Helgen har varit kaos och jag får kind of panikångest när jag känner suget av att skriva blogg men jag inte kan göra det right away. Hur som helst, igår var jag på bio med Maria. Vi köpte vatten från en mataffär för att ta med oss in på bion, 24 flaskor för 4 dollar. Det som är skrattretande är att förra gången vi var på bio köpte vi vatten på plats, vilket visade sig vara bra mycket dyrare. 2 flaskor för 8 dollar känns inte helt ok. Man lär sig av sina misstag, tydligen. Jag var 11 flaskor vatten i min handväska, fråga mig inte hur det gick till. Med sällskap av en tjej från smålands sköna land kan nästan vad som helst hända. En liten detalj som också är irriterande är biosalongernas utformning i New York. Ingången är precis i mitten av rummet och ganska självklart fortsätter gången rakt igenom hela salongen. Varenda kotte som någonsin gjort ett biobesök vet väl att dem mest eftertraktade platserna är precis i mitten av mitten? Jag förstår inte riktigt hur de tänkte när de valde att ha en trappa med röd satinmatta där istället för ett par stolar. Jag förstår inte riktigt hur designers tänkte men jag hoppas att det finns en jävligt bra anledning för att bete sig så korkat. Jag och Maria satte oss iallafall på varsin sida av gången för att få de näst bästa platserna. Jag funderade starkt på att sätta mig i trappen i mitten, för att ändå vinna placerings-kampen men ångrade mig när jag märkte hur kul det faktum att vi satt på olika sidor faktiskt var. Jag kommer aldrig bli en american från bottom of my heart, det finns för mycket jag ogillar. På ett underligt sätt triva jag ändå ganska bra. Jag vet redan nu att det finns saker här som jag kommer att sakna i Sverige, när jag väl kommit tillbaka där jag hör hemma. Det är garanterat inte kaksortimentet.

Jag träffade Marias familj för första gången igår och jag kan med ett leende på läpparna berätta hur kommentarerna löd. Donovan, 2 år, skrattade fram "You are a cool lady!" redan efter några minuter i mitt sällskap. Han är en mysig liken kille som jag avundar Maria för. Eftersom jag inte hann stanna så länge så lovade jag honom att komma tillbaka och leka batman en annan dag. Jag håller det löftet med nöje.

Och jag vill uppdatera det senaste inlägget. Aimee är hemma. Det där jag sa tidigare, att jag tyckte mest synd om mig själv när jag skulle missa skolan på grund utav Aimees brytna ben, forget about it. Hon ser förfärlig ut, hemkommen efter 7 timmar på akutmottagningen. Med ett gips som är större än henne själv (nästan), liknar hon en mumie, min stackars lilla flicka. Vid höften nånstans börjar gipset och den enda del av hennes vänstra ben som är synlig för allmänheten under sex veckor är en stortå som sticker ut på andra sidan ett gigantiskt, vitt, tungt gips. Förhoppningsvis kan aktiviteter som filmtittning på en soffa hjälpa, men med tanke på hur illa benet var brytet kanske det blir operation därefter. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, hon ramlade på en sparkcykel och helvetet har börjat. Toby ringde för att meddela att hon fanns där om vi behövde hjälp med någonting, nu när tillvaron blev lite ur balans. Jen svarade "Ja, vi förstås behöver nån som bär henne fram och tillbaka till toaletten varje dag i sex veckor, är det för mycket begärt?"  Med tanke på att hon inte kan sitta på toalettstolen själv, utan att man måste balansera henne på kanten medan hon utför sina behov, så tackade även en kär vän nej. Jag har ingen aning om hur dessa sex veckor kommer sluta, jag måste få sova på saken. En sak som jag är hundra procentigt säker på är att skolbussen kommer få ett problem när Aimee ska ta sig upp för trapporna. Godnatt

Det finns många saker som jag ogillar lite lagomt men om det är nånting som jag verkligen kan påstå att jag hatar så är det otacksamhet. (Förresten, tell me, när började barn att inte äta chokladbollar med god aptit? Jag menar, när slutade barn att äta chockladbollar med god aptit? Jag fattar ingenting). Mystiken ligger tung i mitt rum för tillfället, av flera anledningar. Gloomy. Jag skriver ett brev till mormor (vilket är kul) men jag har tappat bort mina 50-tal frimärken. Jag granskar vartenda ord på www.bbc.com för att kunna slutföra mina läxor om svininfluensan. Jag svettas fast det är höst och ett litet sting av nyfikenhet ger mig ett litet sting av saknad till Sverige. Puss och godnatt mina vänner.

