen? Om du kommer ihåg så vill jag berätta att det är liknande blixtrar. "It really freaks me out, can you sleep next to me", som David just sa. Hela himlen skiner upp, det blir lika ljust som på dagen fast sommarnatten i NY är lika mörk som natten i Sverige en kall vinterdag. Pretty awesome att det haglar också, fast det är lite drygt 30 grader varmt utomhus. Hur fungerar världen egentligen? Jag fattar noll. Zero. 0. Som jag funderade tidigare men som jag också glömde; kanske borde jag inte använda datorn i detta väder, hm. I dont know. Jag stänger av den, för säkerhets skull. Jag är en smart flicka. En sista sak bara; Jag satt nyss på en Ben´&Jerrys glassbar i närheten till mitt hem, och ingenting i hela världen smakar lika bra utan Orup som med Orup. Inte ens äkta Ben&Jerrys. Inte ens. Jag saknar dig mer än allt annat. Sorry moster, sorry mamma, sorry pappa, sorry alla andra som vill att jag ska sakna dom. Mandy är verkligen ett guldkorn som jag ska ta vara på. Jag önskar att du var den som sov brevid mig i detta oväder. Ingen annan än min bästa vän. Inte ens G. Ingen kan nånsin bli bättre än henne. Nånsin. Jag vet att jag upprepar allt men det finns en bakgrund till allt jag gör (och sånt gillar jag - tanke bakom handling) - nu var det enbart för att göra er riktigt säkra på saken. No one can ever beat her.
You said you needed some time to clean up the mess. The mess in your mind. The mess that I just brought to you by mowing around the world. Ibland vet jag inte riktigt varför jag gör som jag gör, varför jag flydde iväg från livet i Sverige. Men jag tog det stora steget, kanske det största, och idag bor jag i NY. Jag saknar dig G, but I am trying to act as good as i could. (Sometimes I could hardly breathe). Is this the end of you and me? You are so quiet, had even said a word since monday, so i hear myself talk. A week, boy. Going on and on about the happy times we shared so far. Distansen kommer inte bli kortare om man drar sig ur leken, (för det är fortfarande en lek, right?) men kanske blir tiden uthärdlig. Uthärdligare. Det är inte ens ett ord. I just wanna stand up and scream - please dont forgett all summernights/days/evenings/mornings. Lyssna på Miss Li - Oh boy (nedanför) så kanske ni hajjar. 100%, actually. Well I guess this is the end. Jag saknar ingen annan på samma sätt som jag redan saknar dig. Alla andra finns det alltid en trygghet samlad inuti och inte en enda tår. Jag fattade aldrig att man kunde bli totalt såld på a few weeks. Aldrig i livet. Som jag säger i krissituationer (detta är en krissituation) - helvete. Jag önskar att jag inte hade dansat hela vägen hem, den kvällen då jag träffade dig fot the first time. Ps, svengelska har börjat och engelskan sätter sina spår. Kanske är det bra att nånting fastnar i en sommarslö hjärna, kanske blir det confusing to read. My mistake. Good night.
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot, men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Här kastas kärlek åt alla håll, men jag skulle verkligen vilja att du var här med mig idag, vackra människa. Jag är totalt såld och jag vet inte varför men jag saknar dig också. A lot. Jag når aldrig över Atlanten, hur mycket jag än sträcker mig, för jag är bara en liten flicka. Mina penny är för få för att flyga dig hit på långsemester. Det borde verkligen inte leva så mycket som det gör. Hjärtat alltså.
Inatt knackade det på min dörr och jag fick nattbesök, spännande. Mysigt. "Do you mind if we have i night lamp today?". Oh, that smile, jag smälter som Ben&Jerrys i New York-hetta. Hell no I dont care about the light, put it in and pick a side of my hugh bed. Det gjorde han, och verkade nöjd. Men icke, för knappt en minut senare hörde jag miniamerikanen prata igen- "Can you please hold your arms around me like Lise, mam and dad do?" Yes i can, sweetie.