Bry er inte om rubriken, den är ett internt skämt. Jag vet att Mandy kommer skratta i flera minuter när hon läser den, det är hon värd. Idag hade jag ett omtyckt och mycket efterlängtat samtal med en bästa vän. (Jag fattar inte att jag tillät dig att stanna hemma). Vi pratar oftast om allt mellan himmel och jord, även denna gång skenade det iväg lite för långt. Vi pratade om vilken sort lägenhet vi ska hyra tillsammans nästa år när vi börjar använda våra oanvända hjärnor igen. På göteborgs universitet. Det känns som att vi är back on track igen, när jag vet att jag kommer få dela studentlägenhet med henne när vi kommer tillbaka efter ett år smockat med upplevelser. När jag satt på planet till Tyskland, för att mellanlanda, läste jag ett brev som Orup hade skrivit. Hennes rader sa "Att skriva ett avskedsbrev till dig är inte enkelt ska du veta. Jag var nästan helt säker på att vi skulle åt samma håll, siktade mot samma mål. Jag trodde inte att jag skulle bli av med dig så enkelt, helt enkelt. Jag hoppades på att få behålla dig ett tag till, när jag äntligen hittade dig. När jag hittade nån som siktade mot stjärnorna med mig och drömde om en annan verkligehet med mig. Någon som tänkte göra verklighet av drömmarna". Jag grinade som aldrig förr. "Jag trodde att vi skulle åt samma håll" högg så hårt i mitt hjärta, för jag hade också trott att vi aldrig skulle gå skilda vägar. Det kändes så fel att jag skulle landa i NY samma kväll och med mitt pick och pack bosätta mig där. Utan henne. När jag läser raderna idag jublar jag inombords. Vi kommer tillbaka till där vi slutade, om en månad sitter förmodligen världen bästa kompis brevid mig igen. Det är hit vår vänskap tar oss en dag som denna. Till samma mål. Jag har alltid trott på ödet. Snart bakar vi svenska chockladbollar tillsammans i New York. Jag bakade chokladbollar nyss, jag ska överraska lil A och big D. För tillfället funderar jag på om jag ska presentera dessa bruka lumpar som chocolateballs eller niggerballs. Översätter jag svenska delikatessen som negerbollar måste jag förmodligen ge en förklaring. Jag tror jag skippar förklaringarna faktiskt, jag känner inte för mer engelska th-uttal idag.

på ett väldigt underligt sätt. Att göra dessa läxor är som att glida på ett bananskal, så det är inte själva läxläsningen jag snackar om. Det är värre än så. Jag lämnade alla mina läxböcker mitt på golvet igår kväll innan jag somnade, för att inte glömma bort att jobba med en sista-minuten-läxa när jag vaknade. Jag tyckte jag var ovanligt smart. Visst är jag klok annars också, men detta var utöver det vanliga. Jag var så nöjd med mig själv, mig enastående tanke. När jag mitt i natten behövde ett glas vatten och halkade på läxhögen och slog huvudet i byrån kände jag mig inte så stolt över mitt förebyggande syfte längre. Jag klev på boken, hann reager att jag klev på bäckerna och låg sekunden efter med pannan i smutstvätten, i byrån. Nej nu ljög jag, huvudet slog inte igenom lådan, men nära på. Tv-dosan som var ordentligt placerad uppe på tv'n som står uppe på byrån for ner på min axel med en duns. Det resulterade i ett blåmärke. Nu förstår ni varför jag inte kan tro på gud, han hjälper mig aldrig. Huvudet har en röd-lila bula. Den är inte världsstor, but still, jag blir så förbannat irriterad på min egen klantighet. Ps, jag vet att klantighet inte är ett officiellt ord. Men jag gillar det spontana och levande i ordet som jag nyss hittade på.

Som ett plåster på såren har jag en beundrare. Aimees nioåriga kompis har en crush on me, enligt hans mamma. Det känns som ett gott omdöme, även om känslorna inte är hundraprocentigt besvarade. Kärleken beror på att jag är så rolig, säger pålitliga källor, and still, jag vet inte hur man drar ett skämt på engelska. På något (okänt) sätt lyckades jag väl få in en fot, antar jag. Det är svårt att slänga sig med talesätt och kända citat när man plötsligt blir tvingad till att tänka på engelska. (Ja, jag tänker på engelska för det mesta nu för tiden och det känns helt galet att jag tappar fler och fler svenska ord med dagarna som passerar). Tillbaka till Eli. Jag kanske är kär i honom ändå. Han är den sötaste pojke jag träffat under hela mitt liv. Actually. Oh my god, vilket kap för fjärdeklassarna. Jag ska försöka övertala fröken löken att bli kär i honom så fort jag vaknar. Kanske skippar vi flingor imorgon. Kanske blir det kärleksdryck. På tal om kärleksdryck behöver jag ett botemedel och det fort. Jag faller som en fura av ett leende som inte tillhör mig. Puss till andra sidan Atlanten.

Long beach. Tro det eller ej men we made it. Jag har haft den mest underbara dagen idag. Att säga tack för fin vänskap och en fin dag vore inte tillräckligt bra. Jag vet inte alls vad som gjorde att knasbollarna jag känner ändrade sig, men strax efter att jag klivit upp ur sängen blev jag hämtad av fröken sydafrika. Med en GPS som blinkade "low battery" från första minuten tog vi oss genom NYC och tillslut hade vi lyckats fånga upp ett riktigt härligt gäng pojkar och flickor. Jag är glad att Sydafrika har en stor bil med många platser. Bilen rymde även många skratt. Jag har inte skrattat så mycket som jag gjorde idag på flera veckor, wow. Jag fick till och med huvudvärk av skrattet. Kanske var det syrebrist. Jag andas inte medan jag skrattar. Det gör kanske ingen. Eftersom vi plockade upp åtta helkul typer idag blev det som en liten roadtrip. Alla håller med mig när jag säger att bilresan var bland det roligaste. Jag har filmer och jag ska visa er hur vi rockade i mellansätet och i baksätet. Det roligaste var kanske ändå när Maria plötsligt, kanske lite för lungt med tanke på situationen, berättade för Amor att hon körde i på fel sida av vägen. (Amor är från Sydafrika och alltså van med vänstertrafik!) Maria: Du, Amor, du kör på fel sida av vägen, du måste köra på höger sida, inte i motsatt riktning. Amor, också alldeles för lugn - "Opps, förlåt flickor, ibland blir det bara fel, ni vet, jag är inte van med detta". Nejtack, vi ser det. Jag blev lite orolig där ett tag. Skulle vi överleva eller inte, det var frågan. Jag tror Sandra ställde sig samma fråga för hon frågade "Har den här bilen airbag?" precis efter en nära-på-döden-sväng. Sonja svarade "Jag hoppas det", med en röst blandad av oro och ironi. Det hela var ganska ironiskt faktiskt. Varför lät vi den enda som har afrikanskt körkort vara dagens förare? I really dont know, men hade jag chansen igen skulle inte för allt i världen ta den.

Hur som helst så hamnade vi tillslut på Long Island, det vackraste stället jag någonsin sett. Vi slog och ner på long beach och där blev vi fast. Hade det inte varit för ansvaret vi alla måste ta, även jag, hade jag förmodligen varit kvar där än. Kritvita stränder, surfingvågor, krabbor som bet mig i fötterna och nöp mig i tårna. Frisbee, softboll. Pizza med krisp, kanske eftersom den innehöll ett sting av sand efter min hjulning. Kallsupar, krabbfiske. Tidvatten som fyllde Thomas skor inklusive strumpor.  Solsken och lukten av hav. Just can get enough.

Nu har jag sand överallt. I hela min väska och i hela min säng, men jag kan leva det det. Mellan tårna också, vilket är ganska vanligt. I hårbotten är mindre vanligt men med tanke på att jag stod på huvudet i sanden så är det förståeligt. I trosorna. Jag har ingen aning om hur sanden tog sig in under bikinin. Eller jo, det har jag nog om jag börjar spekulera i det hela. Jag rullade runt och letade efter vackra snäckor på alla fyra. Jag vet, jag är 20 år och att plocka snäckor är fortfarande det bästa jag vet. När jag ser en strand med snäckor blir jag nio år igen. Jag bara älskar stränder som innehåller snäckor. De stränder som saknar snäckor är ungefär lika kul som en sandlåda mellan vinbärsbuskarna på bakgården i småland. Den som inte erkänner att snäckplockning är mysigt har aldrig plockat snäckor med mig. Jag är en mysig tjej, men jag kan slå vad om att det inte kommer bli mysigt att sova i en sandsäng inatt. Jag gruvar mig. Dessutom gruvar jag mig för hela sovprocessen idag. Vi stannade på starbucks i skymningen, någonstans mellan Staten Island och mitt hus. Allt för mycket kaffe latte och jag kan verkligen visa mig förtjänt av mitt nya namn, miss speedo. Härmed skickar jag en puss över Atlanten. Puss.

Idag, som många andra dagar, vaknade jag utav att en liten kille stoppade in sina små och iskalla fötter under mitt täcke. Idag var jag på det bästa humöret jag kan tänka mig så jag lät honom hållas även fast jag inte gillar kalla fötter mot min varma mage, när jag blev väckt kl sju fastän jag tänkte sova mycket längre en söndagmorgon. Han charmade in sig med ett "Oh, every time i sniff your skinn you smell soooo yummie. I love it" och jag delade med mig av min powerblanket. Helhjärtat.

Som ni märker ligger jag inte på en kritvit sand på Long Island just nu. Om jag förklarar varför kommer jag bli mer förbannad än jag redan är. Jag hatar när folk inte kan hålla sig till sina ord och jag fattar inte varför inte andra kan försöka vara lite spontana någon gång sådär ibland. Vad är problemet med att älska äventyr och spontanresor, undrar jag. På tal om spontanresor, den här natten var en av de bättre. Ganska otrolig, tack. (Det där kan misstolkas, så snälla misstolka inte). Jag har stött på många sammanträffanden under de senaste 11 timmarna, jag sitter och ler för mig själv, trots att jag fortfarande är förbannad över inställning av Long Island.

Istället för att rabbla upp alla saker jag hatar skulle jag vilja börja med att säga att jag älskar Joe-trosor. Jag shoppade lite mer igår, ingen blir förvånad. (Dock införskaffade jag aldrig highheels i alla färger, det är inte jag!) Usch var jag känner mig tråkig när jag skriver om mina inköp, fyfan. Jag förstår mig inte på modebloggar, jag tänker lägga ner allt som innehåller kläder, det är inte ens kul. De sista bilderna på mina inköp kommer strax, i framtiden får ni fantisera själva. Det är bra att ha en bra fantasi. Har ni det inte får ni träna upp den.