Dagen idag spenderade jag i Mahopac vid Andrews föräldrars hus, barnens mama and papa. Pretty nice, solen stekte mig som en pannkaka och med tanke på vad jag äter till frukost varje dag så ser jag snart ut som en också. Pannkaketjejen. Hur som helst så åkte vi vattenskidor och badade i sjön. Poolen var freezing så den skippade vi, för en stund iallafall. Jag är fortfarande chockad över hur fina hus det verkligen finns, mamma du skulle ha sett, wow. Och trädgården, hell yeah. Pappa du skulle varit så avis på 'mamas' gröna fingrar, hoho. Det var en amazing dag, I just love it. Just nu sitter jag i mitt rum med fönstret öppet och luktar på kloret från poolen. Jag har äntligen kunnat börja använda min egen dator med alla bokstäver - å- ä - ö - och det är nice att kunna skriva utan att tänka igen. Det är också nice att det flyger omkring sånna där lysande flugor som man ser i film utanför mitt fönster. Att lyssna på syrsorna och titta på lysande flugor kommer få mig att somna gott inatt. Puss och godnatt alla.
You have no ide how much I love you. Jag saknar dig, i really do. Du är min bästa vän i hela vida världen, ditt brev är redan utnött och jag tänker läsa det om och om igen. Puss på dig.
Jag borjar bli van med att klockan ar mitt i natten i Sverige nar jag lever min dag. Kroppen borjar hanga med. Huvudet hanger inte riktigt med: jag at lunch nyss, chips och ostpinnar. Jag blir lika varvanad varje gang. Mamma om du laser detta, det gor du sakert for du ar sa nyfiken, sa vet jag vad du at nar du var har. A lot of chips, makaroner och ost, troligen chicken mac nuggets eller vad dem kallar chickenfingers. Det ar det enda de ater, jag lovar.
Ett solsken lyser i mitt ansikte right now, har gjort hela morgonen. David ar redan en favorit. Imorse nar han vaknade kom han in i mitt rum, gav mig storsta kramen tillsammans med orden "I love my new nanny" och krop sen ner under mitt tacke och somnade. Nar han vakande nyssnade jag pa Magnus Uggla - kung i baren och vissa vad - ungen borjade sjunga med i varenda textrad. Jag ser nog lite forvanad ut for plotsligt borjar han skratta och sager "this is my favoritesong, i looooooooove it". Jag gapskrattar saklart. Hur manga amerikanska pojkar i sex ars alder har en svensk artist som favorit och kan varenda ord men fattar ingenting. Inte sa manga skulle jag gissa. Svenska for honom ar som kineniska for mig.
Igar traffade jag en hel del folk som familjen Koestler kanner. David sprang runt pa Twin Oaks och berattade for varje manniska han kunde hitta att han hade fatt en ny nanny. Han poangterade noga att jag var fran Sverige och gillde att dansa. Han pratar lika mycket som Anton, kanske mer, han ar en teaterapa som Anton, han dansar lika mycket och garna som Anton, han gillar mig valdigt mycket precis som Anton. Pa nagot satt kanns det lite trivsamt, som hemma. Snart ar det har det jag kallar hemma, det som kanns som hemma. Jag har antligen natt mitt mal - The Koestler familiy. Valkommen hem my dear.
Hej mamma. Sag hej till Anton fran mig, jag saknar honom. Och halsa Gustaf att det kryllar av t-shirts men att jag inte tanker kopa en enda till han forran han skickar ett urgulligt mejl till mig pa andra sidan Atlanten, haha. Och glom inte att saga till min Peak-galna bror att min lilla tjej Aimee ar pa Peak Perfermance swincamp right now. Forresten familjen, jag delade rum med en colombian som tror att hon ar natt och en kines fran tyskland som inte sagt ett enda korrekt ord pa engelska pa tre dagar. Jag forstar att du trottant pa att ringa nu men din dotter ar ute och upplever amerikans kultur (den ar galen, helt galen!) all day long och ar dum nog att lata colombia-tjejen skota telefonen. Hon kan inte heller engelska. Sorra att behova saga det men de flesta suger. Jag trodde for allt i mitt liv att jag skulle vara samst, men hej, jag ar lugnt i topp tio av oss som vagar oppna kaften. Pa kursen blev jag kallar "the funny girl" av livraddningsinstruktoren, fast jag vet inte ens hur man drar ett bra skamt pa engelska, really. Sista kvallen i NY testade jag och Dreamteam (Mikaela, Caroline Mandel, Erica, Emma, Henriette) "order in-food", ganska haftigt. Jag har gatt pa en av gatorna dar sex and the city spelas in och jag har statt pa trappan hem till Ross, i Helens favoritprogram, Friends.
Det som ocksa ar grymt ar att jag ar "hemma" nu. I Chappaqua. Det ar precis som jag forestallt mig, fast bra mycket storre. David ar ett praktexempel pa en amerikans sexaring - alskar att prata, alskar att bestamma, ater chips till frukost och flingor till lunch, avslutar alltid en mening med please och har visar varenda liten leksak i hela hans rum. Lovely. Det enda som saknas ar ett dussin brakiga broder som skriker mig i oronen.
Det som ar negativt ar: at att toatellpappret ar halften sa tunnt som i ovriga lander. Man far kiss pa handerna om man inte ser upp, seriously. Vatten pa flaska ar dyrare an whiskey. Snart blir jag alkoholist for jag har inte rad med Great Value purified drinkingwater. Och att fullkornsflingor ar sockrade(!) What? Vem fan i varlden ar sa dum att den sockrar ett nyttigt frukostalternativ, seriost? Jo, amerikaner. Visst finns det guldkorn i sanden, men det ar svart att hitta denna nyttiga mat. Jag hoppas det finns nan mening med det ocksa. Puss.
Dagarna pa ett sheraton lyxhotell ar inte sa lyxiga
Visst at det finare an jag nansin sett och visst ar jag imponerad over att vi fick chokladkakor och chipspasar till lunch, right, men det ar langa jobbiga och kravande dagar. Det ar ganska jobbigt, som i skolan, 8 - 15. If you got it, say "I got it!" ar den mening en liten tjej i America har hort mest av idag och igar. NYC var amazing, (allt ar sa stort, jag kanner mig sa liten mitt ibland allt, men anda sa stor. vuxen) och det ar annu mer amazing att jag precis skrev amazing utan att tanka pa att det var ett engelskt ord. Sparren slapper ganska fort, jag vet inte ens om jag pratar engelska eller svenska med mina kompisar langre. Igar var vi i city pa runttur, jag har sett det mesta pa fem timmar. Nar vi besokte platsen dar world trade center stod rann det nastan en tar, stackars manniskor. Frihetsgudinnan ar precis lik den pa mitt armband, lucky me. Sa jag kan tanka hem nar jag star ensam i varsta hurricanen.
Om jag ska beskriva kanslan sa maste jag saga bittersweet. Bitterljuvt. Big apple, hej, jag ser hela vyn fran mitt fonster, 21 floor, Sheraton Plaza, East ruthford. Jag at nyss min forsta amerikanska lunch - guess what - det serverades sandwishes. Jattestora. Jag ar fortfarande forvanad over hur mycket har som skiljer sig fran Sverige. Speciellt ismaskinerna och vattnet. Ismaskinerna kryllar sa gott som overallt och vattnet ur kranen ar ungefar likt det som finns i en swimmingpool. Jag skulle lika garna kunna ta en klunk dar, utan att marka storre skillnad. Jag alskar verkligen rengoring med klorin. Jag ar fortfarande forvanad over hur stor forkarlek amerikaner har till luftkonditionering. Inte konstigt att man blir forkyld liksom, det ar jattekallt inne och drygt 33 grader ute. Nu ska jag lura med mig en nyfunnen van, Mikaela, ut i solen som gassar i narheten av manhattan. Puss.