Medan jag ändå pratar om min shoppingdag måste jag berätta om ett butiksbiträde på Victoria Secret som blev helt tomatröd i ansiktet när jag med bestämda steg skyndade fram till kassan med underkläder som jag tänkte köpa. Med tanke på hans ansiktsuttryck måste han varit nyanställd eller prao-elev. Grabbar som jobbar i en victoria secret butik borde väl vara vana med 20 åringar, alltså jämngamla flickor, som kommer och köper trosor, inte sant? Hur som helst, han blev helt ställd. Jag kunde åter igen glänsa med min engelska, för hans blev knagglig och fel på grund utav mina normal-stora trosor. Vi snackar inte snören eller genomskinligt, det var sånna där lagomstora som fortfarande är väldigt snygga. Jag tror ni förstår. Precis efter att betalat och vänt på klacken började han prata igen. "Where are you from?"  Sverige, svarade jag, nöjd med mina rosarandiga påsar innehållande trosor inslagna i silkespapper hängande från alla händer jag har. "You have a very cute accent". Jotack, du är ganska söt du också, men du borde träna på ditt pokerface. Genom en bok jag nyss läst lärde jag mig hur en självsäker tjej tar emot en komplimang så jag svarade bara tack och gav honom ett leende. Det är så enkelt. Och det är så otroligt fjantigt när man börjar bortförklara sig efter en komplimang, medan man besvärat skruvar på sig lite rastlöst. Exempel: Wow, vilken snygg tröja, vad har du köpt den? - Äh, jag vet inte, jag gillar den inte alls, du ser den här detaljen, inte min grej, jag tror till och med att den är från H&M eller nått. Jävla skitsnack. Köpte du den så gillade du den, inga fjant-ursäkter tack. Var lite tuff förfan, våga visa vem du är. Det är nog ett av mina nya motton. Nu ska jag på picknick i Central Park med 8 vackra tjejer och 4 någotsånär snygga pojkar. Hej.

Judisk kväll i New York City är det enda jag kan säga. Och att jag hatar någon konstig maträtt kallad matzaball lika mycket som jag älskar att umgås och samtala med uptown-bor i en lågmäld engelsk konversation. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick kväljningar av den där köttbulleliknande grejen som flöt omkring i buljong och hade samma konsistens som en tvättsvamp! Och jag ljuger inte när jag säger att Mr och Mrs Koestler har portvakter, dörröppnade, två privata hissar till sin lägenhet på 12 våningen på Central Park West Avenue, och utsikt över hela jävla staden parken inklusive skyskraporna bortanför. (My god så vackert, jag svimmar. Jag önskar att jag kunde visa er vyn. Att se den på kort blir aldrig samma sak och dessutom är jag en dålig natt-fotograf). Jag tror att jag lyckades ganska bra med mitt uppförande ikväll, trots kulturkrockar, för tro det eller ej så är jag är inbjuden till nästa högtid också. Thanksgiving. På manhattan. I huset brevid John Lennon. I och för sig blev väl han skjuten för närmare 30 år sen, men där han bodde förut då. Allt är så mäktigt i denna stad. När vi åkte längsmed hela Hudson River och skyspraporna omringade vår gigantiska bil kändes inte bilen så gigantisk längre. Lamporna gör mig kanske mest imponerad. Alla skysprapor i regnbådens färger som ger ett underbart sken på hela himlen så här på kvällen. För mig känns Washington Bridge mäktigt, men barnen får det att låta som en värdslig sak. Jag tror inte de fattar att de faktiskt växer upp i NY. För hej, har ni någonsin sett NYC på natten?  Om ja så skulle ni förstå att jag inte förstår att de inte förstår hur stor det är att få alla möjligheter lagda i sina händer från födsel. NY har så mycket att ge. Wow. 

Jag måste få tillägga en komisk sak innan jag går till sängs. På väg in till Manhattan kom vi till en rondell och spänningen i bilen blev iskall. Sen utbrast Jen med orolig röst "This is a little bit strengh, you have to go around something to get to right direction. I Think it's just dangerous". Jag log. Vi snackade om en vanlig rondell som att det var värsta grejen. Sen tog jag mig till mod och förklarade att vi hade en hel del rondeller i Borlänge och därmed kallades rondell-staden. Hon kunde inte tro sina ögon. Sådana farliga grejer borde inte få byggas påstod hon. Jag, liksom många andra, tycker att rondeller är den absolut smidigaste cirkulationsplatsen ever. Jag har aldrig sett det farliga i en rondell och tydligen har inte borlänge kommun det heller. Tjohej.

Ikväll sitter jag i mitt rum i New York och tittar ut över staden. Nyss somnade jag i Davis säng, när jag lät honom somna på min arm. Vi (amerikanerna och jag) kallar det snuggle. Medan jag låg helt klarvaken brevid en så gott som livlös pojk och armen värkte kom jag att tänka på tiden för länge sen. Vi snackar fem år tillbaka i tiden. 2004. Min största, första kärlek. 15 år. Snuggle. (Oj, hela detta ögonblick ger mig massvis med minnen. Den unga pojk som brukade sova tätt intill är inte längre en pojk utan en man. Det känns lite konstigt att tänka på att 15åringen jag kände så väl numera är lika vuxen som mig! Wow). Jag var alltid så förundrad över att han alltid kunde säga till precis innan jag var påväg att somna. Precis i det där mellanläget då man varken sover eller är vaken kunde han pussa mig på pannan och säga "Lina, jag vet att du kommer somna nu, så godnatt". Jag ryckte alltid till av förvåning, hur kunde han veta? Jag hade faktiskt blundat och struntat i filmen som rullade i flera tiotals minuter. Ändå visste han precis att om några sekunder sover jag. En dag, när jag bad och bad och bad, avslöjade han knepet. Kroppen blir tyngre när du somnar. Idag, next to David, förstod jag det hela som förut verkat så bortom molnen. Jag skulle ha kunnat sagt till honom att "Hey, your promised me that you not gonna sleep", precis när han somnade. Han blev lika tung som en hösäck, om inte tyngre. Jag vet inte ens hur mycket en hösäck väger. Speciellt inte i pounds.

Jag hämtade upp två glada kottar från Grafflig school idag. Aimee spelade fiol i baksätet hela vägen till simhallen. Jag stängde av radion och tänkte njuta av musiken. Det var innan jag förstod att hon var nybörjare. När jag vandrade in på A&P lite senare för att köpa supersockrade flingor kommenterade dörröppnaren min "Visitor, Grafflin school" klisterlapp jag hade glöm att tagit bort från tröjan. Jag stammade fram nått på engelska som skulle likna "Tack så mycket, jag glömde, det var pick-up idag, du vet, oj, haha". Han förstod nog irritationen i min stammning, för han svarade "Ibland är det bara för mycket att tänka på samtidig. Ha en fortsatt trevlig dag, damen". Ironi. Jag funderade på att svara att jag hade en nioåring som övade på sin fiolläxa i bilen, men hejdade mig i sista sekund. Dessutom är jag ingen dam. Jag föredrar tjej, Gabriel fortsätter att kalla mig kvinna. Jag kan inte påstå att Aimee lutar åt hållet tondöv, nej nej, inte alls. Dessvärre är hon bara en fjärdeklassare med ett sprillans, för dagen, nytt instrument. Förhoppninsgvis förstår ni hur det lät. Ge mig lite medlidande. Nu ska jag ta av mig Grafflin-klistermärket och åka tilllbaka till simträningen och hämta upp några elitsimmare. I like.

Det är över en och en halv månad kvar tills halloween och min omgivning påstår att jag är sent ute eftersom att jag fortfarande inte har bestämt mig för vad jag ska klä ut mig till. Jag antar att sverige inte ens har börjat prata om sista oktober och hallweenkläder än. Här är samtalsämnet om halloween gammalt för flera månader sen. Om man inte hade bestämt sig för årets tema redan i juni kunde man inte räkna sig själv som äkta amerikan. Jag måste ta mitt ansvar och införskaffa en dräkt imorgon. Det svåra valet är dock ett svårt val, för kostymerna är inte likt någonting jag sett förut. Häxa, skelett, pumpa, no way. Korv med bröd eller banan är höstmodet. Jag funderar starkt på hotdog. Ska jag fira halloween i NY så ska jag tammefan göra det på riktigt också.

 

And I bet I'll stuck in this city forever. Det vore inte helt fel, men jag skulle sakna mamma och pappa, med flera. Åker jag ändå hem så vet jag att det finns människor i detta liv som jag kommer att sakna. Jag får lite beslutsångest, redan nu. Jag har en ny kompis. En kompis som jag kommer sakna vid hemresa. Nathaniel är ett vackert namn, han bor i en vacker stad, i en vacker lägenhet. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Idag regnade det i NYC men det gör mig inte så mycket, för duggregn gör din hy vacker, hörde jag en gång. Jag tror på det och blickade upp mot toppen av skyskraporna mest hela tiden. Tills jag råkade vandra rakt in i en M&M butik, proppfylld med godis av alla dess slag, vill säga. Mest M&M of course. Jag handlade upp alla mina pengar. Jag är glad över att jag redan hade handlat upp en hel del tidigare under morgonen, för annars hade det slutat med att jag och mitt godis tog upp för mycket plats på tåget, blev utslängda, och tillslut fick ta en gul taxi hem. Jag skulle säkert ha fått betalat övervikt även i taxin. Jag gillar M&M. Sverige, oroa er inte, det finns smakprov till er. Jag ska visa i bildformat vad jag har inhandlat idag, men det får bli en överraskning tills i morgon för jag ska ladda min urladdade kamera samtidigt som jag laddar en urladdad Lina, inatt. Jag håller tummarna för att min älskade mor inte redan har köpt en ryggräck till min älskade lillebror i födelsedagspresent. Om fallet är så, så har han två styckens sprillans nya backpacks medans andra stackars barn inte ens har skolböcker att bära. Det är en konstig värld vi lever i.

Grand Central är också en konstig värld i sig. Idag fick jag en hemskt konstig fråga av en ännu hemskare gentleman utanför spår 112. Jag ska försöka minnas exakt, för jag gapskrattade och hoppas att ni för göra detsamma. "Hej, är du från Ryssland?" Nej, svarade jag väldigt förvånad. (Är denna man galen, varför tror han det? Ser jag ut som en babuschka?) "Är du från Europa i alla fall?" fortsatte han. (Score! Han kanske inte är så dum ändå) Jo, det stämmer, svarade jag och Maria lite vilset och försiktigt. "Det lät som att ni pratade ryska. Min flickvän är från Bulgarien och jag tyckte det lät väldigt lika". Ryssland? Bulgarien? Lika? Jag var förvirrad. Maria ser funderande ut och säger sen "Men Lina, pratar inte de typ bosniska? Det är ju inte alls likt svenska?" Tydligen var hon lika förvirrad som mig i denna stund. Jag är fortfarande inte säker på om Maria tror att man pratar bosniska i Ryssland eller i Bulgarien. Jag är inte säker på att denna man verkligen känner sin flickvän så bra som han tror heller. Tack för mig.