Och nu ar jag har, utan riktigta bokstaver. Det var en ganska haftig kansla att flyga in over Atlanten, se hudson river pa riktigt, blicka ner over empire state building. Frihetsgudinnan. Fran min sang i mitt hotell pa over 30 vaningar kan jag se hela staden, precis som pa film. Det kanns verkligen som en film, pa alla satt och vis. Jag ser flygplan landa pa John F Kennedy varenda minut och jag far lov att nypa min sjalv i armen varje minut - men hej, jag drommer inte. Jag ar i Amerika nu. Jag bor New York. Pretty amazing. Jennifer ar glad att ha mnig har nu, jag ar absolut lika glad att vara har. AVskedet pa arlanda var hart, men det skulle vara hardare att inte leva sina drommar, sa det kanns bra. Inatt kunde jag inte sova, tidsskillnaden ar galen. Jag varndrade runt pa hotellet ganska lange, sen hittade en snall arbetare for hotellet mig. Somnlos och glad. Han visade mig hela staten fran 31 vaningen, jag har aldrig uppplevt nagot sa haftigt forut. Wow, is all I have to say. Nu ar klockan snart sju, jag ska hamta mina nya (helt fantastiska) vanner och pysa till frukosten. Ikvall ska vi utforska spa:et och dessutom pa seeightsing i NY. Amazing. I really love this, I do. Tack alla dar hemma som skickat underbara meddelanden, jag kommer sakna er, jag svar. Puss. ps, mamma, jag alskar dig.
I want to be a part of it - New York, New York. I want to wake up, in a city that never sleeps and find I'm king of the hill, top of the heap. These little town blues, are melting away. I'll make a brand new start of it in old New York. If I can make it there, I'll make it anywhere, now it's up to you, New York, New York!
När ni läser den här texten sitter jag antingen i bilen påväg till Arlande eller på ett lufthansa med vingar, redo att ge mig av. Hela min dag spenderar jag med Mikaela och Erika, vilket dream-team. Förbannat snart landar jag i en dröm helt ovetande om framtiden. Erika frågade inatt om någon av oss hade lyckats somna och jo, jag sov som en stock, jag vet inte vad som är fel på mig. Att oroa sig sig för framtiden är ungefär lika effektivt som att försöka lösa en räkneekvation genom att tugga tuggumi, gissar jag. Onödigt. Meningslöst. Önska mig lycka till och förlåt alla som jag inte hunnit ringt. Jag prioriterar alltid galet. Puss.
Det känns som att jag har kommit tll stunden i livet då jag är som mest rastlös. Gabriel säger ständigt "lugn och fin, kanin", nu gör det att jag sitter och ler för mig själv en söndagskväll. Jag är nog inte den lugnaste kaninen på de lugnaste vattnen, men det gör mig inte så mycket. Jag måste gasa mot branten, öka i kurvan och ge lite till om vägen känns hal, så att säga. Imorgon gasar jag mot den största branten nånsin. Men jag har levt i staden där jag växte upp i nära på 20 år, och jag märker inte ens hur fort det går. Hur mycket det än tar emot att säga det idag - jag kommer älska att jag vågade lämna precis allt som betydde något för mig. Lillebror är dock orolig över Orup "Men Caroline då, vad ska du göra med henne? Hur ska hon klara sig, halv? Hon kommer prata på som fan ojojoj och inte få några nya kompisar..." Han såg verkligen orolig ut, men har alltid glimten i ögat. Fastän hon är min absolut bästa vän känner jag mig glad över att lämna henne. Hon kommer klara sig fint, jag vet att hennes drömmar inte längre går åt samma håll som mina drömmar, men jag vet att vänskapen är en evig vänskap och att vi strax kommer sammanväva våra vägar igen. Jag tänker bara ta en omväg, för att lära mig lite på vägen. Att jagalltid ska krångla till det. Sån är jag. Love it, leave it. Jag lämnar imorgon. Nu ska jag och min troligen kommande resfeber sova. Puss.
och jag flyttar till tolfte rikaste county i hela USA om mindre än 12 timmar. Jag ska leva lyxliv men vet inte alls vart nerverna tagit vägen. Dom brukar hoppa omkring som värsta stormen i en liten dansande kropp men verkar vara spårlöst försvunna. Min packning är för tung men jag löser det säkert snart. Utan korkar liknande diamanter på mina parfymflaskorna väger väskorna betydligt mindre, det kan jag garantera. Jag lämnar dem hemma. Korkarna. Jag har packat klart nu. Kul.