Helt ärligt, när jag parkerade bilen utanför biblioteket idag så fångade en höstvind min klänning och jag blåste nästan omkull. En bil tutade på en flicka som vinglade ut på New Yorks gator. Eftersom det regnade skyndade jag mig, besvärad över den pinsamma händelsen, med snabba steg mot biblioteksdörren. Och in genom den. Jag han inte längre än några meter innanför entrén innan jag hamnade raklång på golvet. Jag önskar att jag hade kunnat visa er, det var för mig en hemsk syn, me ni skulle säkert gillat den. (Av erfarenhet så vet jag att alla gillar när andra gör bort sig). Jag tänkte aldrig, mitt i all pinsamhet, på att golvet var blött och halt. Därför fick genomlida ännu fler långa sekunder av pinsamhet. Jag hittade hur som helst en efterlängtad Pippi Långstrump-film. På vägen tillbaka till bilen smög jag. Var rädd för att någon skulle ha sett mig på väg in. Nu har jag tagit skydd mot regn och rusk i mitt hus, och tack och lov så lever jag än.

Jag kanske har glömt att nämna det, men snart pratar Aimee och David flytande svenska. "Tack för maten, Lina" är ett dagligt uttryck, men även "pussa tanten" och "godnatt" slinker in ibland. Jag är lite rädd att de ska lära sig så bra att de fattar allt jag säger. Ibland gillar jag att ha mina hemligheter och svenskan är ett bra hjälpmedel i denna situation.  Veckans projekt var att lära båda de svensktalane barnen att plocka in sin egen disk i diskmaskinen. För att vara ärlig så tror jag att jag har misslyckats med ett viktigt projekt för första gången i mitt liv. Hur svårt kan det vara att öppna en diskmaskin, seriusly? Amerikanska barn är för bortskämda och I can't stand it. De kommer lära sig inom några dagar, tro mig. Jag vägrar att bo med barn som lämnar sina gamla flingor i sur mjölk till mig. 
 
En sak till att rapportera. I början av min dag, precis innan biblioteksincidenten, lurade en charmig postkontorsarbetare med bred americans dialekt på mig frimärken för ett helt år fast ajg bara behövde två stycken. Grattis mormor din lyckans ost, nu blir det brevskrivning i högvarv, nästan så att du kommer drunkna i mina kråk-handstils-skrivna-brev. Egentligen vill jag inte att du ska drunkna så jag kanske borde ta det lite lungt med skrivandet ändå. Jag gillar egentligen inte att skriva brev, men jag gillar dig. Det kommer ett på posten snart, läs det med överseende för jag fick kramp i handen. Be mamma läsa om du inte kan tyda orden, hon är van, stackarn.

welcome to Manhattanville College. Jo, tack ska ni ha. Klassen är värdelös på engelska så jag kommer kunna glänsa mig genom alla skoldagar. Det finns en hel del trevligt folk, bland annat Thomas från Danmark, Sandra från Tyskland och Amor från Sydafrika. Vi allihopa tar en roadtrip och sticker till Long Island nästa helg (alltså inte imorgon), därför att jag alltid kommer upp med så bra ideer, som till exempel denna. Vi ska bada i havet vid en av världens vackraste stränder innan hösten faktiskt är här på riktigt och sen blir det väl en hel del annat skoj också, kan jag tänka mig. Jag är ganska dålig på danska har jag märkt, (norska är gud i himelen så mycket lättare, även om det är svårt) så dagens konversation blev engelsk. Vid extremt behov kanske kan jag prata svenska med dansken, han är ganska snabbtänkt och förstår mitt språk rätt bra, dessvärre kommer nog jag inte att kunna tyda ett enda av hans grötiga ord. I detta ögonblick sitter jag i min säng och funderar över om det verkligen är nödvändigt att ha en galleria, en teater, en bokaffär och ett postkontor inne på campusområdet? Ett vettigt svar från en vettig flicka från ett vettigt land borde bara "oh, bloody americans" men jag vet faktiskt inte. Ingenting förvånar mig längre, inte ens gallerior, swimmingpooler, tennisbanor och vattentorn på skolområdet får mig att lyfta på ögonbrynet idag.

När jag skulle till min första skoldag idag hade jag mer bråttom än vanligt. Jag duschade i sista sekund, tänkte på att Mrs Burney säkerligen inte ville ha en elev som gillar att löpa backe upp och backe ner innan skolan och sen anländer till klassen som en svettbomb. Hade jag blåst håret så hade jag garanterat kommit försent, så jag skippade det och hoppade drypande våt in i bilen. Till detta minimala problem hittade jag en lösning ganska snabbt. Som följande gick mina tankebanor. Alla som bor i NY vet att aircondition är poppis till max. Den stora populariteten borde göra airconditionen välutvecklad också. Jag testade och på mindre än tio minuter hade jag låtit bilens AC på högsta tryck blåsa mitt hår torrt. Det blev vackert och jag tjänade massvis med minuter som jag definitivt behövde tjäna in. Jag kom två minuter i prick och alla var imponerade över mitt underbara svall. Nu ljög jag. Jag kom faktiskt två minuter i prick men ingen berömde dock mitt AC-torkade hår. Hade nån berömt det så hade jag inte blivit det minsta förvånad. 1 - Inget gör mig förvånad längre. 2 - Det var verkligen berömvärt vackert, tack vare min egentillverkade hårblås. Wow, det avslutar jag dagens inlägg med.

Kofta från Rainbow, linne och jeansshorts från Forever 21.


Klänning från Victoria Secrets.

för det ska bli så underbart att vara ensam hemma. Första dagen i skolan för knattarna och det känns som en dag skänkt från ovan. Jag trodde inte jag gillade ensamhet och tystnad, men gud i himmelen så fel jag hade angående det. Idag väntar mig en (del av en) dag utan barn och utan skrik. Det känns som en befrielse att slippa höra gnäll och gråt 24/7, from now. För att få mina monster, som inte ens vet vad morgonpigg betyder, att kliva upp ur sängarna var en av de största utmaningarna. Jag kämpade och segrade, hell yeah. Jag kämpade lika mycket med frukosten, för att alla skulle vara nöjda och glada, men det gick käpprakt ner i backen. Ingen visar uppskattning till lite vänlighet, så nu ändrar jag min pannkaksplan som jag från början hade tänkt bjuda helhjärtat på. Från och med idag är det flingor året igenom, no deal. Jag hoppas att de gillar flingor, så att säga. Jag hoppas också att det snart tänds en lampa. En glödlampa som blinkar till och säger att vänlighet och uppskattning ger så mycket tillbaka till dig själv.

Skola i all ära igen, för i morgon anländer jag till min första skoldag på Manhattanville, vilket är det häftigaste stället jag sett sedan jag kom hit! Ett campus så stort som min nya skola trodde jag inte var möjligt, men jag såg det rätt framför mig med egna ögon igår när jag skrev in mig på några intressanta kurser. Och pojka, pojkar, pojkar. Amanda och Carine sa att de inte hade sett några snyggingar alls under det senaste året, men innan jag ens hade parkerat min bil kunde jag inte längre räkna dem på fingrarna. Det konstiga är att dessa flickor också pluggar här. Jag passerade säkerhetsvakterna vid entreen och sen var jag såld. College är min grej. Manhattanville College är definitivt min grej. Jag stormtrivs redan. Jag är nervös inför imorgon. Jag kommer säkert gå fel och totalsumpa min självsäkra men oj så naturliga entré till klassen "What's new's in America", som jag har en bild av i mitt huvud. Wow. Puss.

Jag är ganska säker på var jag kommer bränna mina pengar nånstans. Jag är ganska säker på varför. Musikaler har sedan barnsben alltid förtrollat mig och gjort mig lycklig som få, den känslan har inte förändrats sedan dess. Jag är min mormor evigt tacksam, hon som visade mig musikalernas värld. Står jag på broadway så har jag inte hamnat helt fel. The Lion King Musical. Mary Poppins. West Side Story. Hair. Bye Bye Birdie. Mamma Mia. Billy Elliot. Hamlet. Sessions. Wicked.  The Phantom of the opera. Chicago the musical. Girls Night: The Musical. Next to Normal. Listan skulle kunna fortsätta i evighet, men jag valde att sortera ur lite för att inte tråka ut er. Jag har hittat mina favoriter och jag känner redan nu hur plånboken börjar bli platt som en (svensk) pannkaka. Jag skulle gör allt för att få se Chicago, så jag ska gör allt för att hitta en biljett till helgens föreställning imorgon. Hittar jag bara en enda en så får jag leva med det. Krävs det att jag går själv så går jag själv. Chicago, oh yeah.

Mandatory. Mandatory. Mandatory. Jag kan inte upprepa det nog många gånger. Ett enda skäl - lunch i Central park borde vara obligatoriskt, världen över. Jag har aldrig varit med om en mysigare dag (med undantag för min 18årsdag hos mr Ekengren) och jag börjat bli riktigt flink på norska språket. Flink är förresten ett norskt ord som jag lärt mig idag. Carine, älskade flicka, tog mig på rundvandring i New Yorks uptown idag. Vi hamnade bland annat i Central park och jag vet efter idag att mycket stor del av min fritid kommer spenderas där. Hela NY i sig är egentligen ganska fantastiskt, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det befinner sig fler människor på manhatta varje dag är den finns invånare i hela sverige, awesome. Med den lilla tanken i min hjärna köpte jag bakteriedödande medel på miniflaska idag, för säkerhets skull. Varenda american eller möjligen turist äger en sådan, jag ville bara känna samhörigheten. Dessutom så är svininfluensen ett populärt samtalsämne i detta land och man vill ju helst inte dö på kuppen. När jag kommer hem ska jag pressa mitt lilla ansikte mot din hals så tätt att jag får svårt att andas. Hålla kvar så länge att jag svimmar. Lukta och lukta och lukta tills jag aldrig mer vill lukta på dig. Jag saknar dig i mitt liv lika mycket som du säger att du saknar mig. Jag hoppas att du inte skämtar, kan man säga så? Jag inhandlade en parfym idag, samma parfym som du har. Jag vet inte varför men det tar mig lite närmre där du är.