Idag är min sista dag i sverige på väldigt länge. I got to do it, but I hate this part right here. Jag hatar just denna stund men jag kommer fullfölja det. Imorgon lämnar jag allt jag äger och har för ett annat liv. Och jag kommer sakna många av er. Men många kommer jag inte ens sakna litegrann. Jag blir helt mållös när jag funderar på hur vissa människor går omärkbart förbi dig i livet medan andra sätter sig hårt som sten i hjärtat och hjärnan. Jag brukar oftast vara en ärlig tjej, kanske ärligare än nödvändigt ibland, men det gör hela mig till just mig. Jag kan erkänna att jag lät en hel del tårar rinna igår. Av tacksamhet för fina band jag knutit till fina människor och för att jag vet att snart kommer saknaden krypande som en liten jävul. Självklart rann tårarna rakt ner i en bästa väns jackkrage, självklart förstod hon det, fastän ingen annan lade märke till det. Hon vet alltid allt och det känns skönt. Jag älskar att hon alltid är den som tröstar mig men jag hatar att det hon försökte trösta är svårtröstat. jag fattar inte hur fyra veckor kan påverka en m'nniska så starkt. Ingen har gjort intryck på mig såhär på så kort tid. Förbluffad. Den senaste månaden är en tid jag sent glömmer. Eller inte glömmer alls. You are simply the best, helt enkelt.
De flesta suger på att säga hejdå, men du är grym. (Du är grym på det mesta och slår faktiskt de flesta med hästlängder. Jag har träffat många okej-bra, men ingen som du). Du bara gick som om inget hänt, jag blev kanske chockad men på dig verkade det naturligt att bara gå. Som att vi skulle träffas imorgon igen spatserade du därifrån. Som om du inte fattade att det skulle bli annorlunda, allt skulle förändras. Vi kanske aldrig ses mer, ever. Men du verkade lugn. Ingen big deal. Jag får en känsla av att du är ganska säker på att jag kommer tillbaka. Det gör mig lite nervös att jag ska tackla känslan av att bara vilja stanna nära dig för alltid när du går. Egentligen är det jag som går, sa du. Det är sant till hundra procent. Jag ville aldrig vara den som lämnade en dröm, jag ville bara vara hon som flyttade från stan. Jag hade inte räknat med dig. Du ger mig iallafall en grymt bra känsla i magen (och hjärtat) när du är så säker på att ett riktigt avsked inte är nödvändigt! Tack.
Klockan är tio över tolv nu och neverna som är miljoner börjar spela sin roll. Försöker visa mig att den finns och lever. Sammarbetar för att knäcka mig, visa sig starka. MIg lurar ni aldrig, inte en chans! Jag är aldeles för tuff för att påverkas av er, haha! Och tur är väl det, för om några timmar sitter jag på ett plan som möjligt kan krascha rakt ner i Atlanten. Mamma kommenterade nyss ett blogginlägg och skrev nått i stil med "att det var skönt att ha mig hemma ett tag, om än bara för en rekordkort tid. Sen skrev hon att hon var supernöjd med att ha lyckats skapa en liten människa som törs ta steget ur i världen, därefter en lyckoönskning från hjärtat. Jag blir tårögd. Snart forsar det. Kanske får jag spår av en rännil i kinden.
Jag känner mig ovanligt pirrig i kroppen. Jag vet att det är mer än flygresan det beror på. Jag kommer aldrig somna inatt, jag vill leva i nuet - inte ångra mig sen. Tänka igenom kvällen, om och om igen. Drömma mig bort. Jag ligger nerbäddad i min säng och njuter av livet och allt det ger mig, samtidigt som jag smuttar på en kopp peach-vanilj-te. Det här är kvalitetstid. Egentid. Jag får chans att analysera allt jag upplevt. Kvällen var precis som förväntat helt perfekt. Finns det nånting jag ångrar i livet så är det att jag inte lärde känna dessa människor långt långt innan jag faktiskt gjorde det. Dreamteam lekte massa aproliga lekar och skojade som vanligt, det var samma härliga stämning som förra gången. Jag älskar det. Idag planerar vi inför en morgondagens grillning. Om vädret tillåter - bad, kubb, grillning, mys, prat, skratt. Det blir en sorglig dag imorgon. En dag då jag troligen kommer grina över spilld mjölk, även fast ingen i världen skulle behöva göra det. Det blir min sista dag, tillsammans med de jag gillar mest, på väldigt länge. Jag ser skräck i mina ögon nu.
§
n granne. Puss på er. 