Min tennis-annons har varit upplagd på bloggen i över ett dygn nu och trots det har ingen anmält sitt intresse till tennis-sällskap. Gabriel hade kanske rätt när han nämnde att jag kanske bil en tjockis och att han kanske måste bryta kontakten då, för idag råkade jag dricka några klunkar sirap när jag kom hem från min dagliga joggingrunda, och jag spelar fortfarande inte tennis regelbundet. (Kanske beror det på det svenska språket i annonsen. De flesta av mina nya vänner pratar tyvärr bara franska, spanska eller engelska. Ibland nått mitt emellan som är svårt att förstå). Jag funderade på att inte berätta siraps-incidenten för någon i hela världen, men jag kan inte låta bli att dela med mig av denna hemska stund, då jag stod och spottade sirap på köksgolvet. Jag torkade upp det sen, oroa dig inte mamma, jag sköter mig. Hur detta moment kunde komma sig vet jag inte riktigt, jag brukar inte vara så klantig. I brist på vattenflaska lånade jag en tom sirapsflaska och fyllde med vatten. Under tiden jag var ute och svettades så kylde jag vattnet som smakar klor i det gigantiska kylskåpet. Jag vet inte vem, men den som svitschade de båda sirapsflaskorna ska få stryk. Jag hoppas den jäkeln som bytte plats på flaskorna hällde vatten på sin pannkaka också. Jag hoppas att den personen också fick känna besvikelsen efter förväntningen. Jag förväntade mig iskallt vatten och absolut inte att få klunka sirap för första och sista gången i livet. I just love it. Kanske bytte nån plats på flaskorna med flit efter att första ha hällt vatten på pannkakan? Pay back time? Jag ska söka efter ett svar på sirapsproblemet, men inte ikväll. Ikväll ska jag ringa min blivande man, Öyvind. Jag hoppas att telefonpriset till norge är lagomdyrt för jag spar fortfarande mina pengar till en damcykel.

Pirret i magen i och med resan och flytten till andra sidan jorden har lagt sig för länge sen, den ännu konstigare känslan av att inte höra hemma börjar sakta men säkert försvinna nu. De första veckorna i mitt nya hem, i min nya stad, i mitt nya land, på min nya kontinent kände jag mig som a deer in the headlight, så att säga. Varenda människa jag mötte verkade stirra på mig som att jag inte hörde till och jag var i fokus hela tiden. Jag kände mig precis som ett rådjur i strålkastarljuset, fick panik. Jag som brukade trivas i rampljuset och kände mig bekväm i centrum av allt kände mig osäker och uttittad, det var inte lika roligt. Jag förstår hur rådjuren i mitten av vägen känner sig när strålkastaren träffar deras förvirrade ansikten. Stackars djur. Nu börjar jag hitta i området, vet vägen till Carine och Spencer, känner badvakterna vid poolen, hon på affären och mina grannar (Sams familj), språket flyter på rätt bra. (Denise du skulle vara så stolt över mig om du hade hört mig flörta med badvakten Ryan idag, haha!) Jag känner mig bekväm med det mesta, allt utom maten och matvanorna, vill säga. Bara jag lär mig vägen till Coldstone så kommer livet ordna upp sig, känner jag. Men jag saknar er (där hemma) fortfarande. Jag trodde jag hade kommit på en stategi för att inte sakna er så mycket - den jag saknade mest placerade jag en bild på, som bakgrund på min älskade dator. Den strategin var urkass, jag saknade mer än nånsin när jag tittade på ditt (eller vem det för tillfället var) söta fejs, du hajjar.

Jag spelade tennis vid sim-och tennisklubben idag, försöker uttnyttja mitt medlemsskap som jag dock inte betalar själv. Att spela tennis med en nioåring och en sexåring är hopplöst. Meningslöst. Det är synd för jag gillar att spela tennis. Jag ska försöka värva Carine eller Amanda att börja spela med mig, regelbundet. Det finns väl ingen i världen som har dött av att motionera, right? Om det finns nån så är det ganska självklart i America (herregud!)och på grund utav fetma, men jag ligger nog inte i riskzonen än på ett tag. Hur som helst så har jag ungefär 10.000 tennisbollar (38 närmare bestämt), 10.000 tennisracket och 10.000 ensamma timmar så om nån känner sig manad, ring mig. Jävla skit att Sam stack ifrån mig, flyttade till Californien. Jag slår vad om att han hade slagit mig stort varenda dag och sen ropat "I schooled you" så högt att varenda kotte i NY hörde att jag precis förlorade en tennismatch. Jag skulle ha älskat det, trots förlusterna i repeat. Nu ska jag ringa Carine och beklaga mig över att jag jobbar kväll ikväll, hell yeah. Puss.

Inatt kunde jag inte sova alls. Jag vet inte varför, jag funderade nog för mycket. Jag funderade nog inte på något speciellt, utan lite av allt i en blandning. Jag minns att jag tänkte på sverige, och svenskar. Frågan, när jag tänkte tillbaka på det jag hade och lämnade i sverige, var inte en. Men en fastnade rätt rejält. När släpper man en dröm? Jag funderade i flera timmar och tog sedan hjälp av en mycker klok person som jag känner och saknar. Aldrig, svarade han. Det känns tryggt att höra. Jag släpper härdanefter aldrig en dröm.